Råkade på den här, mycket välskrivna, artikeln om hur stress och att vara duktig påverkar oss. (SvD). Känner igen mej på alla sätt och vis.

Tyvärr blir jag frustrerad varje gång någon skriver/talar om ”att gå in i väggen”.

Det vi alla (drabbade, närstående, läkare etc.) vill är att avdramatisera sjukdomar som drabbar psyket.

När någon pratar om den ökända ”vägg-jäveln” så blir det alltid en ”vi-och-dom-stämning”, d.v.s. de som vet vad det innebär ”att gå in i väggen” och kan prata igenkännande om det VS. de som inte fattar alls vad vi menar. För de sistnämnda måste vi vara övertydliga, annars kommer vi fortsätta att framstå som freaks.

Kan vi inte bara enas om att använda erkända begrepp (depression, ångest etc.) alternativt beskrivningar (”på grund av den höga belastningen drabbades han av ångestattacker som ledde till förlamande depression”? Eller har jag fel?

Det kan väl inte vara för jobbigt för folk/arbetskamrater/utomstående att höra en vettig beskrivning? Eller måste de skyddas genom omskrivningar, och då i såna fall, varför?

Är det lättare med ”gå in i väggen”, för att allmänheten inte riktigt ska behöva sätta sej in i hur vi ”sköra människor” egentligen känner?

Äsch, nevermind. Jag skiter faktiskt i om folk vet hur jag mår, bara de inte har åsikter/förslag/hjälpsamma ord som inte är baserade på verkligheten och/eller erfarenhet.

”Oj, har du panikångest? Kan du inte gå till en psykolog?” Ffffuuuu!