Vikt
77,8 (-4,1 sen 26/4) – jag blir så trött, det är femte dagen nu…
Dagen
Sov länge idag. Hade simning bokad idag, men var inte uppe förrän 8.30. Gick min promenad efter det och har sedan dess bara slappat ihop med Spike.
Daglig aktivitet 80 min: ✔️
Dagens KBT
Tanken idag var att jag skulle fundera på vilket pris jag har fått betala för att jag undvikit det jag har svårt att acceptera.
– Skulderna: jag öppnar inte dom breven och ångesten förstör hela dagen, jag tar inte itu med problemet på något sätt
– Lägenheten: trivs inte eftersom jag inte har valt den och måste bo här. Jag gör tyvärr inte något för att göra saken bättre. Jag ”sitter av tiden” tills det har gått 18 månader och jag kan byta till en större lägenhet.
– Andra har makten över mitt liv: jag undviker inte det, det är bara att acceptera, fast jag känner mej låst.
– Börja jobba igen: jag känner inte att det är någon vits, har inget att bidra med, jag sparkar på mej själv när jag redan ligger ner. Jag ser inte längre att jobba som något som är något syfte med, jag är gammal och p.g.a. skulderna kommer jag ändå inte få behålla några pengar. Känner mej helt uppgiven.
– Jag ser ut så här nu: detta kan jag verkligen inte acceptera. Jag får ångest när jag äter, ångest när jag inte rör på mej och ångest när jag inte har helkoll på varenda kalori jag har stoppat i mej. Jag hindrar mej själv från att då och faktiskt tillåta mej själv att njuta av något utan att bry mej om hur många kalorier det innehåller.
– Spike är gammal och kommer dö snart: jag låtsas som ingenting just nu, men jag vet att jag kommer ta honom till veterinären när det behövs. Vill bara inte inse att han inte längre är min lilla kattunge.
– Mamsen är gammal och kommer att dö snart: vet inte om det är snart, i och för sej, men det är samma som med Spike, jag lever i en förnekelse. Jag försöker faktiskt ta upp ämnen gällande döden, så jag börjar nog acceptera att det är så.
– Jag är fortfarande relativt ”ung” och har liv kvar: känns som att jag är skitgammal och det är ingen vits att jobba med saker och ting. Jag känner mej uppgiven och hopplös och det förlänger depressionen (eller beror det på depressionen?)
– Jag har svårt att stå upp för mej själv: jag accepterar inte att jag har rätt att stå upp för mina åsikter. Jag är inte värd att lyssna på. Det gör att jag alltid blir överkörd och ingen vill/kan/bryr sej om att ta reda på vad jag har att säga. Ger mej enormt mindrevärdeskomplex och befäster det mobbningen har intalat mej – att jag inte är värd ett skit – och detta gäller inom alla områden av livet, från jobb till fritid.
– Jag får ångest och känner mej stressad då och då: jag kan fortfarande inte sätta fingret på när det är stress och/eller ångest och jag dömer mej själv för det, som att jag har gjort något fel. Jag börjar lära mej att känna igen ångestsymptomen och jobba med dom istället för att kritisera mej själv för att något är fel med mej.
– Har en ätstörning och äter för att lindra ångesten: jag tror faktiskt att jag accepterar att jag har ätstörningen, men inte att det finns sätt att hantera det och att det inte är något jag ska klandra mej själv för.
– Alla kan inte tycka om mej: tror att detta till mesta del är mobbningens fel. Allt jag gjorde var fel och hur jag än vände eller vred på mej så dög jag inte ändå. Egentligen borde det ha lärt mej att jag inte kan falla alla i smaken. Vissa människor gillar man inte bara, men jag kan givetvis fortsätta vara trevlig mot alla. Ska försöka att inte ta åt mej om jag blir avsnäst dock.
– Jag är en värdefull individ, som har saker att bidra med: kan verkligen inte acceptera det. Tror jag skyller lite på att jag är introvert för att slippa bemöta andra människor. I andra människors ögon blir jag alltid dömd, lever inte upp till deras krav och är bara i vägen. Jag blir mer isolerad än vad jag egentligen vill. Har alltid haft svårt att skaffa vänner eftersom jag inte känner att jag har något att tillföra.
Planerad plusaktivitet och utvärdering: (inte ”ska”, inget tvång)
Simningen var dagens plusaktivitet. Trivs så i badet. Bortsett från att det är skönt med vattnet mot huden, så övar jag på att inte bråttom och att njuta av stunden. Jag känner mej aldrig tvungen att gå dit.
Imorgon ska jag försöka köpa två lampor till lägenheten (behöver både en till vardagsrummet och en till hallen). Har inte bestämt mej för om jag ska beställa på nätet eller åka till IKEA än (bestämmer det efter simningen)
Plusaktiviteter:
- Slappa ✔️
- Promenera ✔️
- Lyssna på musik ✔️
- Köpa saker till hemmet
- Skratta
- Läsa tidning eller bok
- Virka ✔️
- Mobilspel ✔️
- Mysig hemmakväll ✔️
- Laga mat ✔️
- Skriva/blogga
- Titta på TV/YouTube ✔️
- Vila efter att ha städat/tvättat ✔️
- Fotografera
- Meditera ✔️
- Se en film ✔️
- Fixa naglarna ✔️
- Lösa korsord ✔️
- Lyssna på podcast ✔️
- Slänga/skänka bort onödiga saker
- Äta fet mat
- Dricka öl ✔️
- Simma ✔️
- Gå på bio
- Gå ned i vikt ✔️
Noterade negativa tankar/känslor/handlingar:
- Håller andan
- Andas oregelbundet
- Andas korta andetag med munnen
- Drar upp och spänner axlarna
- Rynkar pannan
- Spänner käkarna
- Upprepar planer/gör listor i huvudet vilket gör mej stressad
- Post mortem & planering
- Dömer mej själv
- Kontrollbehov
- Brådskar igenom allt jag gör
- Perfektionism
- Katastroftankar, speciellt angående jobbet
- Skjuter upp saker och får dåligt samvete, men är samtidigt rädd att jag ska glömma bort att göra det om jag inte gör det direkt – otrolig konflikt inombords
- Elak mot mej själv vid alla former av motgångar
- NAT (Negativa Automatiska Tankar)
- Förväntansångest
- Utmattad av att utföra uppgifter tillsammans med tvingande planeringstankar upprepande oavbrutet (klarar bara ett ”måste” om dagen) – både fysiskt och psykiskt känns det som att jag har gjort femhundra saker och har fortfarande femhundra kvar att göra (hjärnan bombarderar mej med krav och tvång)
- Litar inte på att jag vågar stå upp för mej själv och ta plats: jag måste inte, lyssna på hur jag mår
Vill du verkligen dela? Tjohoo! Tryck:
Arbora Vitae 