Jahaja, nu ”måste jag bli frisk”


image

Brev från Försäkringskassan igår.

Nu måste jag ”skärpa till mej”, sluta vara ”psykiskt sjuk” och löjla mej med ”panikångest”, ”depressioner”, ”självskadebeteenden”, ”självmordstankar” och andra liknande hittepå.

Ok.

1 december är all ok igen.

Fan, vad skönt! Jag längtar som fan! Tänk att få återgå till det liv jag verkligen vill ha. Och att det kommer ske just måndagen den 1 december.

Kunde de inte ha planerat det lite tidigare? Var det någon mening med att jag skulle lida just 2 år, eller? Vem bestämmer detta?

Aaaargh….

Läkarbesök idag


image

Hade bytt läkare, men samtidigt hade de på VC beslutat sej för att ta in en psykiater igen. Psykiatern var med på mitt möte idag och tog över hela samtalet (stackars ST-läkaren). Hon var lite burdus, men verkade kompetent.
Jag blev sjukskriven tills 31/1 med ökning av Cymbalta från 60 mg till 90 mg. Nytt besök 28 jan och därefter utvärdering av ev. återgång till jobbet på 25 %. Kändes väldigt bra. Började gråta såklart, när jag skulle beskriva hur jag känner mej. Jävla liv, fuck off!

Åkte och handlade på Backaplan efter läkarbesöket, kom hem och insåg att jag hade tappat min nyckel till överlåset. Fick gå över till grannarna med mina kassar för att ringa sambo. Därefter var jag tvungen att åka till där han befann sej för att hämta den förlorade nyckeln. Hemma slutligen.

Tagit ett par folköl, skrivit om mina gamla skådisar och lyssnat på nostalgimusik på spotify. INKUBUS SUKKUBUS I LOVE YOU!

Update: psyket


Efter avstämningsmötet i torsdags hade jag ett snabbmöte med läkaren. Eftersom jag inte mår bättre så bytte hon mina antidepressiva från 225 mg Venlafaxin till 75 mg Venlafaxin + 60 mg Cymbalta. Båda två är SNRI.

Det konstiga är att hon sa att nu skulle jag få en riktigt bra medicin. Har jag bara fått dålig medicin hittills eller? Bra.

Alla dessa byten måste ju påverka kroppen något enormt och därmed fördröja tillfrisknandet.

Här är listan över samtliga antidepressiva som jag någonsin ätit:

1996 – 1997:
Fontex (flytande) – SSRI

2008 – 2009:
Mirtazapin – SSRI
Saroten – Tricyklisk
Zoloft – SSRI

2012 – 2013:
Cipralex -SSRI
Fontex – SSRI
Fluoxetin – SSRI
Venlafaxin – SNRI
Cymbalta – SNRI

(Fontex och Fluoxetin är samma i och för sej).

Mitt jobb


image

Prenumererar på jobbannonser från arbetsförmedlingen. Fick nu (mitt i natten) ett mejl där min tjänst utannonseras. Kul! Tack!

Vikariat t.o.m. augusti 2014 med eventuell förlängning.

De har alltså bestämt att jag inte kommer återvända? Eller?

Jag är så jävla bedrövad över det där stället. Jag la ner så mycket energi och ork för att göra saker bättre, eftersom jag trivdes så bra och tyckte det var roligt. Förväntade mej inget tack, kanske att det skulle synas i lönekuveret (fast så tänkte jag aldrig), hade dock inte förväntat mej en spark i ansiktet.

Har inte ens hört av dom på säkert två månader. Fick ett mejl från personalansvarig som jag svarade på. Fick inget svar tillbaka.

Fick ett brev med vad min löneökning blev för i år. Chefen hade mejlat tidigare om att de hade haft lönesamtal och hon undrade om hon kunde snail mejla mej angående detta. Jag trodde då att jag skulle få fylla i ett sånt där underlag och posta tillbaka. Nä, jag fick bara ett brev med siffrorna färdiga, utan motivering.

image

Tack! Nu tjänar jag ungefär lika mycket som en heltidsanställd på Samhall (sorry Samhallanställda…)

Så – to make a long story short: life now sucks even more.

