Fredagssammanfattning Vikten (24-28 okt) = 0 kg

Måndag 24 oktober 

Vikt: 77,8 kg

Motion: simning 1 km + promenad 20 min

Kcal: 442

Tisdag 25 oktober

Vikt: 77,8 kg (0)

Motion: simning 1 km

Kcal: 1132

Onsdag 26 oktober 

Vikt: 76,9 kg (-0,9) 

Motion: promenad 30 min

Kcal: 865

Torsdag 27 oktober 

Vikt: 77,7 kg (+0,8/-0,1)

Motion: simning 1 km, promenad 1h10min 

Kcal: 855

Fredag 28 oktober 

Vikt: 77,8 kg (+0,1/0)

Motion: simning 1 km

24 oktober – 28 oktober:

77,8 – 77,8 = 0 kg viktnedgång 

Tankar:

Varför har jag inte gått ner något?!

Varför gick jag upp 0,8 kg från onsdag till torsdag? Blev inte mycket till motion på onsdagen , men jag åt bara 865 kcal, så jag borde åtminstone ha behållt 76,9 kg. 

Hur kommer det sej att jag inte gått ner något alls från torsdag till fredag, när jag bara åt 855 kcal, simmade och gick en långpromenad? 

Jag känner inte igen min kropp längre. Vad har hänt? Kommer viktnedgången plötsligt att komma igång? (Aldrig varit med om tidigare, viktnedgång sker direkt, enligt min erfarenhet).  Eller kan jag inte längre gå ner i vikt alls? Varför i sådana fall? Beror det på något av pillrena jag äter? Så här kan jag inte ha det i alla fall. Jättesvårt att behålla motivationen när inget händer. Jag måste gå ner igen!  

Något annat som jag har reflekterat över, är min kännedom om min kropp. Ja, jag hoppas (förlitar mej) på att vissa resultat ska framträda, i enlighet med mina tidigare erfarenheter. Ett visst (lågt) kaloriintag i kombination med motion (1 km simning 3-4 ggr/vecka alt. en timmes promenad 4-5 ggr/vecka) ska resultera i en viktnedgång på minst 2 kg i veckan. MINST! 

Vad fan! Att på fyra dagar med fyra dagars simning inte gå ner ens 100 g är helt ofattbart för mej! Det borde vara minst 0,3 kg/dag. Jag fattar verkligen ingenting. 

Som jag sa, jag känner inte igen min kropps reaktion (icke-reaktion) just nu, men min känsla för kroppens vikt är kvar. Ända sedan min första bantning, med kaloriräkning och dagliga vägningar har jag fått en känsla för min kroppsvikt. Jag känner vad jag väger. Jag kan med säkerhet, nästan på 0,1 kg, säga vad jag väger just nu och i och med det så vet jag, innan jag ens stiger upp på vågen, hur mycket jag har gått ner/upp. 

Det är hemskt att vakna efter att ha haft en bra dag (produktiv i min mening, simning, nästan utan ångest, ätit medvetet där jag har dragit in på minst 1000 kcal) och känna kroppen och veta att min vikt är den samma som igår (och i förrgår, och dagen innan det). Jag vet att det är ”77,8”, jag  ställer mej på vågen: ”77,8”. Jag känner det. Kanske var/är min mage uppblåst, kanske är det dags för mens, kanske känns magen fortfarande full, trots bra måltid 7-8 timmar tidigare. Förut hade jag vetat och satt fingret på det. Nu, däremot. . .  Jag känner min kropp och vet hur dess viktfluktuation ter sej/har alltid tett sej. Det är alltså helt sjukt att jag nu inte alls känner igen min kropps reaktion på kaloriintag och motion. Jag får försöka härda ut en vecka till och se vad som händer. Händer inget, vad viktnedgång, så måste jag prata med läkaren om det. Jag kan inte leva som ett fetto! Jag är inget fetto, jag är inte uppväxt som ett fetto, jag vägrar vara ett medelålders fetto och jag vill inte dö som ett fetto! Jag måste gå ner i vikt. Helst vill jag väga 54 kg igen, men om skitkroppen vägrar, så kan jag nöja mej med 62 kg. Fast, asså, jag tänker inte lyssna på min kropp -den ska fan lyda! 

Jag vill, imorgon, känna att jag känns som 77 kg och ställa mej på vågen och få det bekräftat. Efter det vill jag känna att kroppen känns 0,2-0,5 kg lättare varje dag innan jag ställer mej på vågen. 

Jag har 23,8 kg att gå ner. Det är fem storlekar! Jag kan nätt och jämt använda mina trosor (glöm helt det mesta i klädväg i garderoben och definitivt bh:ar). Jag lufsar runt i mysisar hela tiden. Jag skyr speglar som pesten. Jag gråter över mitt utseende. Jag vill inte visa mej utomhus. Jag känner att jag har regridierat till ett känslostadie jag var i när jag var 16-22 år. Jag har inte återgått till kräkningar, men när jag nu har haft halsbränna så har jag blivit illamående och då har jag ”gone with the flow” – alltså jag har slappnat av i halsen, rapat lite och känt att en spya är på väg. Har då sprungit till toan och klökts upp det jag har kunnat. Som nån slags oskuldsbulimi (”Vadå? Jag har esofagit, jag känner därför illamående och får sura uppstötningar. So what?”)

