Psykiska sjukdomar – nästa grupp att stampa på (M)


image

image

image

Nu är jag inte sjukskriven för mina psykiska problem, just nu, men jag har varit. Det går fan inte att tvinga folk med sjukdomar in i arbete, (M), det funkar inte så!

Se till att alla ungdomar, som vill jobba, får jobb först och sluta jaga (vad ni tror) är slackers och myglare. Låt sjuka människor få läka ifred! Oftast har vi under många år bidragit med skattepengar, betalat till a-kassa och fack och gjort rätt för oss. När vi sen blir sjuka får vi avslag från försäkringskassan, vi får ingen a-kassa, inget nytt jobb (om vi är tvungna att byta) och har vi tur får vi pengar från soc. Är det rättvist? Är det värdigt?

Sen ska vi bara inte snacka om fas 3 och andra vedervärdiga påfund! Där har jag, tack och lov, aldrig varit själv, men jag har svårt att tänka mej nån mer förnedrande ”hjälp” ut i arbetslivet. Det är ett hån!

Jag vill jobba, trivs med det (om man har ett bra jobb, d.v.s, vilket jag tyvärr inte har just nu). Jag vill ha mer pengar att röra mej med än soc, sjukpenning eller a-kassa. Jag är, och har aldrig varit, en slacker! Tyvärr verkar jag vara en mer ”känslig” (eller nåt?) individ och det får jag faktiskt skylla på gener (men även omständigheter och saker jag har blivit utsatt för). Detta gör att jag har en tendens att vilja vara duktig, göra allt, vara bäst, visa framfötterna etc. och när jag inte inser att jag inte klarar det tar den inre stressen överhand och den omtalade väggen kommer mot mej (alltså extrema oroskänslor och nedstämdhet). Jag ser aldrig att det är på väg. Förnekelse? Kanske…

Väl där är det gråt i halsen, mörk sinnesstämning och total apati; även självmordstankar och oro i hela kroppen förekommer vissa dagar = en förlamande depression har borrat sej in och övertagit min kropp. Sjukskrivning och antidepressiva är ett faktum, det finns inget annat val. Att ens ta sej ur sängen blir som ett träningspass, där du måste uppbåda en motivation utan like.

En arbetsgivare borde ha bättre skyddsnät, fånga upp dessa känslor hos sina anställda. Istället blir de tvungna att, i efterhand, försöka styra upp den stackars anställdas problem. Man skickas till företagshälsovården (i mitt fall Previa, som jag inte alls kan klaga på), med dyra räkningar och ”du kan bara gå dit fyra gånger, sen förväntas du må bra”-”pep talk”. Stressande samtal från chefen, där de låtsas bry sej (de är tvungna att ringa) och en gnagande oro vad gäller ekonomin. Det är ett helvete!

Att detta förslag, om ett utkastande i arbete (vilket det faktiskt är!) ens uppkommit är ett bevis på den bristande empati, som nu har etablerats i samhället (åtminstone bland våra folkvalda politiker). Jag har tyvärr även hört gemene man debattera om våra s.k. inbillade sjukdomar. När folk utgår från att det är så mycket fejk vad gäller sjukskrivningar och arbetslöshet, så måste det vara ett tecken på något annat. Varifrån kommer denna inbillning, att alla vill snylta på samhället? Tanken att ”Jag jobbar och sliter och betalar skatt, att det finns så jäkla många losers och slöfockar som bara parasiterar och tror att de kan glida genom livet utan att lyfta ett finger! Fy fan, asså! Nåt måste göras!” måste komma nånstans ifrån.

Varifrån kommer denna inställning? Och varför väljer folk att tro på denna myt? Snälla, upplys mej! Kan det vara så, att det samhälle, och den tid vi lever i, innebär en sån extrem press på alla, att när någon tycks ”slippa undan” så blir det sån svartsjuka, att det måste bildas en hetsjakt, för att känslorna ska få utlopp och det blir slags rättfärdigande? Med rättfärdigande menar jag att de jobbande (de som tycker de gör mest rätt för sej) får straffa de som, de uppfattar som parasiter. Jag vet inte. Tar gärna emot teorier.