Fredag 19 februari 2021: total meningslöshet


Vikt

79,5 (sen 25/1: -1,8) Varför upp?

Dagen

Uppe kl. 8. Väntade samtal från jobbet (angående arbetsrehab)… och väntade… och väntade… Inte första gången. Även om jag är sjukskriven, mår skit och har svårt psykiatrikontakt betyder det inte att jag bara sitter hemma och glor in i väggen!

Efter en timme begav jag mej iväg för att handla (inget att äta hemma) och då ringer telefonen i trapphuset. Vi sköt upp mötet till efter lunch.

Skyndade mej, så gott jag kunde, till Willys för att storhandla. Var hemma kl. 12.45. Väntade på telefonen… Magen kurrade… Har bestämd tid att ringa mamsen på äldreboendet kl. 13 på fredagar, gick inte nu då… Kunde inte göra något… Messade om det skulle bli nåt samtal snart… Kl. 15 fick jag mess om vi kan höras på tisdag. Suck.

Kunde äntligen ringa mamsen.

Jag känner mej ovärd, misslyckad och som ett problem för alla – jämt – har t.o.m. talat om vid vårt möte hur lågt mitt självförtroende ligger och att jag ”spelar normal” och detta gjorde inte saken bättre. Den enda information jag tydligen skulle ha med mej över helgen tills mötet på tisdag var att det nu var klart vilken skuld jag har! Tack som fan, det ska jag vältra mej i över helgen tillsammans med all allmän ångest och skit. (Jag är inte skyldig jobbet några pengar, däremot betalade Alecta ut för mycket sjukersättning till mej, men den skulden, som jag är medveten om, är till dom!)

Jag orkar inte arbeta med psyket, mej själv eller livet. Jag är jävla less på allt. What’s the point?

Jag skiter i insikter och hemuppgifter. Enda glädjeämnet idag har varit Spike. Som jag har sagt förut, när mamsen och Spike dör har jag heller ingen mening att vara kvar här.

Har jag tur, mår jag bättre imorgon när jag vaknar och jag kan fortsätta med mina uppgifter, men just nu känns allt så oerhört meningslöst.

Men…

Jag vill inte lämna det här inlägget med en känsla av att jag inte vill leva längre, hur hopplöst det än känns just nu. När jag läste igenom det fick jag den känslan. För att visa att jag inte helt har gett upp, så håller jag fortfarande på att lära mej walesiska och är glad att jag lyckades äntligen hitta en grej på Wikipedia, som jag sökt på ett tag:

När man tycks höra sitt namn i vindens sus…

Onsdag 4 november 2020: nya steg…?…!


Hade en jobbig dag idag. Möte med HR på jobbet. Det jag fick med mej är att vi har gjort upp en mer noggrann plan för hur vi ska gå vidare.

Jag och HR ska ses nästa gång 4 december och då försöka genomföra guidade turen (hur det nu går i Corona-tider får vi se då). Kan bli ett ”hej” på labbet i alla fall. Vi får se.

Planen:

1. Guidad tur på arbetsplatsen (hur det går nu i Corona-tider ska vi se)

2. Träffa chefen tillsammans med HR

3. Tur runt labbet och då ska jag fundera på vilken del av labbet jag kan tänka mej att börja med

4. Möte med alla på labbet.

5. ? Fortsättning med riktiga, fysiska arbetsuppgifter

Jag känner att jag vill ”gå bredvid”, som en sommarvikarie till att börja med, men det kan tydligen bli svårt. Jag kan inte uttala mej mer om saker nu, känner att pulsen går upp och att jag blir fruktansvärt rädd och osäker. Jag får verkligen ta ”baby steps”.

Insikt: Att oroa mej i förväg hjälper ingenting.

(PS. Saknar att dom två jag jobbade med som inte finns kvar där längre och det gör allt mycket jobbigare)

För att tänka ”happy thoughts” hjälper Spike mej oerhört mycket.

