Fredag 19 februari 2021: total meningslöshet


Vikt

79,5 (sen 25/1: -1,8) Varför upp?

Dagen

Uppe kl. 8. Väntade samtal från jobbet (angående arbetsrehab)… och väntade… och väntade… Inte första gången. Även om jag är sjukskriven, mår skit och har svårt psykiatrikontakt betyder det inte att jag bara sitter hemma och glor in i väggen!

Efter en timme begav jag mej iväg för att handla (inget att äta hemma) och då ringer telefonen i trapphuset. Vi sköt upp mötet till efter lunch.

Skyndade mej, så gott jag kunde, till Willys för att storhandla. Var hemma kl. 12.45. Väntade på telefonen… Magen kurrade… Har bestämd tid att ringa mamsen på äldreboendet kl. 13 på fredagar, gick inte nu då… Kunde inte göra något… Messade om det skulle bli nåt samtal snart… Kl. 15 fick jag mess om vi kan höras på tisdag. Suck.

Kunde äntligen ringa mamsen.

Jag känner mej ovärd, misslyckad och som ett problem för alla – jämt – har t.o.m. talat om vid vårt möte hur lågt mitt självförtroende ligger och att jag ”spelar normal” och detta gjorde inte saken bättre. Den enda information jag tydligen skulle ha med mej över helgen tills mötet på tisdag var att det nu var klart vilken skuld jag har! Tack som fan, det ska jag vältra mej i över helgen tillsammans med all allmän ångest och skit. (Jag är inte skyldig jobbet några pengar, däremot betalade Alecta ut för mycket sjukersättning till mej, men den skulden, som jag är medveten om, är till dom!)

Jag orkar inte arbeta med psyket, mej själv eller livet. Jag är jävla less på allt. What’s the point?

Jag skiter i insikter och hemuppgifter. Enda glädjeämnet idag har varit Spike. Som jag har sagt förut, när mamsen och Spike dör har jag heller ingen mening att vara kvar här.

Har jag tur, mår jag bättre imorgon när jag vaknar och jag kan fortsätta med mina uppgifter, men just nu känns allt så oerhört meningslöst.

Men…

Jag vill inte lämna det här inlägget med en känsla av att jag inte vill leva längre, hur hopplöst det än känns just nu. När jag läste igenom det fick jag den känslan. För att visa att jag inte helt har gett upp, så håller jag fortfarande på att lära mej walesiska och är glad att jag lyckades äntligen hitta en grej på Wikipedia, som jag sökt på ett tag:

När man tycks höra sitt namn i vindens sus…