



Ptatat med mamsen en stund. Ok dag idag.




Ptatat med mamsen en stund. Ok dag idag.

Spike fick flytande kattgodis (som han älskar) och blev glad.
Jag tänkte ta en öl på lokala krogen, men den var stängd (*mysko).
Lagade sedan min egen julmat: potatis, vegokorv och crème fraiche.
Spelar nu mitt spel/läser Reddit/kollar på YouTube och känner mej tillfreds med att få vara ensam.

Nu blir det några bärs och sen sova.


Har idag terroriserat Spike med att flytta runt saker (som om han inte mådde dåligt innan, stackars bäbbe).
Var på Backaplan och handlade lite ”julmat” inför imorgon, samt ett par öl.


Skål med min sista Kung och natti natti.


Jag och Spike kollar på ”Estonia – Fyndet som ändrar allt”.

Vilken jäkla pärs den här dagen har varit. Är fortfarande så uppe i varv att jag är andfådd…
Tog en sväng till affären och efter det sitter jag nu på sängen i 25 kvm lägenhet fylld med kartonger med ett sex-pack 3,5:or. (Har absolut inte tänkt röka inne, som det ser ut på bilden, men gör ett undantag idag).

Spike verkar en aning stressad, äter och dricker nästan oavbrutet, men har även varit på lådan och har gått nyfiket runt en hel del.
Det här kan nog bli bra, men det kommer ta tid att komma i ordning med allt. Imorgon ska jag storstäda gamla lägenheten, sen får jag börja ta itu med denna pö om pö.

Jag håller på att explodera i atomer. Tagit oxascand, men hjälper inte alls (kanske en kvart, eller så).
Har plockat och donat och förvirrat Spike den senaste veckan så: nu är de tandkräm, tandborte, min morgonmedicin, ett par infryst färdigmat, ketchup, senap och havredryck kvar i kylen.
Det får bli så att Spike plockas in i kattburen och får var i boendestödjaren bil tills allt är klart.
Måste få flyttgubbarna måste fylla mitt förråd först. Det hoppas jag verkligen att det går. Kent lät positiv. Jag är pessimistisk, som vanligt. Fastighetsskötaren sa att ett 6 kvm förråd ingår och Ken kände sej säker på att det skulle gå.
Har nu tre små bokhyllor (expidit) och några Benno för mina dvd:er så länge de nu blir kvar. Det är kökbord och två stolar, kattlåda, en fåtölj, spegel, byrå, prydnadshyllor, tv-bänk, TV, mikto, ett vardagsrumsbord, alla sängkläder nu i bruk samt 9 kartonger som måste in på 25 kvm med kokvrå.
Det är extremt jobbigt att jag inte har fått se lägenheten, bara foton och planlösning, så det är väldigt svårt att få ett hum hur detta ser ut.
Dan efter utflytt måste jag städa nuvarande lägenhet, men då är den tom och jag har hela dagen på mej.
Nu har jag beklagat mej en stund och återkommer när jag väl är installerad.
Skrivit svar på diverse Reddit- och Not Always Right-inlägg för att avleda uppmärksamhet och fly dagen. Även druckit ett par öl och försökt nå gamla vänner på mobilen (sa ju att jag faktiskt känt mej en aning ensam och utelämnad på sistone). Inga svar på telefon och ölen gjorde mej bara trött, inte kul-full vilket jag saknar. Myser med Spike och lägger mej innan kl. 20. Bedrövligt.

När jag saknar pappsen som mest.


Tänk att kunna få prata med honom utan krav, bara berätta. Saknar inte vänner, men saknar den där ”bonding”-grejen.
Jag fattar inte min egoism, men vad fan ska jag göra utan både pappsen och mamsen?! De är/var mina stöttepelare.
Sen kommer Spike och hostar och har sej. Måste åtminstone ha honom ett par veckor till.
Så ringer exet och gapar om att jag inte bryr mej om honom. Det gör jag fan inte. Jag sa det och han la på. Skönt det – han måste fatta att andra människor har behov och önskningar också, allt handlar inte om dej!
Jösses Amalia!
Konstigt att jag är seriöst handlingsförlamad nu? (Vill bara sova)

Efter ages startade jag min första tråd på Reddit…. Modigt för mej, p.g.a att jag ägger upp mej själv för att dömas…
Haha, åtminstone nåt att glädjas åt i den allmänna dödsvaka som pågår just nu.
Ska jag sluta alla inlägg med:
Aaaaargghh
?
Jag är trött på döden! Känns som att kapa bort alla djur och människor är bäst, men vad fan ska jag då leva för? Detta blev för extensiellt för mej att ta till mej just nu.

Hur i helskotta kom filmbilden om levern in där?!

Prat med HR: Min tolkning är att jobbet vill inte se en kämpande, halvdan mej – de vill se mej fit for fight (upplockad, monterad och klar) direkt (”utan att passera gå”, liksom). Att ”göra mej normal” på en annan arbetsplats passar mer deras agenda och ‘otroliga stress’. En timme gå bredvid i veckan är för jobbigt, hinner dom inte och ‘hur länge ska du göra det i så fall’ (utan att producera något för företaget är jag en slit-och-släng-vara).
Aaaaargghh! Jag orkar inte mer nu, allt är seriöst för mycket. Känns som om bröstet ska explodera.
Prat med kuratorn: Detta var i morse och vi konstaterade att jag ska ‘validera mina känslor och inte döma mej själv’. Jösses, försök med det när vattnet når nästippen…
PS. ”Icing on the cake” var att exets mamma ringer mej och berättar att polisen var tvungen att hämta honom hemma hos henne (psyket, förmodar jag) och att han ville att jag skulle veta att han älskar mej. ”Jupp, noted, vi hörs”.
Det kan fan inte upprepas nog: ”aaaaargghh”.

