Min bäbbe, tankar om mitt liv & jobb & hemvist (Gränna) 


Jo om

Ippo ska aldrig dö! 

Jag mår så pass dåligt att mitt liv hänger på en skör tråd. Jag har ingen livsglädje kvar. Det har jag inte haft sen min far dog. Även fast jag haft depression utlöst av stress två ggr tidigare. 

Hade jag blivit stöttad i mitt senaste jobb så hade kunnat 0återkomma. Istället blev det frågor, ”första-dags-intyg”, pisseprov och fråntagande av min heltidstjänst. Inget stöd alls.  Jävla idiot sabbade mitt förhållande och mitt liv. Jag mådde så bra. Min far dog. Jag behövde hjälp. Jag hjälpte chefen, lärde upp henne och fick skit tillbaka.

Kommer aldrig lita på en enda människa mer, någonsin. 

Jag vill till pappsen! (Bra din jävla idiotjävel att jag vill ta livet av mej bara för att du ska vara bäst). Dra åt helvete alla människor! 

Varför tycker människor att jag är ett hot, jag är världens snällaste. Förstår inte varför jag måste straffas och pushas bort för att arbetsplatsen ska funka. Jag bidrar, jag är en problemlösare, jag kan datorer, jag är språknörd. Är jag då inte en styrka? Nä, jag är tydligen ett hot. Fan!

Hade bästa jobbet. 

Kommer aldrig hjälpa någon mer. Ska se om de behöver folk på fabriken igen. 

Grejen är att både jag och L känner likadant. Vi vill till våra pappor. Vi bidrar inte till världen. 

Jag vill inte leva längre. 

PS: 3h senare. Jag tror jag ska söka mej tillbaka till fabriksjobb istället. För kan då kan mina kunskaper och hjärnkapacitet gå helt till spillo. Fan, vad bra. Ska ringa RIFA imorgon. Flyttar hem till Gränna isf. Tack för det. Adjö. 

Update 2: SR söker kemister till Rifa (nu Kemet)..Ska söka trots bara högskoleexamen. Fast vill ju ha jobb på golvet.. 

Jag vill fan tillbaka till Gränna. Sjukt va? Trodde det skulle bli vid barn eller så (vilket jag för i helvete inte vill ha), men känns kanske rätt skönt nu. 

Tänk att ha en tjänst som BMA på VC i Gränna, ha en liten stuga (med wifi minst) och leva mitt enkla liv där. That’s it. Allt jag önskar. Fast min lön måste ju vara minst 2800o/mån före skatt och friskvård på 15oo Jr. Skulle aldrig sälja mej och förstöra för yrkesgruppen. BMA som folk inte tror det finns. Man kan ju bli bedrövad för mindre. 

Annars: återgå till drömmen om att vara BMA på Blå Stjärnan och ha bra lön (minst 28000 som det enna stad som jag trivs i som fan och leva det liv jag egentligen ville ha. 

Fan! Fan! Fan! 

Vad göra? Tips…?

OS. Tror inte ens de vill ha  tillbaka mej. Det ska vara ”1984” right? Vet din plats, ingen utveckling, visa inget udda beteende (i form av intelligens). Ta inte fram nya procedurer,  håll dej i bakgrunden och lär att behärska sej. lvav de över dej 
Själva är de de bilar
 łävenJag klarar inte att leva så. Jag älskar t ex teknik, datorer, lösa problem och ta saker framåt. Jag  stagnerar annars (och jobbet med om vi inte är flera på samma spår). Jävla chefer som inte tar tillvara på det jag kan ge!

Känns typiskt kvinnlig (tyvärr). 

Orkar inte mer nu. Ska vara ettåkolli och skapa shit på nätet hemma. Vad? Skit du i det! 

Fast varför bryr jag mej om nåt? Jag ‘är ju osäker på arbetsplatsen😴, har de bestämt sej. Bara träffat en ny arbetspersonal.’ Vi kan inte låta dej analyser ptlver”, ‘viktigt med koncentration’ yada yada yada. 

De/hon har redan bestämt att jag är persona non grata. Bara för att min pappa dog, jag fick antidepp som jag flippade utan hjälp, bara tvångsgärder. Ingen av chef 1 eller 2 ens nämnde min far. Ok, den ena sa ”Ni stog väl så nära?”.Ven fan säger så? Bara för att jag inte grät just då. Har man förlorat någon så vet man sånt. 

Okänsliga är vad fr  är, ingen vilja till förståelse eller empati. Fan värre än RIFA  men hellre monotont slavarbete än daglig mobbih

En gång mobbad då (från

vigt. Lätt mej det nu. Är oattraktiv det jag. Fått vi höra sen ca 3:an

Flera tankegång angående mej men orkar iante nu. 

Ses snart joina  S 

 & L. I deras

snart

Annonser

Mitt jobb


image

Prenumererar på jobbannonser från arbetsförmedlingen. Fick nu (mitt i natten) ett mejl där min tjänst utannonseras. Kul! Tack!