Fredag 21 augusti 2020: svårt att hantera mina egna krav


Tydligen. I alla fall enligt mina svar på Moodpath, men åtminstone den senaste veckan har jag haft jätteproblem med att fånga och hantera mina planeringstankar. Detta leder till att jag känner att allt är ett krav/uppgifter som måste bockas av. Min kurator var sjuk när vi hade tid igår, men måste ta upp med henne hur jag ska hitta tillbaka till det jag försöker uppnå (d.v.s. fånga de jobbiga tankarna och ta rätt väg för att ta hand om dom) och inte fara iväg på med den negativa spiralen där bara de jobbiga tankarna får hållas. Hur, seriöst, gör jag? Tankarna suger ner mej i intet. Känns som om jag har tappat fotfästet. Jag mår dock mestadels bättre än förut, men denna motgång, med extrema dippar är fruktansvärt jobbigt. Tror att mötet med HR på jobbet gjort det hela något värre också, eftersom jag fick tänka mer på hur jag uppfattar yttre krav. När jag fortfarande inte klarar av att hantera/omarbeta mina egna krav på mej själv kommer jag inte klara av att jobba igen. Det är verkligen det jag jobbar med. Har telefontid med läkaren 9/9 och måste förklara hur jag verkligen mår. Egentligen väldigt konstigt att jag får behandling av kuratorn och arbetsterapeuten (100 kr/besök), men det är läkaren (300 kr), som jag träffar var tredje månad, som ska fatta beslut om hur arbetskapabel jag är. Jag vill inte vara fortsatt sjukskriven i all oändlighet, jag vill jobba, men är inte redo än. Läkaren känner mej inte på något sätt (hon är väldigt trevlig, vilket har varit ovanligt), så jag hoppas verkligen hon läser journalen och tar in det jag och kuratorn gör. Jobbigt att jag inte vet hur det funkar.

Tanke på vägen.

Ja, det är verkligen en viktig mening att bära med mej…

Har en app som heter ”Frågedagboken”. Har ingen aning hur det kommer sej att jag tog hem den (över två år sen), men kl. 20 varje dag svarar jag på en fråga som får mej att reflektera lite över mitt liv.

Har nu köpt fyra ladd-sladdar till mobilen på sju månader. Köpte dom på fyndiq.se för typ 49 kr, eller nåt. Alla har laddat ur när jag kollar på Youtube samtidigt som laddning. Besökte Elgiganten och detta är första sladden som funkar normalt (99 kr). Säger en del om billig elektronik.

Ytterligare en true crime-serie jag har lagt till i listan.

(Tips vid depression)

Några random lols jag råkade på, som piggade upp vardagen.

Lillebarn.

Jag är så trött på allt nu



Var på visning i tisdags och tackade ja direkt, men eftersom jobbet sabbat min ekonomi för mej (i och med skulden på 290.000 kr) och satt mej i skuld hos Kronofogden fram till år 2029 så kan jag nu inte ens byta lägenhet! Jag vill ha en nystart i en ny lägenhet med lägre hyra, men inte ens det får jag. 

Enormt ledsen nu. 

”Morden i Midsomer”


image

Ensam hemma, passar på att kolla på gammal klassiker. (Fast det är nya program, märkte jag sen). L gillar deckare, men tyvärr inte brittiska (som ju är de bästa, imho).

Minns när jag jobbade natt och hade återvänt till mamsens bo. Då gick ”Morden” alltid på tisdagar, efter ”Allsång på Skansen”. Var tvungen att gå precis innan ”Allsång” började, men jag spelade in ”Morden” och fick alltid med slutet på skitprogrammet innan.

Såg ”Morden” efter jag hade vaknat (ca. kl. 15) dagen efter, till min halv frukost/lunch/middag.

Åh, nostalgi.

Att jobba natt på fabriken. Jösses, jag saknar det. Jag vill fan tillbaka dit. Jag höll min vikt, jag mådde bra, roliga arbetskamrater (fan, vad roligt vi hade det på raster och även emellanåt under annan tid), ”slappt” jobb, relativt bra lön, nära till jobbet. Jag saknar det. Undrar vilka som är kvar på ”min” fabrik idag?