Matinköp och Apoteket


Var nere vid affären idag. Vi köpte till varma mackor, orkade inte storhandla, trots att det egentligen var meningen.

image

Köpte några roliga öl på bolaget. Får se om jag lägger upp något om dom.

Besökte även apoteket för uthämtning av mina ”piller”.

Enligt senaste läkarbesöket:
* Ökning av antidepressiva Venlafaxin från 150 mg till 225 mg
* Remiss till ätstörningsenheten (tyvärr återfall i hetsätning pga ångesten)
* Fortsatt Oxascand och Stilnoct
* Sjukskriven t.o.m. 3 november
* Ny läkartid 28 oktober kl. 8.30

Läkarintyget säger:
”Långvariga problem med ångest, depression och ätstörning sedan unga år. Försämring efter psykosocial belastning.” Bra sammanfattat.

Hämtade ut 75 mg Venlafaxin. När jag kom hem såg jag att de hette Bluefish. Hur gulligt är inte det? Sen visade det sej att de var blekrosa… Kul 😀

image

För att lyxa till det lite köpte vi varsin Footner på Apoteket. Det var erbjudande; 179 kr istället för 239 kr. Vi har testat detta förut (kommer lägga upp resultatet sen) och det är kanon! Det är alltså en fotbehandling. Hur läskigt som helst, med stora flagor på hela fötterna, men, jösses, vilka lena och fina fötter man får!

image

BTW: Tappade mobilen idag, för säkert miljonte gången. Den här gången gick det dock inte så bra… Skulle öppna porten med nyckel och mobil i samma hand, tappade mobilen på kanten av en sån där gallerfotgrej som ligger utanför dörrar. Två sprickor över hela skärmen. Bra! Jävla klantarsle! Kostar minst 1300 kr att fixa. Kul! Precis vad jag behövde. Tack och lov kan jag ju fortfarande använda den, men det är något störande med stora streck överallt.

image

Hade det inte varit för den här prylen, på fotot, (vad heter den?) så hade inte skärmen spruckit…

Paketering


image

image

Hemma i lägenheten. Pratat med alla involverade. Jag ska paketera alla lösa prylar i sovrum, vardagsrum och kök.

På måndag kommer de fylla två av rummen (lillrummet och biblioteket) och dra igång med kök, vardagsrum och hall.

Sedan ska de flytta över alla prylar till de färdiga rummen och ta sovrum, lillrummet och biblioteket.

Har frågat hur det blir med nya tapeter. Fastighetsskötaren ska återkomma om detta.

Än så länge behöver jag inte tömma väggar eller garderober, men de ska hålla mej uppdaterad så jag vet vad som händer.

Kommer stanna här hela dagen och försöka få detta klart.

Sen måste vi ändå åka hit med jämna mellanrum för att kolla posten. Jag väntar på brev om tid till läkaren. Lite brådskande, är bara sjukskriven tills 31 augusti. Kommer inte kunna jobba än på ett tag. Snart kommer ett inlägg med alla mina nya symptom, som uppkommit i och med vattenskadan (spännande, va?)

Update: psyket


image

Berättade om alla ”nya” biverkningar. Han tyckte att vi (som dom säger…) skulle härda ut åtminstone två veckor till på 60 mg-dosen. Bör, tydligen, gå minst sex veckor innan man kollar på alternativ eller en ny strategi.

Jag blir sjukskriven augusti ut. Fick dock en ny tid om två veckor, alltså när det har gått sex veckor. Då blir det ny utvärdering och förnyelse av recept.

Det blir tyvärr, sista träffen med den här läkaren. Han ska byta arbetsplats. Typiskt! Han har verkligen varit skitbra! Får en ny läkare en månad efter det. Hon, som jag troligtvis får istället, ska vara specialist, men det hjälper ju föga om hon inte kan nåt inom psykiatri. Jag får hoppas på det bästa, helt enkelt.

