Seroquel

Testade att ta en ikväll.

image

Kände inte trötthet eller hunger, men var sen ändå uppe och gjorde knäcke. Låter inte bra.

Känner mej asflummig. Måste skriva om varje ord tre gånger, typ. Jag 🙋 (haha, älskar emoji-förslagen) ligger i sängen. Älskling har somnat, men nyser i sömnen. Gulligt!

Jag 🙋 ska väl sova 😴 snart, hoppas jag.

🍌

Började känna mej orolig, fick bli två benzo nu…. Vill inte vara med om panik 😧 ångest 😟 likt den jag hade i förrgår.

Mamsen på besök

image

Idag kom min älskade mamsen på besök. Hon vill/kan inte sova över så det blir alltid ca. 6 timmars umgänge.

Tyvärr blir det då lite forcerat och vi säger: ”vi har ju massor att prata om…” och så snackar vi om tv-program och kissarna.

Jag bryr mej inte om att vi inte pratar om viktiga sakar när vi ses. Jag är så trött på att älta mitt fuckade liv och är glad att (när mamsen kommer) att vi bara kan prata som vanligt. Jämföra tv-program och visa de foton vi har tagit. Inget viktigt. Bara vara. Det saknar jag med pappsen också, att bara snacka skit, dricka folköl och filosofera.

Jag börjar gråta åtminstone en gång varannan vecka (eller mer), helt spontant. Det jag gråter över är min saknad över min far och att han försvann ur mitt liv innan han dog. Jag har säkert 15 pärmar med foton dedikerade till mej, gjorda av min far. Han dokumenterade både med foto och skriftligt varenda sekund av mitt liv.

Vad hände? Jag fattar inte vad som gjorde att han slutade. Blev jag för gammal? Kunde han inte relatera till mej som tonåring? Gjorde jag honom besviken på nåt sätt? Var det Kistinas intrång på scenen? Jag vet inte.

Jag önskar att jag hade frågat honom.

Jag vet att vi hade ett långt samtal när min bulimi uppdagades (1993, 18yrs) och jag förstod hur svårt han hade att ta upp detta med mej. Jag kände där och då att jag hade lämnat hans sfär och blivit en kvinna som inte var pappas dotter. Efter detta begränsades våra möten till att jag och B. (mitt ex) åkte till Gränna och drack folköl med papi på hans balkong emellanåt. Vi snackade Kennedymordet, Sex Pistols och annan nostalgi. Vi hade otroligt mysigt.

Far min satt med sin pipa och sippade på folköl från Konsum. Jag och B hade med oss våra cigg (röd Prince oftast) och kanske en eller ett starköl – brukade vara de billigaste, ex. Sofiero eller Blågul. Vi var fattiga studenter på den här tiden.

Vi snackade på med pappsen på balkongen. Antingen stannade jag och B över natten eller så tog vi sista 121:an hem till vår lgh i JKPG.

Oftast brukade vi alla bli lite smålulliga. Far min drack alltid folköl på balkongen, kanske en 50 cL, och tog en pipstopp, därefter blev det sömn. När vi kom över blev det tyvärr ett otal mer pipstopp och folköl och en hel del fyllesnack. Vad jag förstod så uppskattade min far att B hade input och var villig att diskutera. Jag har ju alltid varit lika vetgirig inom pappsens områden, så vårt snack brukade vara skitkul.

Efter papis inflytt inflytt med sambo (aka the new woman, tnw) uppstod ett folkölsförbjud och tnw skuldbeläggde min fars öldrickande. Han har varit ung och dum och supit skallen i bitar. Vem f*n har inte gjort det. Under tiden med min mor drack far min för mkt och han lärde sej. Efter mina föräldrars separation drack min far enbart folköl (ja, ja, han tog väl en starkbärs på företagsfesten), och han höll sej till det.

Jag har tyvärr ärvt ”beroende-genen” (finns ingen sån, men ni fattar vad jag menar) och detta innebär att jag helst dricker ett sexpack folköl och sen slocknar i nån slags smålullighet än tar sömntabletter.

Min far led av panikångest och 2012 ärvde jag skiten. Läste nånstans att det är vanligt att det nedärvs far -> dotter och att det uppträder sent hos kvinnor, efter 25 yrs. Jag hade verkligen velat prata med min far om panikångesten. Han levde fortfarande när jag fick min första attack (17 februari 2012), men han var lika svår att få tag på som jag är. Telefoner är ett djävulens påfund!

image

Min panikångest och andras

Hade fått en kommentar, på ett av mina inlägg, från en mycket vältalig (eh…  välskrivande?) kvinna. Hon skrev att hon själv lider av panikångest och gav sin bloggadress (Panik i Kubik – bra namn, förövrigt!). Har nu läst flertalet inlägg på hennes blogg och kommer läsa flera.

På nåt sätt blir man glad över att det finns folk som lider av samma problem som en själv, vilket egentligen är skittaskigt, när man tänker efter. Handlar, så klart, om bekräftelse, vi är flockdjur, vill passa in… blablabla… osv…

I alla fall, poängen med mitt inlägg nu, förutom att pusha för en likasinnads blogg :), var att jag plötsligt insåg att vi ändå är olika i vår panikångest. Jag tror mej veta att en panikångestattack ter sej mycket snarlikt hos oss alla med detta hinder. Däremot är vår levnadssituation ofta väldigt olik, givetvis.

Jag har en mycket bra vän, låt oss kalla henne Pusslo (hinthint, gumman) som har samma problem och våra privatliv och jobbsituation är (eller, i alla fall, har varit) väldigt likartade. Det känns som om vi till vissa delar har upprepat samma mönster i förhållande till arbetsgivare, vänner och relationer.

