Fredag 4 december 2020: livet fallerar


När jag saknar pappsen som mest.

Tänk att kunna få prata med honom utan krav, bara berätta. Saknar inte vänner, men saknar den där ”bonding”-grejen.

Jag fattar inte min egoism, men vad fan ska jag göra utan både pappsen och mamsen?! De är/var mina stöttepelare.

Sen kommer Spike och hostar och har sej. Måste åtminstone ha honom ett par veckor till.

Så ringer exet och gapar om att jag inte bryr mej om honom. Det gör jag fan inte. Jag sa det och han la på. Skönt det – han måste fatta att andra människor har behov och önskningar också, allt handlar inte om dej!

Jösses Amalia!

Konstigt att jag är seriöst handlingsförlamad nu? (Vill bara sova)

Onsdag 2 december 2020: total overload


1. Fixade idag flyttfirma till den 16 december. Har dock extrem ångest att jag inte kommer få in 63 kvm på 25 kvm (plus 6 kvm förråd). Egentligen borde jag tänka ”har jag saknat ‘whatever’ än, om inte så släng”. Det är nån känsla av att ”det här är jag” och för att behålla jaget, behöver jag behålla just dessa saker.

2. Spike mår mycket sämre. Som den katt han är visar han ingenting, han beter sej precis som vanligt (leker och gosar), men han tuggar och sväljer oavbrutet. Det är inte ok. Det är värre varje dag. Så orolig och ledsen,

3. Så ringer syrran: ”mamsen mår inte bra, vill du komma till helgen? Hon kanske inte klarar länge till.”

Aaaaargghh!

Jag tippar över. Jag har ingen jag kan prata med. Jag mår skit nu.

Edit: En av de få gånger jag känner att det att jag är introvert går emot mej. Behövde prata med nån. Ringde tre: exet, bästa kompis från förra stan jag bodde i samt en riktigt bra flummig polare härifrån Gbg. Nada. Zilch. Var är alla när jag behöver prata?! (Var är jag när andra behöver prata. Ja, jag förstår ironin… )

Edit II: Ok, jag är introvert, men jag svarar alltid när en vän ringer (myndigheter mja… ev…). Känner mej som en dålig människa nu när ingen (av tre) ens vill prata med mej. Jänner jag inte för att prata med nån alls nu dock, bara Spike.

Söndag: Mest Pokémon 


Vikt dag 87: 71,1 (-6,1) 

Vi vaknade tidigt idag och begav oss ut på Pokémonjakt. 

Dimman låg tät. 

Ser ut som nåt ryskt getto. Haha. (Friskväderstorget). 

Yes, Niantic höll vad dom lovade – fick ett ”special item”. Tyvärr ingen av de tre jag helst ville ha, men kommer kunna använda sun stone så småningom. 

Vi har gått 130 min (8 km). 

Kläckte en rarre i ett 10 km-ägg:

Kul med detta som motivation:

Jävla app! F***k you, det är ju försent, hur ska jag bli motiverad av den insikten? Känns som att jag bara kan lägga mej ner och bli extremely morbidly obese och anlita L som feeder… (Övervikten tär mycket mer på mej, än jag har ftamhävt hittills, men jag vill inte hamna tillbaka i bulimin heller, så mina tankar strider nåt fruktansvärt: ”Tänk inte på vikten, gå ner långsamt, rör dej varje dag”, ”Spy upp allt, du är äcklig som äter!”, ”Ät sansat och räkna kalorierna”, ”Hur kan du ens visa dej ute, så ful och fet som du är?”, ”Wow, har gått ner 6,3 kg!”, ”Inga av dina kläder passar längre än, att du inte skäms över att du har låtit dej bli så fet igen!” osv. osv. osv. ad nauseam… 

Fatta hur det tär på psyket och hur mycket energi (som jag inte ens har) som går åt på denna tankeverksamhets onda cirkel… 

Kilometer v. 12 blev avsevärt mer – 64,3 km (ca. 9 km/dag!) 

Panikångest


Har haft rejäla panikångestattacker både igår och idag. Benson hjälper ett tag, men sen är ångesten tillbaka igen. Tyvärr kommer benson inte räcka tills den 20e i den här takten.

Det tråkigaste är att jag inte klarar av att koncentrera mej på film, virka eller komma igång med simningen igen.

Idag lyckades jag i alla fall ta mej ut på en liten promenad och ska träffa L vid halv fyra efter hans ”skola” så vi kan handla lite mat.

Har inte lyckats kontakta soc om boendestödjare än. Ska ta det imorgon, så kommer jag ut lite då också.

Har skrivit en ”att göra” – lista och ska försöka beta av en sak om dagen. Har säkert tio brev jag inte har öppnat heller, det är från jobbet och andra jag måste kontakta. Räkningarna är ändå ingen idé att öppna förrän jag fått pengarna den 25e (eller när det nu är). Vet fortfarande inte vad min sjukpenning blir nu efter arbetslivsintroduktionen. Fattade det som jag bara fick för 1a till 20e sist, så borde få mer denna gång. Ska försöka öppna ett brev om dagen, i alla fall.

Öppnade deklarationen först igår. Ska betala 1500 kr. Bättre än 8000 kr som det var förra året, men ändå inte kul.

Fick nu två brev från mamsen. De är inte jobbiga att öppna i alla fall. 😊

Ska nu tvinga mej själv att se klart filmen jag började på i förrgår.

Update: efter fyra timmars överjävlig panikångestattack, fem benso och ett bad (det brukar hjälpa ibland) mår jag nästan helt ok. Det är alltid lika fruktansvärt. Jag hatar det så jävla mycket!