Kunde inte sova


Gick upp och började kolla på en film jag påbörjade innan jag lade mej.

Kollade lite på deklarationen, som jag redan skickat in, innan jag (faktiskt) skulle lägga papperen i min ”läst-&-spara-box”.

Upptäckte då ett fel på min deklaration. Jobbet försökte blåsa mej återigen. Tydligen räckte det inte med 289.000 kr utan nu ska de även ha utbetalt 2373 kr under förra året. (Antagligen för att jag ska få mer restskatt.) Inte fan har jag fått det! Skickade in ny, ändrad, deklaration på nätet.

Omräknat blir återbetalningen 558 kr istället för 1409 kr. Det känns mycket mer hanterbart.

Fast nu kommer dom väl fejka nån utbetalningsavi, men jag kan visa mitt konto! Ha!

Avstämningsmöte


Fruktansvärt jobbigt möte idag; arbetsgivare, läkare och försäkringskassan skulle diskutera mitt ”fall”. Kul att ha tre personer diskutera ens psyke när man sitter bredvid.

Hemskt. Började gråta en gång. Då pratade de bort det ned varandra utan att ens ge mej en klapp på axeln.

FK-människans enda kommentar, som alltid, är ”du måste anstränga dej”.
I alla fall. Kontentan blev att jag ska få ny arbetsterapeut, måste skaffa boendestöd och är sjukskriven tills sista juli.

Sedan ska jag börja arbetsträna på jobbet i september. Låter ok, men vill inte bli stressad. Ska även kontakta min chef och försöka gå på deras labbmöten varannan onsdag. Ska mejla på måndag och fråga när mötena är.

Arbetsträningen är obetald från arbetsgivarens sida under tre månader, och ska först gå bredvid och sen försöka trappa upp till normal arbetstid.

Blev lite prat om tjafset jag hade med jobbet innan jag blev fullt sjukskriven, de vet inte om jag verkligen vill tillbaka. Jag vet inte heller, men jag är beredd att göra ett försök. Jag är BMA och vill fortsätta som det.

Jag får väl bita i det sura äpplet och stå ut med chef/överordnade man inte gillar. Ett jobb är ett jobb. Så jävla kass som min ekonomi är nu, så måste jag ändå tillbaka till arbete så snart som möjligt.

Så ser läget ut just nu.

Evox RIFA


Blev lite nostalgisk. Jobbade på Evox RIFA AB 1992 – 2003. Heter tydligen Kemet idag.

image

Näringsliv i Gränna:
År 1942 grundades RIFA AB (Radioindustrins fabrikaktiebolag) på orten av bland andra ASEA för att säkra tillverkningen av kondensatorer i Sverige under andra världskriget. År 1947 köpte Ericsson ut företaget, och det var en del av Ericsson fram tills det ombildades till Evox Rifa AB år 1988. År 2011 angav nationalencyklopedin att Evox Rifa var ortens största arbetsgivare. (Gränna)

Total nedläggning hotade Rifa 2003, året efter jag slutade. Läs mer här.

I samma veva spelades tydligen nedanstående in:

Aldrig sett videon förut, visste inte heller att det ens var sånt hallabaloo 2003. Många kända ansikten i alla fall. Kul.

Saknar inte jobbet i sej, men hade ändå kul och trivdes med arbetskamraterna (speciellt när jag jobbade natt) och det kan jag sakna på nåt sätt.

Kommer jag åka fast för detta:

image

Sista natten jag jobbade snodde jag med mej en av de sista kondensatorerna jag monterade. Hade följt denna batch från linda och kåpa till plastning och märkning, så kändes extra roligt.

Kollade i en katalog från företaget, precis efter jag snodde den, att den var värd ca. 150 kr, så jag tror inte jag har nån rättegång att vänta 12 år senare…

Arbetslivsintroduktion


Pga slut på tiden med ersättning från försäkringskassan blev jag (24 nov) kallad till möte på Arbetsförmedlingen med representant från FK och AF. Ny representant från FK som verkade trevlig och väldigt mysig, kompetent kvinna från AF.

