Världens finaste kisse 


Jag saknar Lillen så jäkla mycket! 

Annonser

Nostalgi: Sid


Min älskade Sid (1992-2009)

Världens mest egensinniga kisse. Kunde inte gosa med på mina villkor, men när han ville gosa så var det bara att kapitulera. Han bestämde över hemmet. Pissade på B:s rygg första gången vi var intima i vår säng i vår första gemensamma lägenhet.

Total bondkisse med total kontroll över tassarna. Aldrig varit med om en kisse som så snabbt fångar ett objekt. Ingen lek alls. ”Jaha, nu har jag fångat det jobbiga, what now?” sa hans blick medan gosseråttan satt fast i tassen. 

Underbar kisse, som levde upp till sin namnes personlighet. 

Saknar honom som fan. Tråkigt att sista minnet av honom är genom fönstret till dörren på djursjukhuset där han låg kvar ensam. Tacksam att nästa händelse med Lillen, så frågade sköterskan om hon skulle bära bort honom. 

Stackars Sid. Stackars Lillen. Jösses, vad jag saknar er! 

Hurra för Spike idag! (samt in memoriam)


Idag fyller min bebis 12 år!

Kommer väl dö snart. Lillen (min älskade bäbbe) blev strax över 12. Sid blev hela 17 år. Snobbina blev inte ens 1 år. Ribbon blev 2 år, tror jag. Marvin (min första älskling) rymde vid 1 år och hittades aldrig.

Yikes, vad gråtmild jag blev nu.

Får lägga en bild på varje kisse – även om ni skiter i det. Det är som den där sketchen (minns inte vilka det var, känns som ”Kvarteret Skatan”, typ) där nån kör upp plånboken i nyllet på en annan och bara ”kolla på mina barn!”. Jag alltså ber om ursäkt för följande bilder på diverse katter som bara jag har känslomässiga band till.

Snobbina:
image
Ribbon:
image
Sid:
image
Marvin:
image
Lillen:
image
Spike:
image
(Tog en bild från Spippos ”early days” eftersom jag ändå prackar på alla de nya fotona).

Honorable mentions:
Gullan – du var min några månader, sen blev du pappsens.
Prins (aka Yabba) – kände dej aldrig, du var pappsens och bodde hos mej dina sista veckor.
JouJou – älskade dej! Du var pappsens, hade velat behålla dej. (Lång historia varför det inte blev så).
Smullibuttan – är död för mej nu. Tyvärr. Hoppas hon har ett bra liv (ledsen pga det nu)

Pyssel med fotoalbum


image

Kan inte bara sitta still och kolla på tv, måste pyssla med något under tiden – oftast blir det virkning. Nu har jag fortfarande, efter pappsens bortgång, väldigt mycket kvar att organisera här hemma, så när andan faller på så… ja, då försöker jag reda ut saker och ting.

Tyvärr (jag hatar att jag måste säga ”tyvärr”) var min far lika fototokig (eller, who am I kidding? Han var besatt…) som jag. Varenda minut av mitt liv fram till tonåren är dokumenterade samt alla semestrar, jular och ”större händelser” i min fars liv före min födelse.
Jag kunde givetvis inte kasta dessa i och med utrensningen. Har ju inte sett en bråkdel av fotona.
Hade digitalkameran funnits då, så hade detta varit ett mindre bekymmer, men nu sitter jag med 25 pärmar från 1942 (paps födelse) till 1975 (min födelse). Detta är pärmar där min far noga beskrivit händelser, resor, klistrat in kvitton – det är dagböcker egentligen.
Utöver dessa 25 pärmar finns likvärdiga ”dagböcker” som följer hela min uppväxt. Dessa är 17 stycken till antalet.
Vad ska jag göra med allt? Hilfe!
Har börjat försöka sätta dom i kronologisk ordning, men inte kommit längre.
Bilden ovan föreställer några av mina egna fotoalbum. Alla foton

är

insatta i tidsordning, men saknar märkning. Har nu bestämt att jag inte får gå och lägga mej innan alla är märkta. Det gäller 28 stycken album och jag har redan lagt dom i ordning. Bara skriva och klistra som återstår.
Mina album är av sorten där man bara skjuter in fotot i ett plasthölje, finns ingen plats att skriva något. Därmed skulle jag lätt kunna digitalisera mina foton utan att förlora någon personlig prägel.
Jag måste fatta beslut angående detta, vill inte ha två stora bokhyllor med fotoalbum som bara samlar damm.

image

Hittade ett väldigt sött foto. Mina älskade bäbisar: Lillen, Spike och Sid (ca 2004)

Lillen


image

Jag älskade/älskar Lillen. Jag undrar om det in är lite som när en kvinna får missfall (vågar inte jämföra det med t.ex. någon som förlorat sin tio-åring pga drunk driving). Vill inte förringa det, så klart, men jag kommer aldrig skaffa barn. Tycker dom är obehagliga och vill inte ha. Kissarna är mina barn, att då en av dom som jag älskat mest får cancer. Det är så jävla ledsamt. Han var ju vanlig huskatt dessutom, inget framavlat miffo. Lillen blev 12 år, han skulle ha fått leva åtminstone fem år till 😦 I will never forget you, my Lillen!