Vikariat t.o.m. augusti 2014 med eventuell förlängning.

De har alltså bestämt att jag inte kommer återvända? Eller?

Jag är så jävla bedrövad över det där stället. Jag la ner så mycket energi och ork för att göra saker bättre, eftersom jag trivdes så bra och tyckte det var roligt. Förväntade mej inget tack, kanske att det skulle synas i lönekuveret (fast så tänkte jag aldrig), hade dock inte förväntat mej en spark i ansiktet.

Har inte ens hört av dom på säkert två månader. Fick ett mejl från personalansvarig som jag svarade på. Fick inget svar tillbaka.

Fick ett brev med vad min löneökning blev för i år. Chefen hade mejlat tidigare om att de hade haft lönesamtal och hon undrade om hon kunde snail mejla mej angående detta. Jag trodde då att jag skulle få fylla i ett sånt där underlag och posta tillbaka. Nä, jag fick bara ett brev med siffrorna färdiga, utan motivering.

image

Tack! Nu tjänar jag ungefär lika mycket som en heltidsanställd på Samhall (sorry Samhallanställda…)

Så – to make a long story short: life now sucks even more.

Aftonbladet: Leif & Yvonne – get a life :P


image

Artikel angående Per Morbergs avhopp från Svenska Masterchef – ett program jag förövrigt inte tittar på, eftersom jag är apless på matlagningsprogram.

(Bortsett då från Brittiska och Sydafrikanska ”Halv åtta hos mig”, ”Come dine with me” som jag kollar på ifall jag råkar på det på BBC.)

Ok, till min poäng med inlägget:
Jag läser det mesta i Nöjesbladet, och övriga Aftonbladet, eftersom jag spenderar en hel del tid rökandes på balkongen och det är lättsam läsning medan man tar en cigg. Jag blir oftast road, ibland oroad, och då är det läsarkommentarerna som är en stor del av behållningen. Vilka människor det finns därute – jag upphör aldrig att förvånas.

Klickade på artikeln om Masterchef eftersom jag hatar Per Morberg. Fråga mej inte varför, he just rubs me the wrong way, helt enkelt. Älskade honom som Roger Rönn, däremot 😀

Fortfarande inte kommit till poängen, sorry.

Nu har jag inte Facebook, och tänker heller aldrig skaffa, men hade jag haft det, så hade jag kanske skrivit kommentarer på alla artiklar jag hade kunnat (speciellt efter några bärs… hahaha), men det kräver energi.

I och med min avsaknad av Facebook (och energi) kommer det aldrig framgå hur patetisk jag är, som läser artiklar om saker jag inte vet något om (eller t.o.m hatar) och tar mej tid att hitta på en åsikt om on the go eller spy galla över eller bemöda mej med att trolla kommentarsfältet – bortsett från detta erkännande dårå… haha…

Sen finns det då personer, som Leif och Yvonne i kommentarerna ovan. De visar helt öppet hur tråkiga liv de har. Det är, typ: ”Jag hatar alla former av matlagningsprogram och tittar inte alls, dock tar jag mej tid att läsa en artikel om sagda hatade programsort, formulera ett inlägg där jag rackar ner på en av programledarna, som jag inte vet något om, men kanske sett i en trailer (10 sek räcker väl för att bilda en fast åsikt på?) och sedan, som grädde på moset, ska jag visa upp mina oerhört dåliga kunskaper i det svenska språket och stava fel på alla ord med fler än två stavelser och särskriva på alla ställen som går”.

Ok, poängen, ja, ja. I’m getting there…

Utan dessa människor så hade jag inte haft nåt att hetsa upp mej över – och således hade aldrig detta inlägg skrivits – och – jag är precis som ni (bortsett från att jag har MVG i svenska ;)). Den huvudsakliga skillnaden är, ändå, att jag orkar inte bemöda mej. Varför skulle jag, efter att ha läst en artikel om, för mej helt ointressanta, bönder och deras eventuella kärleksliv, skriva en kommentar om nämnda bönder och även ha en åsikt redo, när jag egentligen inte bryr mej whatsoever?

Alltså, hur jävla tråkigt har man det inte då? Lägg den energin på något vettigt istället.

Varför får jag nu ha den här åsikten (jag har, i princip, erkänt att jag är precis som ni alternativt lever i någon slags symbios med er)? All min energi förbrukas, nästan dagligen, genom att stävja panikångestattacker och att hantera en allvarlig depression, jag har inget liv och är sjukskriven. Med den lilla ork jag har kvar, at the end of the day, lyckas jag klicka mej runt på Aftonbladets app och ta ett par cigg på balkongen (och kanske hetsa upp mej över EN pryl eller skratta åt något idiotiskt), men sen är min energinivå på noll. Att lyckas ha en blogg och, speciellt, att skriva det här enormt långa inlägget, kräver det absolut sista jag har kvar (ingen panikångest att brottas med idag, tack och lov), men kan kanske vara det jag behöver för att hålla mej över ytan.

What’s your excuse, people? 😛