Nu gäller s.k. Arbetslivsintroduktion i tre månader (29 november – 28 februari), då jag kommer få motsvarande min a-kassa (nu kallat aktivitetsstöd) istället för sjukpenningen.

image

Utan a-kassa hade detta inneburit 223 kr/dag före skatt, men jag tror att beloppet för mej inte kommer skilja sej mycket = 80 % av lönen.

Fattar dock inte riktigt vitsen med det hela. Låter bra på papperet, men i praktiken är hela begreppet ”Arbetslivsintroduktion” nåt byråkratiskt flum (låter lite som en oxymoron, men det är vad det är).

När mötet nästan var över, där papper skrivits på, läkarintyg och inkomst diskuterats och ny tid i februari bokats in, satt jag fortfarande som ett frågetecken. Frågade givetvis: ”Men vad innebär detta, vad händer under dessa tre månader?” Svaret jag fick var typ: Ja, detta är lite flummigt (hon sa faktiskt flummigt). Det betyder att du under denna tid ska begrunda din framtid. Vi ska tillsammans göra en plan och se om vi kan hjälpa dej vidare tillbaka till arbetslivet. Jaha, tänkte jag, vad fan betyder det? Hon från FK som var med föreslog att jag skulle försöka besöka mitt jobb åtminstone en gång under dessa tre månader. Faktiskt riktigt bra förslag, men fruktansvärt jobbigt. Fick ångest bara hon sa det.
Iallafall, fick förklarat att denna ”plan” alltså kan vara enbart detta – att en gång besöka jobbet. Fick lite andra exempel, typ promenader varje dag, börja träna eller ”ingenting”. Ok… ”Planen” ska hon från AF och jag göra ihop på ett möte innan jul.

Fick sedan ett brev ett par dagar efter:

image

Notera ”om du vill göra något”.

Seriöst, hur har detta blivit en form av hjälp? Givetvis bättre än att berövas sin ersättning och kastas tillbaka till arbetslivet utan någon form av bedömning, men hela grejen är fanimej jävligt underlig. Hur gick beslutsprocessen till angående detta? Jösses, politiker…

Ok, alltså, ny tid den 14 december. Fick ett formulär att fylla i tills dess.

image
4 sidor… Hatar sånt, men får väl fylla i det innan måndag då.

Jag känner mej ju nu tvungen att ha ”besöka jobbet” som plan. Vågar inget annat. Och måste ju. Tack och lov, sa faktiskt den mysiga AF-kvinnan, precis när jag skulle säga hej då och gå, att hon kan följa med mej till jobbet om jag skulle vilja. Där föll en liten, liten sten ändå.

Japp, så ser det personliga ut just nu.

Vad fan är detta?!


image

Fy fan, kan dom pissa mer på mej eller?! Varför har ingen information kommit till mej angående detta tidigare? Vad är det för inkompetenta idioter som befinner sej på ”viktiga” poster?

Nu blir det förmodligen vräkning och allmän personlig konkurs. Tack som fan!

Välkommen till min begravning. Tar livet av mej så fort jag spenderat de sista kronorna jag äger. Vilket blir om ett par dagar.

Finns ett Vita Arkiv i min bokhylla. The Doors ”The End” och Sandy Denny ”North Star” ska spelas på begravningen. Tack och adjö!

Mina svar:
image
Ja, jag är en känslomässig människa, inte alltid ”professionellt”, jag vet. Men. Herregud, varför måste man sluta känna med sina medmänniskor/-arbetare bara för att man fått en mer välbetald position – som man slickat arsle för att få? Jag kommer aldrig förstå såna hjärtlösa individer, som trampar på andra människor så som om de vore skit under skon. Äckliga, äckliga människor.

