Söndag 21 februari 2021: Spike håller med mej


blä

Onsdag 10 februari 2021: förväntansångest


Vikt

79,0 (sen 25/1: -2,3)

Dagen

Var uppe vid kl. 8, spelade mitt spel och tog en kaffe och en cigg. Gick sedan ut på promenad, utan att stanna upp och reflektera över kylan eller något annat negativt. Kändes riktigt skönt att röra på kroppen. Lagade min onsdagmat idag, men åt upp det sista på förra veckans först. Har varit skitkallt t.o.m. här inne i lägenheten, så jag har krypit ner under täckena redan kl. 20.30.

Min lilla boll sover hårt.

Insikt

Har tänkt mycket på återgång till jobbet på sistone, i och med diskussionerna om arbetsträning/rehabilitering med psykiatrin och HR på jobbet.

Får fortfarande jätteångest när jag tänker på alla krav som kommer att ställas på mej och att jag inte kommer att leva upp till deras förväntningar och att jag bara kommer vara där i onödan och ta upp plats. Jag ser mej själv som meningslös, värdelös och oduglig i alla sammanhang och har inget att bidra med på en arbetsplats.

Dessa ”oduglighetskänslor”, förväntansångesten och oron över att jag blir helt utelämnad utan kontroll är fruktansvärt hemska. Jag har försökt ta itu med det, mota olle i grind s.a.s, med att fråga mej själv: hjälper det på något sätt att jag oroar mej över detta nu, känns det lättare, kommer min oro nu leda till att allt blir bättre sen? Har oron och förväntansångesten inför tidigare händelser verkligen hjälp på något sätt?

Det är ju precis tvärtom, jag påverkar inte kommande osäkra händelser genom att plåga mej själv ohjälpsamma, uppstressande tankar.

Så ”hjälper den här oron mej nu” och ”tänk så ofta jag har oroat mej helt i onödan vid andra tillfällen och allt har gått hur bra som helst” har fått vara slagorden idag.

KBT hemuppgift I – praktisk

Daglig promenad ✅

Kartongerna 30 min: efter matlagningen orkade jag inte har.

Glädjeämne idag: Har lyckats se två True crime-serier (ingen virkning dock)✅

KBT hemuppgift II – kognitiv

Ångest- och orosdagboken, samt koncentrationen: Fyllt i orosdagboken tre gånger idag och ångesten har varit mittemellan då den egentligen handlar om hypotetiska situationer. Koncentrationen var skit och fick nästan tvinga mej själv till att titta på mina favoritprogram. Det kommer att bli bättre allteftersom, det brukar det bli. Jag kan ju inte sitta och vänta på att jag helt plötsligt ska må bra och allt ska flyta på som för någon utan depression och ångest. Jag får börja göra sakerna jag vill göra tills det värsta motståndet släpper.

Minska listorna och utmana list-behovet: har minskat ned dagsschemat till ca. 5 saker per dag och bara det känns som det gjort mej lättare till själ och psyke. Ska fortsätta stryka saker när jag känner att de faller sej naturligt och automatiskt för mej. Har fortsatt utmana list-behovet med några frågor om dagen (ger mycket tankeställare).

Använda mej av dagligen

  • När jag stressar fast jag inte har bråttom: gör det jag pysslar med långsammare, var mindful på det och tänk på andningen
  • Planerings- och katastroftankar p.g.a. mitt kontrollbehov där jag spänner mej och håller andan: släpp ner axlarna, utåtfokusera och ta lugna andetag
  • Vid krav på att bocka av saker på en internt konstruerad lista: ”jag behöver inte tänka på det nu” och utåtfokusera
  • När jag inte kan släppa planeringstankarna: skriv ner de tankar som jag kan uttyda och släpp dom sen. Kolla listan runt 11-tiden varje dag om något ska göras eller strykas.
  • Se till att jag gör något nöjsamt dagligen och sträva efter att hålla hjärnans tankeverksamhet i nuet.
  • Bara gör det, som jag kanske inte känner för just nu, utan att tänka – det kommer att bli en del av min rutin så småningom
  • Vid reklampauser: sänk axlarna och notera andetagen
  • Ha ”hjälper den här oron mej nu” och ”tänk så ofta jag har oroat mej helt i onödan vid andra tillfällen och allt har gått hur bra som helst” som ledord vid extrem ångest och katastroftankar om saker jag inte kan kontrollera
  • Jag kan inte sitta och vänta på att jag helt plötsligt ska må bra och allt ska flyta på som för någon utan depression och ångest. Jag får börja göra sakerna, utan att tänka, och fortsätta göra tills det värsta motståndet släpper och det blir rutin

