Vikt:
Mål: 60,0 kg / -22,8 kg.
Idag: 60,0 (-0,3 sen igår / -22,8 totalt). Yes! Nu gäller det att lära mej att behålla vikten bara…
Inspiration
Jag tycker det är bra att: jag lär mej att bygga upp och hålla rutiner igen och att Spike verkar trivas i lägenheten.
Psyket: Sömnen bra (6,5 h). Ångesten, stressen, oron, depressionen: Koncentrationen
Dagen i sammanfattning: Gick upp kl. 6. Morgonrutin. Begav mej iväg kl. 8.15. Tänkte hämta kassen som jag lämnade kvar igår. Hade fått brev angående att det är ett möte inbokat 30 oktober, då jag får reda på om jag får hjälp att flytta förrådet. Det är dagen innan förrådet ska vara tömt! Kan visserligen förlänga förrådet 1-10 dagar, men då ska jag ha råd med det också. Nu får inte katastroftankarna ta över, för att ha rätt inställning ska jag tänka ”Det ordnar sej, jag kan inte påverka något nu och att jag oroar mej nu löser ingenting”.
Jag skriver färdigt detta på söndag morgon. Jag mådde bra halva dagen. Åkte till förrådet och hämtade lite småprylar. När jag kom tillbaka var Spike var försvunnen. Tog i och för sej ett tag innan jag märkte det, men när jag ropat, kollat i trappen och lagt fram godiset han gillar, utan resultat började jag ana oråd. Hade öppnat några skåpsdörrar innan jag åkte för att Spike gillar att undersöka, men hade mentalt noterat ett hål i golvet under diskbänken, så den dörren öppnade jag inte.
När jag hade letat överallt så kom jag på detta hål. Stoppade ner handen och kände något lent, trevade runt lite och konstaterade att det var två tassar. Spike sa inte ett pip. Jag visste att det enda jag kunde göra var att lirka och dra. Han låg helt still, ville väl ut… Han pep bara argt till när jag fick dra lite i nackskinnet. Tänkte att går det inte får jag låta någon bända bort golvplankan, men jag gav mej inte. Ut skulle han! Jag böjde, bände och drog så länge han inte pep till för då bytte jag grepp. Har ingen uppfattning om hur lång tid det tog, det kändes nog längre än det var, men ut kom han genom att jag fick tag i frambenen med ena handen och bakbenen med den andra och lirkade upp kroppen genom hålet. Han var helt dammig och tittade på mej lite uppgivet och gav sej sedan direkt på godiset, som stod precis bredvid där jag dragit ut honom. All’s well that ends well! Tog ett bra tag att lugna ner mej efter denna pärs. Hade, innan incidenten, planerat att gå till Emmaus (Glömmer att det heter Björkå nu) eftersom kaffebryggaren hade lagt av och jag ville kolla efter en ny. Skam den som ger sej! Måste ha varit någon sensor som la av på den andra (googlade lite) eftersom den funkade tre gånger och nu lyste knappen när jag satte på den, men den blev inte varm. Pratade med mamsen på vägen. Väl där hittade jag en direkt för samma pris. Snappade upp den direkt (kanonmycket folk där på en lördag). Väl i kassan hade jag ingen tanke på öppet köp (trodde man köpte grisen i säcken hos secondhand) så jag frågade om jag kunde få en stämpel på stammis-kortet som kompensation. Då sa hon i kassan att man har sju dagars returrätt om man har kvittot och prislappen sitter kvar (hann av en slump aldrig ta bort den) så det är bara att komma tillbaka med den och få pengarna tillbaka. Vad bra, alltså ingen förlust!
Traskade glad i hågen tillbaka och lagade mat och såg en film och virkade lite. Sen bara kom det över mej, den här ”overload:en”, som jag kallar den (en kombo av för mycket av allt vad gäller tankar och känslor). Vet inte vad som utlöser den. Kanske är samlade intryck (har ju problem med för mycket intryck)? Det är mycket nytt nu: nytt område, nya rutiner som jag slapp på boendet (planera och handla mat, räkningar m.m), massa saker som måste ordnas nytt (el, Internet etc.), möten som ska bokas och klaras av, nya människor – ja, med mitt sköra psyke är det inte konstigt att det blir för mycket. Overload:en består i alla fall av: först tankar av alla de sorter, mycket katastroftankar, måsten, borden och planer (även sådant som jag tycker är roligt blir måsten och borden), tankarna blir ostrukturerade och leder till ett kaos i hjärnan och jag inte får rätsida på nånting. Känner mej förvirrad, som om jag håller på att bli tokig. Jag blir då rädd att jag ska glömma bort saker (här önskar jag att jag hade sinnesnärvaro nog att plocka fram mitt to-do-block, oftast har inte ens en tanke på det, vilket gör saken ännu värre när tankarna hoppar fram, i och på varann), detta skapar en enorm stress då jag andas kortare andetag och känner mej tung i bröstet och får den där pirrande/vibrerande känslan i kroppen och det blir som en ond cirkel där mer stress skapar mer förvirring och katastroftankar vilket ger ännu mer stress. Här kommer ångesten in då jag känner mej