Update psyke & jobb


Ber om ursäkt för the wall of text direkt…

Orkar inte skriva hur läget är (en gång till) så här kommer ett mejl jag precis skickade till en kollega: (namn ersätts med —+nån bokstav och förklaringar sker inom {korviga parenteser})

Halloj –n–
Jag har ingen aning om vad –a delar med sej av vad gäller min sjukskrivning, avstämningsmöten mm, men jag vill att ni (asså du och -o—) ska veta vad som händer med mej (bortsett från instagram och blogg, d.v.s.) {Har haft två avstämningsmöten med jobbet, försäkringskassan och min förra läkare – alla lika skrattretande inkompetenta – eller, ja, jag hade skrattat om det var roligt).
Så…
Jag har väldiga sömnproblem just nu (därav den udda avsändartiden kl 5.30…) och jag svarade just på –as mejl {chefen} där hon frågade om min närmaste framtid. Jag bifogar det mejlet, eftersom jag vill att ni får samma info.
Har inte varit helt uptodate vad gäller jobbsök, men tyckte jag såg att Västra sökte BMA, stämmer det?
Hur har ni det annars? Mkt att göra? Hur är livet utanför jobbet? 
Kan du hälsa till —u-? Hade blivit glad om han mejlade mej (han har min mejladress) – har lite kattfrågor samt vore kul att höra av honom.
Kram på dej och -o—. Hälsa R——- (eller hur hon nu stavar, hihi…)
Stora kramar från ”-l-c- in the Land of Depression and No Sleep ”. :*

HÄR ÄR MEJLET TILL –A:
Hej.
Hade läkartid imorse. 
Jag har (äntligen) fått en remiss till en psykiatrisk mottagning. Jag har fått tid där den 25e februari. Min nuvarande allmänläkare, -wa–, känner sej väldigt otrygg vad gäller att fatta beslut vad gäller en patient med mina problem. Tyvärr, för han är annars väldigt trevlig.
Vårdcentralen i Biskop har infört en psykiater på deltid och hon var med vid mitt förra besök ihop med -wa–. Hon var extremt kompetent och inkännande. På hennes inrådan ökade vi min dos av den senaste antideppen (Cymbalta), vilket jag känner var ett bra beslut.
Jag har haft väldiga problem med dosökningen…som vanligt. Spänd, enorm ångest och oro i kroppen. Sömnen har inte funkat alls. Sover två timmar, vaknar med ett ryck och ligger sedan sömnlös resten av natten. (Som nu då..)
Det enda positiva, vilket jag hoppas är ett ljus i tunneln, är att min hjärna börjar klarna upp. Känns som trögtänktheten börjar släppa.
I alla fall:
Besöket på psyk-mottagningen är nu, i första steget, att utvärdera och bedöma mina problem inför fortsatt kontakt hos dom. 
Dr. -wa– i sin osäkerhet (men även  mitt medhåll) tyckte att vi ska invänta mitt besök där och utgå från det. Jag/vi tror att de har mycket bättre kapacitet att bedöma, vägleda, medicinera och råda mej än vad en allmänläkare nånsin kan.
Så tillsvidare är jag sjukskriven t.o.m. 28 feb. 
Jag kommer skicka det sista läkarintyget så fort jag får det hemskickat. Är det bättre om jag postar det till dej? (Alltså eftersom ni tydligen inte fått flera av de tidigare intygen som jag har adresserat till Kristina.) Känns inte ok att min sjukdomshistoria valsar runt nånstans 😦
Så nästa steg för mej är besöket den 25e och har sedan telefontid med -wa– den 26e. Jag hör därför av mej senast den 27e. Då borde jag ha en bättre plan.
Såg att ni sökte sommarvikarie. Bara lite nyfiken, men skulle inte nån av de två nuvarande vikarierna sommarjobba? Vilka är ni på labbet nu och vilka procent jobbar alla?
Ett litet förslag/önskemål för att jag inte helt ska tappa kontakten: ni skulle inte kunna mejla mej era protokoll från labmöten eller kanske bara beskriva vad som hänt/händer i några meningar nån gång i veckan? Det kan vara allt från ändringar i rutinerna till rent skvaller 🙂 Vore skönt att inte behöva få flera månaders update på en gång när jag väl återkommer. Ni kan väl fundera på det i alla fall?
Ok, långt mejl att tacka eller skylla på min sömnlöshet.
Hälsa de andra!
Mvh


Så ligger det alltså till…