Kattkräk

image

image

Vi har alltså lämnats med detta:

Den översta (+ 6 st likadana) är helt nyfödda. Jag kan INGET om sådana.

Den undre (+ 7 syskon) är två månader.

Japp, här sitter jag ute i bushen, med 21 st katter av olika utvecklingsgrad och med en pojkvän på akuten med kattbett.

Håhåjaja. Vem har skrivit manuset till mitt liv? Kafka?

Funderingar kring recensioner och Agatha Christie

Min far gick bort i april 2012 och jag ärvde 450 stycken Agatha Christieböcker. Hon skrev 76 böcker, så det var givetvis en hel del dubbletter, trippletter (osäker på stavningen här) etc. Jag behöll en komplett samling för mej själv och auktionerade ut resten (har fortfarande en hel del kvar). Därmed var jag i alla fall tvungen att börja läsa alla Christie-böckerna från början. Är nu på bok nr. 10 ”Murder at the Vicarage”.

Christie har aldrig ingått i någon svenskautbildning, tyvärr, men trots det är hon allmänbildning. ”Det var butlern som gjorde det”, är en klyscha som alla har hört. (Den härstammar dock inte från Christie – ingen butler utförde någonsin något mord i någon av hennes böcker.) Har man, trots allt missat Christie i boksammanhang, så har man förmodligen ändå zappat förbi de otaliga filmatiseringarna som har gjorts. ”Poirot” har gått i omgångar på TV3 och TV6, ”Miss Marple” gick på SVT för ett antal år sedan och diverse filmer (med framförallt Peter Ustinov som Poirot) repriseras med jämna mellanrum.

Jag skulle ha kunnat skriva recensioner för de tidigare nio böckerna, men jag är ingen recensionsmänniska. Jag är en sån som röstar på böcker på Boktipset (1-5) och filmer på  ImdB (1-10) och sen är det bra med det. När jag läste svenska älskade jag att skriva recensioner, och var faktiskt bra på det. Har dock inte gjort det sedan jag var 20 år, så det är svårt att gräva upp de gamla kunskaperna igen.

Efter en dust med en människa här på WordPress, tänkte jag dock att jag skulle göra slag i saken och verkligen skriva en recension.

Kontentan av detta svammel: en recension av ”Murder at the Vicarage” av Agatha Christie, kommer så fort jag har läst klart den (20 sidor kvar). :*

Jag läste min första Christie (”Tio Små Negerpojkar”) för många år sen, jag var kanske tio-elva år. Min far var ett stort Christie-fan och han gav mej boken, att läsa på ett sommarlov. Jag tyckte om den, en spännande historia hela vägen igenom och en oväntad twist – kan inte ge dålig kritik till den (fast detta är ingen recension av den boken). Tyvärr fick jag ingen mersmak av Christie vid denna ålder (Kitty-böckerna klingade högre).

Runt 1987 (när jag var 12 år) gick serien ”Miss Marple” på SVT och jag älskade den. Missade inte ett avsnitt och önskade att jag var Miss Marple, trots att hon var en gammal tant… Trots detta blev det aldrig av att jag läste någon mer Agatha Christie-bok på länge.

Vid ett senare tillfälle (runt 16 års-åldern) befann jag mej utan några andra böcker än ”Döden på Nilen”. Slukade den på ett par-tre dagar under några trista sommarlovsdagar.  Hercule Poirot föll mej tyvärr inte i smaken alls (tyckte mest han var en jobbig typ med sitt äggformade huvud och besserwisser-attityd), men jag tyckte om Christies sätt att skriva på.

Jag tycker om att läsa på engelska och klyschan är ju ”ska du lära dej läsa på engelska, så ska du börja med Agatha Christie”. Jag har läst massor av böcker på engelska, jag är humanist och språkintresserad (varför skulle jag inte läsa böcker på engelska?) Började inte med Christie, utan med en av mina ”guilty pleasures”, nämligen Victoria Holt. Fy skäms på mej, som ska vara helt litterär och high and mighty… Första boken jag läste på engelska var ”King of the Castle” av Victoria Holt och jag var 14 år gammal. Jag låg i min 1.20 m-säng med vit himmelssäng (som mamsen valt ut till mej) och med mina Michael Jackson-posters, som täckte hela väggarna, omfamnande mej. Jag var så trygg då… Usch, varför är jag snart 38 år?! What happened?!

Bla, bla,bla… Hahah, försöker skriva om litteratur, men svävar ut, as usual. Hade den tendensen på både svenska- och engelskalektionerna, när vi skulle skriva uppsatser, men lyckades oftast ”tie the ends together” slutligen, och fick bra betyg i båda ämnena.

Något jag tycker är synd är att jag inte fick behålla en recension jag skrev om Franz Kafkas ”Slottet”. Jag kommer ihåg hur jag älskade boken från första sidan, men sedan fallerade historien helt. Som läsare blev man helt utelämnad, utan sympati för någon karaktär (speciellt inte för huvudpersonen, som bar sej helt idiotiskt åt, genom hela boken) eller ens historien, som sådan. Värst var ju, så klart, att Kafka behagde dö, och inte skriva färdigt bokfan! Vem i *** tyckte det var en bra idé, att ge ut en bok, som inte har ett slut? Bäst, som jag satt där och hatade huvudpersonen och hans idiotiska drag och idéer, så avslutas boken – UTAN SLUT! Fuck you, jävla Kafka! Förlåt, men jag förstår varför du ville, att allt du hade skrivit, skulle förstöras. Inte för att du inte var en bra författare (för det var du. tyckte mycket om ”Processen”), men nu kommer folk hata dej för att vi tvingas läsa din ”djupa skit” och diskutera varför Samsa blev en skalbagge osv.

I alla fall, 1999 (under mina studier på KomVux) så skrev jag en asschysst recension av ”Slottet”, där jag dissade hela boken och Kafka och fick MVG! Hahaha! Hade så gärna velat ha den recensionen nu och se vad det var jag skrev…

Ok, varför pluggade jag svenska på KomVux, undrar då Bim eller ni andra haters? 😛

Nytt inlägg om det (och den omtalade recensionen) kommer…. ==>