Fick nya antikräkmedel: primperan 10 mg. Postafen har ju verkat ”sådär”. Ska ta en tablett varje morgon. Förhoppningsvis ska det även motverka mina hetsätningsattacker som kommer i kölvattnet av att illamåendet går över. Fan, Fluoxetin skrivs ju ut i 60 mg till bulimiker, då ska väl inte jag, som varit relativt frisk länge, återfå mina ätstörningar?!

Involentary hoarding


Mitt engagemang, vad gäller hemmet och min fars crap, varit på minus sedan jag blev sjukskriven.

Däremot känns det som jag kanske kan få lite gjort under den här tiden i alla fall. Åtminstone om sambo stöttar, och det har han sagt att han vill. Han vill ju, ännu mindre än jag, bo bland en massa kartonger. Det är ju inte ens hans junk, så jag fattar verkligen hans sinnesstämning.

Jag kommer inte palla att påbörja arbetsträning innan semestern (som börjar den 29e).

Ska till läkaren på måndag, hoppas han förstår min sits.

Hittills är jag oerhört nöjd med denna läkare. Känns som den första som verkligen lyssnar. Att han sen är världens nörd, som beskriver tabletternas kemiska verkan i kroppen (från minnet), gör ju att jag inte kan annat än gilla snubben. Hans tidigare erfarenhet från psykiatrin är bara en bonus.

Han frågade om mitt yrke och jag är glad att han förstod att jag har en liten insikt i vården och absolut inte behöver ”dumb-it-down” för mej.

Tyvärr kommer han sluta på min VC efter semestern. Min vanliga tur.

Det är nån kvinna som kommer ta över ”mitt fall” sedan. Hon ska också ha bakgrund inom psykiatrin så jag hoppas vi klickar.

Detta var lite tankegångar så här på kvällskvisten (eller, ja, ”mitt i natten” dårå… hehe. .).

Aargh, I was an enabler…!


image

Som värsta ”feedern” spädde jag på min fars samlarmani. Min ursäkt: jag hade inte en jävla aning om vidden av hans hoarding!

Var fanns alla prylar? När papi bodde på G – vägen hade han ett förråd, där majoriteten av prylarna var mina barndomsleksaker och barnböcker. När han och K slog ihop sina påsar, ringde min far och ville dumpa alla dessa ”barndomskartonger” på mej. Jag hade (har fortfarande) inte nån koll på vad det var för prylar.

Under K’s nitiska översyn, lastades ett tiotal kartonger ner i mitt förråd. Där har de hibernerat sedan dess – runt 8 år, alltså.

För tre år sen var vi, älskling och jag, på en veckas semester i Prag. Vi hade underbart väder, men här i gbg hade det varit ”regnkaos” (eller hur nu AB valde att beskriva det).

Alla förråd hade översvämmats. Lappar, som beordrade alla boende att se över sina förråd, fyllde trappuppgångar och hissar.

Jag, som under denna tid mådde tusen gånger bättre än vad jag gör idag, tänkte bara ”fuck it” och ”orka”. Gick aldrig ens ner och kollade tillståndet.

För, kanske, ett år sen, strax efter pappsens bortgång, fick jag ett ryck. Var nere i förrådet, kartonger var klistrade mot golvet och det luktade sunkig, blöt fäll (eller nåt… haha). Två kartonger drog jag upp i lägenheten innan orken avtog.

Kartong nr. 1 i innehöll en modelljärnväg, med tillbehör, märkt ”Fleishmann”.

Jag insåg då att jag måste bli av med min Tradera- och Blocket-oskuld.

Skapade konton. Lyckades sälja Fleishmann på Tradera. Ingen större summa, kanske 130 spänn, tjänade. Bara kul att det kom till nån som vill ha det (=en annan tokig samlare).

Har efter det haft regelbundna annonser där jag talar om att jag har ALLA Agatha Christie-böcker som finns, ungefär, mejla mej för lista.

Jag vill verkligen inte kasta böcker. Det bär emot något enormt, som nån form av hädelse.

Har haft ett besök, av en söt liten närsynt tant, som köpte 23 böcker. En tjej ville ha ca. 30 böcker, som jag skickade med Schenker. Två personer har velat ha två böcker, en äldre herre köpte en enda pocket. Förra veckan postade jag två kartonger med kanske femtio pocket till en kvinna på Gotland.

