Tisdag: Slödag

Vikt: 76,1 (-1,7)

Vaknade tidigt, kl. 8. Tog ett bad idag också. 

Låg sen i sängen och läste ett tag. Somnade om och vaknade kl. 15. Kände ångest och oro, så skönt att sova bort det värsta. 

L åkte till en polare, så jag har kollat på film och dokumentärer och virkat. 

Orkade inte laga någon mat idag, så har blivit lite för mycket kalorier i form av knäcke, ost och műsli. Nya tag imorgon. Vet inte om jag ska simma. Ska träffa BS (boendestödjaren) kl. 13 så måste simma innan i sådana fall (för mycket folk efter kl. 14). Får se hur tidigt jag kommer upp. 

Tänker lägga mej tidigt i alla fall. 

Har inte fått pengarna från FK än, men fick det rätta läkarintyget idag, så borde få pengarna imorgon (förhoppningsvis!) 

Panik! 

Fick bara 4700 kr idag! Eftersom min läkartid blev inställd så blev läkarintyget försenat. Ringde om det igår. Hoppas de är snabba nu! Har jag inte fått det på torsdag (27e) så får jag ringa läkaren igen. 

Ringde FK och de sa att pengarna kommer betalas ut direkt när läkarintyget kommer in, skönt det i alla fall. 

Avstämningsmöte

Fruktansvärt jobbigt möte idag; arbetsgivare, läkare och försäkringskassan skulle diskutera mitt ”fall”. Kul att ha tre personer diskutera ens psyke när man sitter bredvid.

Hemskt. Började gråta en gång. Då pratade de bort det ned varandra utan att ens ge mej en klapp på axeln.

FK-människans enda kommentar, som alltid, är ”du måste anstränga dej”.
I alla fall. Kontentan blev att jag ska få ny arbetsterapeut, måste skaffa boendestöd och är sjukskriven tills sista juli.

Sedan ska jag börja arbetsträna på jobbet i september. Låter ok, men vill inte bli stressad. Ska även kontakta min chef och försöka gå på deras labbmöten varannan onsdag. Ska mejla på måndag och fråga när mötena är.

Arbetsträningen är obetald från arbetsgivarens sida under tre månader, och ska först gå bredvid och sen försöka trappa upp till normal arbetstid.

Blev lite prat om tjafset jag hade med jobbet innan jag blev fullt sjukskriven, de vet inte om jag verkligen vill tillbaka. Jag vet inte heller, men jag är beredd att göra ett försök. Jag är BMA och vill fortsätta som det.

Jag får väl bita i det sura äpplet och stå ut med chef/överordnade man inte gillar. Ett jobb är ett jobb. Så jävla kass som min ekonomi är nu, så måste jag ändå tillbaka till arbete så snart som möjligt.

Så ser läget ut just nu.

Arbetslivsintroduktion

Pga slut på tiden med ersättning från försäkringskassan blev jag (24 nov) kallad till möte på Arbetsförmedlingen med representant från FK och AF. Ny representant från FK som verkade trevlig och väldigt mysig, kompetent kvinna från AF.

Nu gäller s.k. Arbetslivsintroduktion i tre månader (29 november – 28 februari), då jag kommer få motsvarande min a-kassa (nu kallat aktivitetsstöd) istället för sjukpenningen.

image

Utan a-kassa hade detta inneburit 223 kr/dag före skatt, men jag tror att beloppet för mej inte kommer skilja sej mycket = 80 % av lönen.

Fattar dock inte riktigt vitsen med det hela. Låter bra på papperet, men i praktiken är hela begreppet ”Arbetslivsintroduktion” nåt byråkratiskt flum (låter lite som en oxymoron, men det är vad det är).

När mötet nästan var över, där papper skrivits på, läkarintyg och inkomst diskuterats och ny tid i februari bokats in, satt jag fortfarande som ett frågetecken. Frågade givetvis: ”Men vad innebär detta, vad händer under dessa tre månader?” Svaret jag fick var typ: Ja, detta är lite flummigt (hon sa faktiskt flummigt). Det betyder att du under denna tid ska begrunda din framtid. Vi ska tillsammans göra en plan och se om vi kan hjälpa dej vidare tillbaka till arbetslivet. Jaha, tänkte jag, vad fan betyder det? Hon från FK som var med föreslog att jag skulle försöka besöka mitt jobb åtminstone en gång under dessa tre månader. Faktiskt riktigt bra förslag, men fruktansvärt jobbigt. Fick ångest bara hon sa det.
Iallafall, fick förklarat att denna ”plan” alltså kan vara enbart detta – att en gång besöka jobbet. Fick lite andra exempel, typ promenader varje dag, börja träna eller ”ingenting”. Ok… ”Planen” ska hon från AF och jag göra ihop på ett möte innan jul.

Fick sedan ett brev ett par dagar efter:

image

Notera ”om du vill göra något”.

Seriöst, hur har detta blivit en form av hjälp? Givetvis bättre än att berövas sin ersättning och kastas tillbaka till arbetslivet utan någon form av bedömning, men hela grejen är fanimej jävligt underlig. Hur gick beslutsprocessen till angående detta? Jösses, politiker…

Ok, alltså, ny tid den 14 december. Fick ett formulär att fylla i tills dess.

image
4 sidor… Hatar sånt, men får väl fylla i det innan måndag då.

