Att jag fortfarande orkar uppröras…

Vad är det för fel på folk/föräldrar idag?

Hur kan man överhuvudtaget bli upprörd över Lisebergs Halloweenreklam?

Det finns ju fan appar där man kan, på kul, göra om sej själv till zombie/spöke/vampyr, whatever. Vilka barn vet inte detta?

image

image

Om nåns barn blir skrämd av detta så är det något som ligger hos den konstiga familj som tydligen håller sina barn helt avskärmade från ”allt obehagligt”. Är inte historier om spöken, och dylikt övernaturligt, ett kulturellt fenomen som mänskligheten har fascinerats av sen urminnes tider? Hur lyckas man undanhålla detta från sina barn, eller från någon människa alls?

Jag kollade fan på skräckfilmer när jag var 10 bast. Klart inte mina föräldrar försåg mej med dessa, men det ligger väl i vår natur att vilja bli skrämda? Visst, lite mardrömmar blev det väl, men det är smällar man får ta. Skräckfilmer är fortfarande min favoritgenre och jag har verkligen inte tagit någon stryk av detta. Det är, liksom, inte på riktigt…

Sen, hur har man mage att blanda in Trollhättan-incidenten i detta sammanhang? Fy! Lågt. Introducera dina barn för saker utanför den garderob där de verkar bo för tillfället.

Men tänk på barnen!

image

Slogan för de hysteriska 80-talisterna.

De blir kränkta av allt som är skämmigt (eller förmodligen var det för dom när de var barn) och allt måste vara kontrollerat.

Bara bröst i ett gammalt (vad heter det?) ”tittoskåp” (äsch, ni vet vad jag menar) på ett museum är helt fruktansvärt och pinsamt och måste rapporteras till närmaste kvällstidning. ”Tänk om min lilla älskling skulle fråga mej vad farbrorn gör med tanten? Hur ska jag hantera det? Att förklara naturliga företeelser för mitt barn klarar jag inte. Mitt barn måste därför skyddas från allt som är obekvämt. Det bästa är att kräva censur av allt obekvämt som kan leda till frågor från mitt barn. Censur NU!”

Hela den här PK-ismen och oron för att göra fel (d.v.s. rädslan för att trampa folk på tårna, utrycka sej fel om andra kulturer eller religioner, uppfostra barnen fel, inte ha rätt åsikt, missa viktiga debatter så man inte hänger med i samtalsämnena vid mammagruppens cup cake-sammankomster, inte kunna slappna av och bara go with the flow etc. etc.) – hur i h-vete uppstod den?

Som 70-talist är jag enormt tacksam över den fria anda jag är uppväxt i. Inget censurerades, fick tidigt en bok (av Lasse Åberg btw) där samlag beskrevs på ett tydligt sätt. Har inga minnen att några pinsamheter uppstod där mina föräldrar inte fann sej. Ansåg de att jag var för liten för att förstå så drog de till med nåt som ett barn i den åldern kan förstå (nu menar jag inte att jag blev itutad sagor om att barn kom med storken eller dylikt, sånt är bara så fel).

Kanske var inte 70- och 80-talet bra på alla sätt, men föräldrar var avslappnade på ett sätt som 80-talistföräldrarna idag bara kan drömma om.

Fick gå i kladdskola när jag var i 4-årsåldern, ca. 1979. Det gick bara ut på att släppa ut sin kreativitet och kladda allt vad man kunde på papper med olika färger. Idag hade det inte kunnat förekomma – kan tänka mej minst sjutton problem dagens föräldrar skulle ha med detta koncept.

Ok, kanske var det en oskyldigare tid, men vi barn fick springa lösa, leka med grannbarnen, rita hopphage med kritor på asfalten, vara påskkärringar och skrämma varandra eller gå från hus till hus och tigga pengar (samma vid Lucia), allt utan övervakande föräldrar.

En grej som (ni vet detta) var stor på 70-talet var att kvinnan skulle lära känna sej själv (vara självisk, helt enkelt) och det ordnades kurser i allt från att släppa lös med primal skrik till att lära känna sitt kön i grupp. Jag undrar vad som hände med den framtidstro och inre styrka som kvinnorna fylldes av under denna tid. Varför dog flamman, varför dog hela frihet- och jämlikhetskampen ut när vi var på så god väg?

Idag läser jag om jämnåriga, och yngre, mammor som idealiserar 50-talet och hemmafrukonceptet. Hur är ni funtade? Ja, jag gillar också Mad Men, Audrey Hepburn och det oklanderliga modet, men…! Äsch, jag orkar inte ens bemöda mej. Återgå till 50-talet då, era dumhuven, bli hemmafru och lev bara för att tävla med grannarna om vem som har mest välartade barn, snyggast kläder och mest framgångsrika man. Lev i er bubbla där barnen inte kan utsättas för naturliga saker som är obekvämt att prata om. Återinför Hayes code, separata sängar och inga kyssar när någon kan se (endast läppgnuggning är tillåten). Sex? Nänänä….

Så, nu har jag dissat alla nyblivna föräldrar och 80-talister i allmänhet. Känns bra, men hade velat att ni alla bara kunde ge mej ert ord på att ni åtminstone kan försöka slappna av. Too much to ask, I suppose. Lycka till mänskligheten, det kommer bli tufft.

Tatueringar

image

Folk verkar tycka att ovanstående inlägg visar att Obama är en bra förälder. Säkert är han det, men vad: FAN, DET ÄR INGET FEL MED TATUERINGAR! Jag gjorde min första tatuering strax efter min artonårsdag och hade min mamma lagt sej i det så hade det fan blivit bråk. Nu har jag världens bästa mamma, som aldrig nånsin skulle hindra sina döttrar från att finna sej själva. Om det sen innebär en massa felsteg och dumheter, så är det ok. Vi har lärt oss nåt, vi har levt och vi kan snacka med vår schyssta mamma om det (utan pekpinnar och bannor).

Alla borde ha mina föräldrar! Bästa uppväxten!