Sånt är livet 

Mysteriet löst angående vem som anmält till Länsstyrelsen (fick kopia på anmälan). Misstankarna befogade, alltså. 

Jag hade inte skrivit ut mina misstankar, i det tidigare inlägget alltså, vem jag trodde det var om jag inte hade starka aningar. Jag går aldrig (nästan) utanför dörren, pratar aldrig med grannar, ingen vet att jag har katt mer än L och ex. Jag fattade ju att det inte var L såklart. Behövde liksom inte vara Miss Marple för att lösa den gåtan… Nu stod alltså mejladressen, som anmälan skickats ifrån, klart och tydligt i kopian som Länsstyrelsen vidarebefordrade till mej på min begäran. 

Nu blir det avlivning och/eller bortskänkning av ett stycke tolvårig ullig bäbis. 

Jag har gråtit mycket de senaste åren, men inte så mycket som de senaste dagarna. Jag har inte 6000 kr för två besök av Länsstyrelsen plus ett besök hos veterinären. Jag orkar inte mer! 

Jag vill vara hos pappsen, Lillen och Sid. Det här livet är inte värt det längre. Finns det något kvar att ta ifrån mej? Tror fan inte det. 

Jag vill bara vara ifred! Låt mej leva mitt isolerade liv med söt-sälen, no-face, mina böcker, filmer, min tv och mobil så är jag nöjd. 

Har fått inse att livet från och med nu (eller sen 2014 egentligen) får framlevas – uthärdas – trots min extrema fettfobi, ätstörningarna, bulimin, panikångestattackerna och depressionsberg-och-dalbanan. Kommer aldrig mer att väga 54 kg eller vara nöjd med något i mitt liv. Det känns fruktansvärt att behöva acceptera ett liv som överviktig, ful kärring med hängpattar, social fobi och krossade drömmar. Har inte längre orken att försöka vända skiten åt rätt håll. 

Med L och Spippo har jag i alla fall två positiva ting som får mej att gå upp varje dag. 

Har köpt några billiga garnnystan så jag kan virka lite varje dag även om det inte gör livet värt att leva i längden. 

Att klaga på idiotiska saker på internet via bloggen är ju också lite kul. Jag menar egentligen inget illa eller att mobba någon, men det känns ”befriande” att peka ut saker som gör mej frustrerad. Detta är som oftast språkbruk och andra idiotiska saker som dyker upp. Tyvärr råkar ibland folk som är feta, köttätare eller något annat i min väg och jag öser ut mina tankar om detta. Ja, detta trots att jag själv numera är fet och hellre skriver ”mej” än ”mig”, det är knäppt, jag vet. Huvet har väl inte fattat att jag numera har BMI på 25 och inte 18 eller att jag inte alls är bäst på allt. Haha. Jag ber om ursäkt. Ska försöka tagga ner vad gäller sånt som kan uppfattas helt fel eller som mobbning (fast hoppas jag inte verkligen har mobbat någon, utan mer haft åsikter om folk som själva satt sej i rampljuset)

Ska fokusera på mina psykiska problem, hur det förhoppningsvis går mot det bättre, läkarkontakter, recensioner av spök- och fotoappar och eventuella virkalster. Om jag börjar komma i fas någon gång (känns verkligen inte alls så just nu) vill jag försöka komma igång med simningen igen och kanske gå ner några kilo i alla fall. 

Så, för att avsluta inlägget i lite bättre stämning än det började, kommer jag härda ut på ett eller annat sätt. 

Blir nu att kolla på, typ, ”deaths caught on tape” och annat dylikt på YouTube som vanligt. L är hos vän och kollar hockey, är väl hemma om ett par timmar. 

Hej och hå! 

Jag vet inte vad jag ska säga…(Insta: ”somligafetakvinnor”) 

Betrakta ovanstående bild. Det är från ”somligafetakvinnor” på Instagram. 

Fick tipset från en annan blogg jag följer. 

Jag vet, ärligt talat, vet inte vad jag känner inför detta. 

Jag äcklas nåt enormt av fett och fläsk. Nakenbilderna är jag bara förstummad över. Bra att det finns ett forum för de som trivs i sin kropp? Jag kan tänka mej att följa, men bara som avskräckande exempel. 

Kan man vara nöjd med att se ut sådär? 

Och varför måste man ha risigt hår/ful eller ingen frisyr, illasittande och osmickrande kläder och inte ens försöka använda (åtminstone) foundation. 

Bara för att man är fet och (tydligen) trivs med det, måste man väl inte sunka ihop helt, eller? Vill man inte känna sej lite vacker även om syftet är att visa sej i sin naturlighet? 

Ja, ja, inget jag kommer förstå i alla fall. 

Citat X: Fetma

Från serien ”Tabu” på National Geographic.

I Mauretania är fetma hos kvinnor önskvärt.

”A woman’s size shows how much place she’ll occupy in the man’s heart.”

”A fat daughter is a symbol of wealth”.

Fan, detta är lika illa som att fettoföräldrar övergöder sina barn omedvetet. Vad lever vi i för skitvärld?! Äsch…

image

Sen kommer inslaget om fat admirers och fetma i USA. Ovanstående kommentar fick mej att rofl iaf…