Detta är verkligen inget jag kommer tjäna nåra stålar på.

Tankar om döden


image

Sedan pappsen gick bort har jag samma tankar i mitt dumma huvud hela tiden: ”Det här kanske var det sista min far gjorde innan han dog” (gick på toa, sköljde ur en kopp, gav katterna mat, whatever) eller ”Vad var det sista han tänkte på”?

Varför ramlade han in i bokhyllan, gjorde han ens det, varför var bokhyllan trasig annars, hur mådde han innan, förstod han att det var ”kört”?

Jag hatar att jag inte var mer på, med att höra av mej, men vi var/är för lika: mår vi dåligt så drar vi oss undan, ett telefonsamtal blir som att bestiga Mount Everest.

Tror inte folk fattar det, ”det är väl bara att ringa”, ”det är väl bara att svara”? Nää, det är fan inte ”bara” nånting!

Saknar honom som fan, i vilket fall!

Update angående psyket och jobbet


I tisdags hade jag en dust med chefsidioten och drog hem vid 11.30. Bad henne säga upp mej.

Hade läkarbesök på VC igår. Tog all kraft jag hade att dra mej dit, känt mej helt apatisk och nedstämd (gråten i halsen-deprimerad) sedan i tisdags.

Fick en ny läkare, återigen. Denna verkade dock väldigt bra. Tyvärr ska han sluta i augusti, så klart. Han hade erfarenhet inom psykiatrin, men det ska även den kvinna, som sedan får ta över mej, också ha. Det känns i alla fall tryggt. Det verkar helt lönlöst att få komma till riktig psykiatrisk vård, de får tillbaka remisser på folk som mår mycket sämre än jag.

Fick nytt recept på mina antidepp, men han tyckte jag skulle öka dosen. Har haft lägsta dosen på 20 mg, det har nog varken gjort till eller från. Får se hur det blir på 40 mg, tog det första gången igår.

Skulle eventuellt få illamåendekänslor på antideppen. Nu när jag tänker efter så har jag faktiskt mått lite illa till och från, så någon effekt har antideppen haft i alla fall. Fick i alla fall Postafen att ta i sådana fall.

Vad gäller sömnen, så fick jag Propavan utskrivet. Aldrig testat det förut, tackade nej till det en gång innan p.g.a. chansen är stor för myrkrypningar (vilket jag redan lider av utan att ta några mediciner). Skulle mortla tabletten och detta skulle minimera risken för myrkrypningar. Har inte testat det än.

Angående panikångesten fick jag lergigan (som jag tidigare sov på). Jag vet inte om det kommer funka. Det avbryter inte attacken, hur många jag än proppar i mej. Det är bättre än Atarax i alla fall, men man blir bara dåsig.

Läkaren sjukskrev mej till och med 13 juni, då jag har en ny läkartid för uppföljning,

Efter läkarbesöket fick jag meddelande från chefsidioten att jag skulle ha möte med henne och en representant från mitt fack idag, fredag kl. 8.30. Jag skrev att jag ville veta anledningen. Hon ville inte ta det på mess. Jag sa att hon hade lurat mej angående möte innan och tänker inte bli påhoppad igen. Hon svarade att det gällde hur vi skulle gå vidare. Jag svarade: ”Vadå gå vidare? Finns inget att snacka om.”

Gick sedan och lade mej och sov tills sambon kom hem. Åt lite middag och lade mej i sängen och läste lite. Somnade om och sov tills idag kl. 8. Gick upp för att mejla chefsidioten att jag verkligen inte tänker komma in för ett möte.

Somnade om igen och har nu gått upp, kl. 13.30. Har inte kollat varken mejlen eller messen idag, orkar inte.

Mår rätt ok idag, trots en viss dåsighet och oro i kropp och själ. Kollar nu på TV och slappar i soffan tills sambon kommer hem.

Har inte sagt upp mej från jobbet än, väntar lite. Jag har dock ingen större lust att återvända.