Jag känner mej ju nu tvungen att ha ”besöka jobbet” som plan. Vågar inget annat. Och måste ju. Tack och lov, sa faktiskt den mysiga AF-kvinnan, precis när jag skulle säga hej då och gå, att hon kan följa med mej till jobbet om jag skulle vilja. Där föll en liten, liten sten ändå.

Japp, så ser det personliga ut just nu.

Jahaja, nu ”måste jag bli frisk”

image

Brev från Försäkringskassan igår.

Nu måste jag ”skärpa till mej”, sluta vara ”psykiskt sjuk” och löjla mej med ”panikångest”, ”depressioner”, ”självskadebeteenden”, ”självmordstankar” och andra liknande hittepå.

Ok.

1 december är all ok igen.

Fan, vad skönt! Jag längtar som fan! Tänk att få återgå till det liv jag verkligen vill ha. Och att det kommer ske just måndagen den 1 december.

Kunde de inte ha planerat det lite tidigare? Var det någon mening med att jag skulle lida just 2 år, eller? Vem bestämmer detta?

Aaaargh….

Psykiska sjukdomar – nästa grupp att stampa på (M)

image

image

image

Nu är jag inte sjukskriven för mina psykiska problem, just nu, men jag har varit. Det går fan inte att tvinga folk med sjukdomar in i arbete, (M), det funkar inte så!

Se till att alla ungdomar, som vill jobba, får jobb först och sluta jaga (vad ni tror) är slackers och myglare. Låt sjuka människor få läka ifred! Oftast har vi under många år bidragit med skattepengar, betalat till a-kassa och fack och gjort rätt för oss. När vi sen blir sjuka får vi avslag från försäkringskassan, vi får ingen a-kassa, inget nytt jobb (om vi är tvungna att byta) och har vi tur får vi pengar från soc. Är det rättvist? Är det värdigt?

Sen ska vi bara inte snacka om fas 3 och andra vedervärdiga påfund! Där har jag, tack och lov, aldrig varit själv, men jag har svårt att tänka mej nån mer förnedrande ”hjälp” ut i arbetslivet. Det är ett hån!

Jag vill jobba, trivs med det (om man har ett bra jobb, d.v.s, vilket jag tyvärr inte har just nu). Jag vill ha mer pengar att röra mej med än soc, sjukpenning eller a-kassa. Jag är, och har aldrig varit, en slacker! Tyvärr verkar jag vara en mer ”känslig” (eller nåt?) individ och det får jag faktiskt skylla på gener (men även omständigheter och saker jag har blivit utsatt för). Detta gör att jag har en tendens att vilja vara duktig, göra allt, vara bäst, visa framfötterna etc. och när jag inte inser att jag inte klarar det tar den inre stressen överhand och den omtalade väggen kommer mot mej (alltså extrema oroskänslor och nedstämdhet). Jag ser aldrig att det är på väg. Förnekelse? Kanske…

Väl där är det gråt i halsen, mörk sinnesstämning och total apati; även självmordstankar och oro i hela kroppen förekommer vissa dagar = en förlamande depression har borrat sej in och övertagit min kropp. Sjukskrivning och antidepressiva är ett faktum, det finns inget annat val. Att ens ta sej ur sängen blir som ett träningspass, där du måste uppbåda en motivation utan like.

En arbetsgivare borde ha bättre skyddsnät, fånga upp dessa känslor hos sina anställda. Istället blir de tvungna att, i efterhand, försöka styra upp den stackars anställdas problem. Man skickas till företagshälsovården (i mitt fall Previa, som jag inte alls kan klaga på), med dyra räkningar och ”du kan bara gå dit fyra gånger, sen förväntas du må bra”-”pep talk”. Stressande samtal från chefen, där de låtsas bry sej (de är tvungna att ringa) och en gnagande oro vad gäller ekonomin. Det är ett helvete!

Att detta förslag, om ett utkastande i arbete (vilket det faktiskt är!) ens uppkommit är ett bevis på den bristande empati, som nu har etablerats i samhället (åtminstone bland våra folkvalda politiker). Jag har tyvärr även hört gemene man debattera om våra s.k. inbillade sjukdomar. När folk utgår från att det är så mycket fejk vad gäller sjukskrivningar och arbetslöshet, så måste det vara ett tecken på något annat. Varifrån kommer denna inbillning, att alla vill snylta på samhället? Tanken att ”Jag jobbar och sliter och betalar skatt, att det finns så jäkla många losers och slöfockar som bara parasiterar och tror att de kan glida genom livet utan att lyfta ett finger! Fy fan, asså! Nåt måste göras!” måste komma nånstans ifrån.

Varifrån kommer denna inställning? Och varför väljer folk att tro på denna myt? Snälla, upplys mej! Kan det vara så, att det samhälle, och den tid vi lever i, innebär en sån extrem press på alla, att när någon tycks ”slippa undan” så blir det sån svartsjuka, att det måste bildas en hetsjakt, för att känslorna ska få utlopp och det blir slags rättfärdigande? Med rättfärdigande menar jag att de jobbande (de som tycker de gör mest rätt för sej) får straffa de som, de uppfattar som parasiter. Jag vet inte. Tar gärna emot teorier.