Pappsen 


Idag skulle pappsen fyllt 72 år. Tyvärr blev han bara 69.

Pyssel med fotoalbum


image

Kan inte bara sitta still och kolla på tv, måste pyssla med något under tiden – oftast blir det virkning. Nu har jag fortfarande, efter pappsens bortgång, väldigt mycket kvar att organisera här hemma, så när andan faller på så… ja, då försöker jag reda ut saker och ting.

Tyvärr (jag hatar att jag måste säga ”tyvärr”) var min far lika fototokig (eller, who am I kidding? Han var besatt…) som jag. Varenda minut av mitt liv fram till tonåren är dokumenterade samt alla semestrar, jular och ”större händelser” i min fars liv före min födelse.
Jag kunde givetvis inte kasta dessa i och med utrensningen. Har ju inte sett en bråkdel av fotona.
Hade digitalkameran funnits då, så hade detta varit ett mindre bekymmer, men nu sitter jag med 25 pärmar från 1942 (paps födelse) till 1975 (min födelse). Detta är pärmar där min far noga beskrivit händelser, resor, klistrat in kvitton – det är dagböcker egentligen.
Utöver dessa 25 pärmar finns likvärdiga ”dagböcker” som följer hela min uppväxt. Dessa är 17 stycken till antalet.
Vad ska jag göra med allt? Hilfe!
Har börjat försöka sätta dom i kronologisk ordning, men inte kommit längre.
Bilden ovan föreställer några av mina egna fotoalbum. Alla foton

är

insatta i tidsordning, men saknar märkning. Har nu bestämt att jag inte får gå och lägga mej innan alla är märkta. Det gäller 28 stycken album och jag har redan lagt dom i ordning. Bara skriva och klistra som återstår.
Mina album är av sorten där man bara skjuter in fotot i ett plasthölje, finns ingen plats att skriva något. Därmed skulle jag lätt kunna digitalisera mina foton utan att förlora någon personlig prägel.
Jag måste fatta beslut angående detta, vill inte ha två stora bokhyllor med fotoalbum som bara samlar damm.

image

Hittade ett väldigt sött foto. Mina älskade bäbisar: Lillen, Spike och Sid (ca 2004)

Mamsen på besök


image

Idag kom min älskade mamsen på besök. Hon vill/kan inte sova över så det blir alltid ca. 6 timmars umgänge.

Tyvärr blir det då lite forcerat och vi säger: ”vi har ju massor att prata om…” och så snackar vi om tv-program och kissarna.

Jag bryr mej inte om att vi inte pratar om viktiga sakar när vi ses. Jag är så trött på att älta mitt fuckade liv och är glad att (när mamsen kommer) att vi bara kan prata som vanligt. Jämföra tv-program och visa de foton vi har tagit. Inget viktigt. Bara vara. Det saknar jag med pappsen också, att bara snacka skit, dricka folköl och filosofera.

Jag börjar gråta åtminstone en gång varannan vecka (eller mer), helt spontant. Det jag gråter över är min saknad över min far och att han försvann ur mitt liv innan han dog. Jag har säkert 15 pärmar med foton dedikerade till mej, gjorda av min far. Han dokumenterade både med foto och skriftligt varenda sekund av mitt liv.

Vad hände? Jag fattar inte vad som gjorde att han slutade. Blev jag för gammal? Kunde han inte relatera till mej som tonåring? Gjorde jag honom besviken på nåt sätt? Var det Kistinas intrång på scenen? Jag vet inte.

Jag önskar att jag hade frågat honom.

Jag vet att vi hade ett långt samtal när min bulimi uppdagades (1993, 18yrs) och jag förstod hur svårt han hade att ta upp detta med mej. Jag kände där och då att jag hade lämnat hans sfär och blivit en kvinna som inte var pappas dotter. Efter detta begränsades våra möten till att jag och B. (mitt ex) åkte till Gränna och drack folköl med papi på hans balkong emellanåt. Vi snackade Kennedymordet, Sex Pistols och annan nostalgi. Vi hade otroligt mysigt.

Far min satt med sin pipa och sippade på folköl från Konsum. Jag och B hade med oss våra cigg (röd Prince oftast) och kanske en eller ett starköl – brukade vara de billigaste, ex. Sofiero eller Blågul. Vi var fattiga studenter på den här tiden.

Vi snackade på med pappsen på balkongen. Antingen stannade jag och B över natten eller så tog vi sista 121:an hem till vår lgh i JKPG.

Oftast brukade vi alla bli lite smålulliga. Far min drack alltid folköl på balkongen, kanske en 50 cL, och tog en pipstopp, därefter blev det sömn. När vi kom över blev det tyvärr ett otal mer pipstopp och folköl och en hel del fyllesnack. Vad jag förstod så uppskattade min far att B hade input och var villig att diskutera. Jag har ju alltid varit lika vetgirig inom pappsens områden, så vårt snack brukade vara skitkul.

Efter papis inflytt inflytt med sambo (aka the new woman, tnw) uppstod ett folkölsförbjud och tnw skuldbeläggde min fars öldrickande. Han har varit ung och dum och supit skallen i bitar. Vem f*n har inte gjort det. Under tiden med min mor drack far min för mkt och han lärde sej. Efter mina föräldrars separation drack min far enbart folköl (ja, ja, han tog väl en starkbärs på företagsfesten), och han höll sej till det.

Jag har tyvärr ärvt ”beroende-genen” (finns ingen sån, men ni fattar vad jag menar) och detta innebär att jag helst dricker ett sexpack folköl och sen slocknar i nån slags smålullighet än tar sömntabletter.

Min far led av panikångest och 2012 ärvde jag skiten. Läste nånstans att det är vanligt att det nedärvs far -> dotter och att det uppträder sent hos kvinnor, efter 25 yrs. Jag hade verkligen velat prata med min far om panikångesten. Han levde fortfarande när jag fick min första attack (17 februari 2012), men han var lika svår att få tag på som jag är. Telefoner är ett djävulens påfund!

image

Idag skulle pappsen ha fyllt 69 år


image

Varit lite nere idag och bara hängt framför tv:n.

image

image

Att Google hade synkat med min gamla kalender och denna påminnelse kom upp, gjorde inte mitt humör bättre direkt.

Tack Google för er nitiska, och fullkomligt onödiga och läskiga, dokumentation av våra liv, tack! (Sarkasm, i fall någon missade det)