Vikt: ärligt talat är jag så less på min ätstörning, jag orkar fan inte mer, men det säger jag emellanåt och sen är jag tillbaka i skiten igen. Vilket leder till nedanstående.

Sov väldigt länge och har sedan bara legat i sängen med Fille. Lyssnat på lite musik för en gångs skull, medan jag läst på Reddit. Jag har inte känt för att göra nåt idag. Tog visserligen en dusch förut eftersom jag är så in i helvete frusen och fastnade där i nästan en timme. Det går tack och lov att använda mina sovhörlurarna i duschen om jag är försiktig. Sätter mej på golvet i duschen och låtsas att jag har ett badkar. Tragiskt, men sant, haha…

Tydligen har jag fått meddelanden som jag inte får nån avisering om p.g.a. jag rensar mobilen med Ccleaner hela tiden eftersom mobilen är överfull. Jag kan inte redigera eller flytta foton, bara radera, trots att dom ligger på SD-kortet. Jag är så jävla frustrerad över mobilen att jag bara vill kasta den i väggen! Jag blir dock, om möjligt, ännu mer isolerad om jag inte har en mobil, så jag får väl härda ut. Måste köpa kontaktlinser – och betala för bloggen den här månaden, så vem vet när jag kommer att få några slantar över nästa gång.

Jag är så förbannat trött på allt. Jag låtsas att jag mår så bra (låtsas för mej själv, alltså), som jag alltid gör, vilket kommer att resultera i en vägg-faceplant återigen. Jag känner inte att det ens är någon vits med att ta mej tillbaka till arbetslivet för kronofogden kommer att ta alla mina pengar ändå, så what’s the point?

Jag vill vilja börja jobba normalt igen, men jag får inte fram lusten. Jag försöker med ”fake it, till you make it”, men jag har inte märkt nån skillnad än. Jag får kämpa på, annars kan jag lika väl lägga mej ner och dö, och det vill jag inte (depressionen har inte kommit tillbaka, thank the goddess, men jag är rädd att den ligger och lurar precis under ytan hela tiden och kommer att komma tillbaka med full kraft). Suck, jag orkar inte med mej själv. Jag har inga mål i livet, inte ens några drömmar, och jag känner mej helt lost. Jag bara ”sitter av tiden” och försöker att vara till så lite besvär som möjligt. Det lät faktiskt som depressionen pratar igen – fan!

Jag pratade med mamsen i en och en halv timme igår och jag pratade så mycket om minnen, barndomen, pappsen och det var som, typ, 90-talet igen. Jag känner mej så jävla gammal och over the hill och mitt liv har inte blivit på nåt sätt vad jag trodde då, på 80-90-talet, att det skulle bli. Jag är så besviken på mej själv! Jag skäms! Jag är, fan, totalt värdelös. Waste of space. Jag har suttit och gråtit över min far flera gånger igår och idag. Det hade varit bättre om han hade fått leva vidare istället för mej. Jag är inte till nån nytta alls. Han hade livslust och gjorde saker, reste, jobbade, sparade, hade kul. Jag saknar honom något så enormt, jag vill prata med honom hela tiden och det har gått tio år sedan han dog! Han fattas mej.

Jag har försökt att inte känna alla dessa känslor genom att dricka öl och jag vet ju att det inte är nån lösning på nånting. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra just nu.