fastlåst i min kropp i denna situation och jag ser ingen väg ur det. Ångesten är egentligen nästan samma kroppskänslor som stressen, men värre, som om det nästan gör ont. Ångesten består alltså av dessa kroppskänslor och tankar i kombination. I de hemskaste fall är det nu panikångesten slår till och jag är övertygad om att nu dör jag och inget kan stoppa den när den väl bryter ut (eller, jo, medicinen). Tydligen ska den, enligt kuratorn, bara vara i tio minuter sedan klinga av, men det har jag ingen som helst uppfattning om. Tanken slog mej inte att ta medicinen igår, men jag kände inte att panikångesten var på väg utan jag fastnade i en extrem stress-ångest-tanke-loop, som jag bara ville fly ifrån. Jag kom inte ens på att jag kunde andas lugnt, mindfulness eller något avledande – inget av detta existerade, tankarna hade fullt upp med annat uppenbarligen. I denna kaos-känsla kom jag bara på att lösningen var min tradionella flyktväg: sömnen. Det går nog att förstå att man i detta läge kan ta till, och flyr situationen, med hetsätning, alkohol, narkotika eller vad man nu har för självmedicineringsmetod, det är i sej en avledande handling, som även kortvarigt dämpar den psykiska och fysiska värk man känner. Kände bulimin pocka på uppmärksamhet, men hade inget hemma värt att hetsäta. Gick dock upp ur sängen och åt upp yoghurten, men gick och la mej igen sen. Den här overload:en utmattar en totalt, men för att garantera att jag somnade och skulle få behålla sömnen fick det bli dubbel dos av insomningsmedlen. Satte på scary stories och somnade strax efter kl. 21.
Nu när jag har lyckats sätta ord på det på det sättet slog det mej igen, som efter Depressionsskolan där jag först drog slutsatsen, att loopen kan brytas bara jag lär mej att ta till de strategier som finns för det. Har lärt mej några, men det är långt ifrån att det sitter i ryggmärgen att använda dom. Jag kommer ju oftast inte ens på att jag veta en del av dessa strategier, än mindre använder dom, när det är som värst. Övning ger färdighet, antar jag…
Den här triangeln gav mej en aha-upplevelse. Min triangel blir obalanserad då jag ständigt fastnar i en loop av tanke-känsla-tanke-känsla – det enda beteendet är handlingsförlamning (om det ens är ett beteende?), jag är bara inne i huvudet. Det är denna tanke-känsla-tanke-känsla som snart spinner ur kontroll och utlöser en panikångestattack, som uttryckt i Clark’s cirkel.
Jag förstod då att beteende måste till för att återställa balansen. Nu vet jag det. Det har aldrig slagit mej, jag visste inte att det fungerar så, jag har aldrig hört talas om att de här tre delarna hänger ihop och ska befinna sej i balans med varandra. Det förklarar varför hjärnan och koncentrationen fungerar bättre sen jag har börjat aktivera mej. Det förklarar också varför beteenden som simningen och promenader (jag bör dock inte ha en plan med promenaden, utan bara ”gå i nuet”) är bra när när jag har fastnat i tanke-känsla-träsket. Att då bara plocka fram mitt to-do-block och skriva ner det som dyker upp, eller bara i huvudet formulera fullständiga meningar som beskriver vad det är jag känner nu, eller ta någon enkel mindfulness-övning, som att studera och sätta ord på t.ex. hur golvet framför mej ser ut ska ha en balanserande effekt. Det förklarar förmodligen varför det också känns bättre att göra saker långsammare och med eftertanke för att inte tankarna får löpa fritt och springa iväg till nästa ämne eller händelse i förväg. Det är det som ger en enorm stress, att jag i huvudet hela tiden lever i framtiden och inte i nuet.
Var tvungen att googla lite och hittade följande bilder:
(Förtydligande från Wikipedia: ”Kognition är en psykologisk term och kan kort förklaras som en samlingsterm för de mentala processer, normalt viljestyrda, som handlar om kunskap, tänkande och information.”)
(Från Sinnet)
Dagens projekt:
Lördag: Simma+Wicca. Blev ingen simning idag.
Simning (mån,ons,tor,lör): x
Promenad: 14.386 steg / 458 kcal
1930-talsfilm: ”Valley of Wanted Men” (1935)
Drue Leyton (1903-1997). Blev 93 år.
Västern. IMDb: 5,0/10. Mitt betyg: 5/10.
Virkning: Mormorsruta
Språk: Walesiska lesson 26/118 (Countries)
Meditation Morgon: Counting Breaths 7 min (appen ”Stop, Breathe & Think”)
Meditation Wicca: x
Meditation Kväll: x
Mat
Frukost: Linfröolja, C-vitamin, Havregrynsgröt med havredryck och hela linfrön. 400 kcal.
Lunch: x
Middag: Potatis och grönsaksbiff. 400 kcal.
Mellanmål: 5 riskakor med tomat, en banan, ett äpple, 2 dL Lättyoghurt vanilj. 550 kcal.
Summa kcal: 1319/1378
Kolhydrater: 66/55 %
Fett: 23/25 %
Protein: 11/20 %
Vikthantering: 151 aktiva min: 1596/1653 = -431/-275 kcal
Vill du verkligen dela? Tjohoo! Tryck:
Arbora Vitae 