Läkartid

image

Tid kl. 14. Kom alldeles för tidigt och har suttit här och varit rastlös ett tag.

Känner mej inget vidare idag. Den senaste veckan har varit extrem, fyllts på med fler biverkningar (yrsel, svårt att pissa och oroligare än vanligt), men ingen förbättring i humöret.

Kanske är de ökade biverkningarna ett tecken på att pillrena börjar verka?

Tankar om döden

image

Sedan pappsen gick bort har jag samma tankar i mitt dumma huvud hela tiden: ”Det här kanske var det sista min far gjorde innan han dog” (gick på toa, sköljde ur en kopp, gav katterna mat, whatever) eller ”Vad var det sista han tänkte på”?

Varför ramlade han in i bokhyllan, gjorde han ens det, varför var bokhyllan trasig annars, hur mådde han innan, förstod han att det var ”kört”?

Jag hatar att jag inte var mer på, med att höra av mej, men vi var/är för lika: mår vi dåligt så drar vi oss undan, ett telefonsamtal blir som att bestiga Mount Everest.

Tror inte folk fattar det, ”det är väl bara att ringa”, ”det är väl bara att svara”? Nää, det är fan inte ”bara” nånting!

Saknar honom som fan, i vilket fall!

”Gå in i väggen”

image

Råkade på den här, mycket välskrivna, artikeln om hur stress och att vara duktig påverkar oss. (SvD). Känner igen mej på alla sätt och vis.

Tyvärr blir jag frustrerad varje gång någon skriver/talar om ”att gå in i väggen”.

Det vi alla (drabbade, närstående, läkare etc.) vill är att avdramatisera sjukdomar som drabbar psyket.

När någon pratar om den ökända ”vägg-jäveln” så blir det alltid en ”vi-och-dom-stämning”, d.v.s. de som vet vad det innebär ”att gå in i väggen” och kan prata igenkännande om det VS. de som inte fattar alls vad vi menar. För de sistnämnda måste vi vara övertydliga, annars kommer vi fortsätta att framstå som freaks.

Kan vi inte bara enas om att använda erkända begrepp (depression, ångest etc.) alternativt beskrivningar (”på grund av den höga belastningen drabbades han av ångestattacker som ledde till förlamande depression”? Eller har jag fel?

Det kan väl inte vara för jobbigt för folk/arbetskamrater/utomstående att höra en vettig beskrivning? Eller måste de skyddas genom omskrivningar, och då i såna fall, varför?

Är det lättare med ”gå in i väggen”, för att allmänheten inte riktigt ska behöva sätta sej in i hur vi ”sköra människor” egentligen känner?

Äsch, nevermind. Jag skiter faktiskt i om folk vet hur jag mår, bara de inte har åsikter/förslag/hjälpsamma ord som inte är baserade på verkligheten och/eller erfarenhet.

”Oj, har du panikångest? Kan du inte gå till en psykolog?” Ffffuuuu!