En annan väninna (låt oss kalla henne Leigh), som är en bra bit yngre än mej, har en historia med bl.a. panikångest (och, tyvärr en massa annat) och hon lever också, ungefär, som jag och Pusslo gör.

Vi:
# har ett stadigt förhållande (som, tyvärr, blir ostadigt p.g.a. våra psyken)
# har inga barn
# har jobb, men är sjukskrivna alternativt försöker härda ut och har svårt att vara den kompetenta arbetstagaren och kollegan, som vi strävar efter att vara
# kan inte sätta fingret på exakt vad som utlöser våra panikångestattacker (även om vi kan urskilja en viss röd tråd)
# är, till viss del, deprimerade och, trots att vi gör upp planer, så har vi tappat det hör med att göra upp mål och ha ambitioner i livet (målen handlar alltid om det dagliga, eller eventuellt ”nästa helg”, kanske en plan för nästa sommar kan göras, men det brukar oftast rinna ut i sanden – that’s it…)

Jag har pratat med Pusslo och Leigh en hel del om panikångesten och våra tankar kring detta, Brukar oftast bli så när man ses. Leigh och en annan väninna, låt oss döpa henne till Excite,  har ätstörningarna gemensamt och det går inte att undvika att komma in på det när vi träffas. Vi behöver detta ”ältande”, helt enkelt.

Det jag, i och med mina, Pusslos, Leighs och Excites erfarenheter, har snöat in på är att vi alla lever liknande liv. Fick alltså nu en tankeställare, i och med Kubikpaniks blogg (glömde kolla hennes nick, sorry), var att hon är mamma. Där uppenbarade sej genast en hel massa situationer som jag aldrig har föreställt mej. Hon skrev om saker som hon inte kunde göra med barnen på grund av panikångesten och det kändes i mitt hjärta när jag läste det. Inte för barnens skull, utan för en mamma som lider av en sjukdom som hon inte kan rå för och som utomstående oftast ställer sej helt frågande inför. Hon kände sej otillräcklig som mamma eftersom det finns mycket man inte kan göra med panikångest. Hon ska inte behöva känna så! Någon hade bett henne svara på om en mamma i rullstol skulle känna sej otillräcklig – såklart inte. Jag blir bara så ledsen att någon ens ska behöva känna sej otillräcklig som lider av denna åkomma, men jag förstår ju givetvis varför.

Kanske lät hårt när jag skrev ”inte för barnens skull”, men de klarar sånt här; så länge som man aldrig hemlighåller, pratar bort eller undviker att förklara saker för barnen. Det är då saker blir skämmiga och barnen mår dåligt i längden.

Min far led av panikångest. Har förstått att det är ärftligt, och då i synnerhet från far till dotter. Det har jag en gammal klasskompis från grundskolan, som vi kan ge namnet Sixeffe, som också råkade ut för far-dotter-panikångestärftligheten. Jag visste inte hur min far upplevde det (vet att han försökte förklara några gånger, men svårt att förstå när man inte själv har varit där) och Sixeffe berättade att hon råkat ut för det på jobbet och blev därefter långtidssjukskriven. Borde berätta mer om Sixeffe någon gång, vi har haft väldigt liknande erfarenheter i livet, trots att vi bara träffats ett par-fyra gånger sedan jag flyttade från lillstaden 1987.

Anywho… Jag berättade om min panikångest för arbetskamraterna efter min andra attack och har därefter varit helt öppen för allt och alla att jag har det här ”bekymret”. T.ex. kan Pusslo och jag göra upp en plan för att hitta på något, om en av oss bara messar och säger ”går inte idag”, så vet vi vad det gäller. Jag vill att de jag känner, som inte lider av panikångest, ska förstå det lika bra. Jag kan vara pepp en dag, men sedan när dagen väl kommer, då funkar det inte. Svårt att hindra att folk blir besvikna, så klart, men ju öppnare jag är, desto mer förståeligt blir förhoppningsvis det att ”det går verkligen inte idag”.

Min sambo, mor eller systra har inte detta panikångestproblem, tack och lov! Jag hoppas dock att mina förklaringar och de sidor jag föreslagit på nätet har ökat deras förståelse lite i alla fall. Jag kan inte begära att arbetskollegor ska googla ”panikångest” och vilja diskutera detta med mej, men de närmaste vill man kunna ventilera lite till (även om vi som lider av detta tycks hitta varandra och kunna prata ut bland oss själva).

Shit, längsta inlägget på länge! Slutkläm: har du panikångest, låt inte den inte hindra dej mer än nödvändigt, ta den medicin du erbjuds (enbart i paniktillstånd), var öppen med det och förklara för de som är villiga att lyssna och försök göra det bästa av det liv du har.

Jupp, nu till den där listan, som ska skrivas och brännas – onward and upwards!

image

Tradition ersatt med Liseberg :(

image

När jag och mamsen gick på bokmässan, så tog vi alltid en ölpaus på ett visst ställe inne på mässan. I år blev dock sambon och jag för trötta av värmen, ljudnivån och trängseln så vi var inte där så länge.

Kände lite att panikångest låg och lurade vid några tillfällen och tänkte på eventuella terroristattacker (så mycket folk samlade…), men klarade att mota bort det. Yohey för mej! 😀

Dagens tredje film: Luftens titaner

image

”Äventyr från 1932”.

image

Visst låter den bra?

Har ångestattacken någorlunda i schack. Filmerna hjälper mej att fokusera på något annat istället för ångestkänslorna.

Visade sej vara en rätt tradig historia, där 90 % av scenerna utspelas i ett flygplan.