Psykiska sjukdomar – nästa grupp att stampa på (M)


image

image

image

Nu är jag inte sjukskriven för mina psykiska problem, just nu, men jag har varit. Det går fan inte att tvinga folk med sjukdomar in i arbete, (M), det funkar inte så!

Se till att alla ungdomar, som vill jobba, får jobb först och sluta jaga (vad ni tror) är slackers och myglare. Låt sjuka människor få läka ifred! Oftast har vi under många år bidragit med skattepengar, betalat till a-kassa och fack och gjort rätt för oss. När vi sen blir sjuka får vi avslag från försäkringskassan, vi får ingen a-kassa, inget nytt jobb (om vi är tvungna att byta) och har vi tur får vi pengar från soc. Är det rättvist? Är det värdigt?

Sen ska vi bara inte snacka om fas 3 och andra vedervärdiga påfund! Där har jag, tack och lov, aldrig varit själv, men jag har svårt att tänka mej nån mer förnedrande ”hjälp” ut i arbetslivet. Det är ett hån!

Jag vill jobba, trivs med det (om man har ett bra jobb, d.v.s, vilket jag tyvärr inte har just nu). Jag vill ha mer pengar att röra mej med än soc, sjukpenning eller a-kassa. Jag är, och har aldrig varit, en slacker! Tyvärr verkar jag vara en mer ”känslig” (eller nåt?) individ och det får jag faktiskt skylla på gener (men även omständigheter och saker jag har blivit utsatt för). Detta gör att jag har en tendens att vilja vara duktig, göra allt, vara bäst, visa framfötterna etc. och när jag inte inser att jag inte klarar det tar den inre stressen överhand och den omtalade väggen kommer mot mej (alltså extrema oroskänslor och nedstämdhet). Jag ser aldrig att det är på väg. Förnekelse? Kanske…

Väl där är det gråt i halsen, mörk sinnesstämning och total apati; även självmordstankar och oro i hela kroppen förekommer vissa dagar = en förlamande depression har borrat sej in och övertagit min kropp. Sjukskrivning och antidepressiva är ett faktum, det finns inget annat val. Att ens ta sej ur sängen blir som ett träningspass, där du måste uppbåda en motivation utan like.

En arbetsgivare borde ha bättre skyddsnät, fånga upp dessa känslor hos sina anställda. Istället blir de tvungna att, i efterhand, försöka styra upp den stackars anställdas problem. Man skickas till företagshälsovården (i mitt fall Previa, som jag inte alls kan klaga på), med dyra räkningar och ”du kan bara gå dit fyra gånger, sen förväntas du må bra”-”pep talk”. Stressande samtal från chefen, där de låtsas bry sej (de är tvungna att ringa) och en gnagande oro vad gäller ekonomin. Det är ett helvete!

Att detta förslag, om ett utkastande i arbete (vilket det faktiskt är!) ens uppkommit är ett bevis på den bristande empati, som nu har etablerats i samhället (åtminstone bland våra folkvalda politiker). Jag har tyvärr även hört gemene man debattera om våra s.k. inbillade sjukdomar. När folk utgår från att det är så mycket fejk vad gäller sjukskrivningar och arbetslöshet, så måste det vara ett tecken på något annat. Varifrån kommer denna inbillning, att alla vill snylta på samhället? Tanken att ”Jag jobbar och sliter och betalar skatt, att det finns så jäkla många losers och slöfockar som bara parasiterar och tror att de kan glida genom livet utan att lyfta ett finger! Fy fan, asså! Nåt måste göras!” måste komma nånstans ifrån.

Varifrån kommer denna inställning? Och varför väljer folk att tro på denna myt? Snälla, upplys mej! Kan det vara så, att det samhälle, och den tid vi lever i, innebär en sån extrem press på alla, att när någon tycks ”slippa undan” så blir det sån svartsjuka, att det måste bildas en hetsjakt, för att känslorna ska få utlopp och det blir slags rättfärdigande? Med rättfärdigande menar jag att de jobbande (de som tycker de gör mest rätt för sej) får straffa de som, de uppfattar som parasiter. Jag vet inte. Tar gärna emot teorier.