Torsdag 26 november 2020: otroligt intensiv (och orolig) dag


Har varit mycket idag: övernattning av tanta och när vi vaknat ville exet ha sällskap till Elgiganten av oss och snälla som vi är så sa vi ”ja”. Så efter snabbt uppvaknande drog vi till Backaplan. Han var redan full kl. 11, men lyckades köpa mobiltelefonen vi följde med honom för att köpa. Orkade sen inte med nån av dom två mer, så eftersom jag släpat med mej dramaten, lämnade jag dom och drog till Rusta för att köpa månadens kattmat. Var hemma en stund och sen var det dags för tvättstugan. Gick under tiden till pizzerian mittemot och köpte en Funghi. Fick mejlsvar om offerten från flyttfirman inför min flytt 16 december, så något positivt idag i alla fall.

Jag är totalt utmattad nu efter allt. Fick det bästa avslutet på dagen med en gos-Spike uppkrupen vid benen och true crime på YouTube.

Spike, min 16 åring, har ett par veckor haft nåt vajsing med svalget. Har kollat upp att FirstVet, Evidensa och Anicura har online-besök (typ som Kry och andra har för människor). Har kikat lite på priser, men de är väldigt övergripande. Fick fram ett besökspris på 320 kr från Evidensa, men det plockar alltid på, som vi alla vet.

Detta får bli mitt nästa projekt efter kattsanden – haha.

Bara för det kommer en bild till på bäbbe.

Aww – saknad i hallen när man kommer hem.

Onsdag 4 november 2020: nya steg…?…!


Hade en jobbig dag idag. Möte med HR på jobbet. Det jag fick med mej är att vi har gjort upp en mer noggrann plan för hur vi ska gå vidare.

Jag och HR ska ses nästa gång 4 december och då försöka genomföra guidade turen (hur det nu går i Corona-tider får vi se då). Kan bli ett ”hej” på labbet i alla fall. Vi får se.

Planen:

1. Guidad tur på arbetsplatsen (hur det går nu i Corona-tider ska vi se)

2. Träffa chefen tillsammans med HR

3. Tur runt labbet och då ska jag fundera på vilken del av labbet jag kan tänka mej att börja med

4. Möte med alla på labbet.

5. ? Fortsättning med riktiga, fysiska arbetsuppgifter

Jag känner att jag vill ”gå bredvid”, som en sommarvikarie till att börja med, men det kan tydligen bli svårt. Jag kan inte uttala mej mer om saker nu, känner att pulsen går upp och att jag blir fruktansvärt rädd och osäker. Jag får verkligen ta ”baby steps”.

Insikt: Att oroa mej i förväg hjälper ingenting.

(PS. Saknar att dom två jag jobbade med som inte finns kvar där längre och det gör allt mycket jobbigare)

För att tänka ”happy thoughts” hjälper Spike mej oerhört mycket.

Onsdag 29 oktober 2020: ”firar” samt fobin


Tar några öl idag för att fira ”nästa steg”.

Nu ska tydligen corona-restriktionerna bli ”värre”. Seriöst? ”Värre”?!

Det är som om världen börjar anpassas till oss introverta med social fobi! Vi slipper t.o.m. att ta i hand. Jag är fan lättad.

Ok, det är problem med smittan, men jag är överförtjust över att människor hålls borta från mej utan att jag ses som konstig.

Spike trivs bra i hallen.