PS. Känns ”stream of conciouseness” när jag läser det, men det är ok.

1. Fixade idag flyttfirma till den 16 december. Har dock extrem ångest att jag inte kommer få in 63 kvm på 25 kvm (plus 6 kvm förråd). Egentligen borde jag tänka ”har jag saknat ‘whatever’ än, om inte så släng”. Det är nån känsla av att ”det här är jag” och för att behålla jaget, behöver jag behålla just dessa saker.
2. Spike mår mycket sämre. Som den katt han är visar han ingenting, han beter sej precis som vanligt (leker och gosar), men han tuggar och sväljer oavbrutet. Det är inte ok. Det är värre varje dag. Så orolig och ledsen,
3. Så ringer syrran: ”mamsen mår inte bra, vill du komma till helgen? Hon kanske inte klarar länge till.”
Aaaaargghh!
Jag tippar över. Jag har ingen jag kan prata med. Jag mår skit nu.
Edit: En av de få gånger jag känner att det att jag är introvert går emot mej. Behövde prata med nån. Ringde tre: exet, bästa kompis från förra stan jag bodde i samt en riktigt bra flummig polare härifrån Gbg. Nada. Zilch. Var är alla när jag behöver prata?! (Var är jag när andra behöver prata. Ja, jag förstår ironin… )
Edit II: Ok, jag är introvert, men jag svarar alltid när en vän ringer (myndigheter mja… ev…). Känner mej som en dålig människa nu när ingen (av tre) ens vill prata med mej. Jänner jag inte för att prata med nån alls nu dock, bara Spike.
Har varit mycket idag: övernattning av tanta och när vi vaknat ville exet ha sällskap till Elgiganten av oss och snälla som vi är så sa vi ”ja”. Så efter snabbt uppvaknande drog vi till Backaplan. Han var redan full kl. 11, men lyckades köpa mobiltelefonen vi följde med honom för att köpa. Orkade sen inte med nån av dom två mer, så eftersom jag släpat med mej dramaten, lämnade jag dom och drog till Rusta för att köpa månadens kattmat. Var hemma en stund och sen var det dags för tvättstugan. Gick under tiden till pizzerian mittemot och köpte en Funghi. Fick mejlsvar om offerten från flyttfirman inför min flytt 16 december, så något positivt idag i alla fall.
Jag är totalt utmattad nu efter allt. Fick det bästa avslutet på dagen med en gos-Spike uppkrupen vid benen och true crime på YouTube.

Spike, min 16 åring, har ett par veckor haft nåt vajsing med svalget. Har kollat upp att FirstVet, Evidensa och Anicura har online-besök (typ som Kry och andra har för människor). Har kikat lite på priser, men de är väldigt övergripande. Fick fram ett besökspris på 320 kr från Evidensa, men det plockar alltid på, som vi alla vet.
Detta får bli mitt nästa projekt efter kattsanden – haha.
Bara för det kommer en bild till på bäbbe.

Spike har ett ”gömställe” bland mina trosor i skåpet. Nu fångade jag honom på bild:
I natt traskade jag upp yrvaken för att gå på toa och i mörkret trampade jag på kattlådan. Den sprack och sand rann ut. Köpte en ny idag på Rusta för 80 kr.

Jag har varit så extremt sugen på vanlig, jäklasallad den senaste tiden och gjorde en idag (inte räknat ut kalorier…än…)

Lite roligt, från Calbel (m.a.o. Reddit) som jag höll med om:




Man kanske borde flytta till Lettland, de verkar ha rätt inställning…
Hade en jobbig dag idag. Möte med HR på jobbet. Det jag fick med mej är att vi har gjort upp en mer noggrann plan för hur vi ska gå vidare.
Jag och HR ska ses nästa gång 4 december och då försöka genomföra guidade turen (hur det nu går i Corona-tider får vi se då). Kan bli ett ”hej” på labbet i alla fall. Vi får se.
Planen:
1. Guidad tur på arbetsplatsen (hur det går nu i Corona-tider ska vi se)
2. Träffa chefen tillsammans med HR
3. Tur runt labbet och då ska jag fundera på vilken del av labbet jag kan tänka mej att börja med
4. Möte med alla på labbet.
5. ? Fortsättning med riktiga, fysiska arbetsuppgifter
Jag känner att jag vill ”gå bredvid”, som en sommarvikarie till att börja med, men det kan tydligen bli svårt. Jag kan inte uttala mej mer om saker nu, känner att pulsen går upp och att jag blir fruktansvärt rädd och osäker. Jag får verkligen ta ”baby steps”.
Insikt: Att oroa mej i förväg hjälper ingenting.
(PS. Saknar att dom två jag jobbade med som inte finns kvar där längre och det gör allt mycket jobbigare)
För att tänka ”happy thoughts” hjälper Spike mej oerhört mycket.

Inte firat överhuvudtaget, mer än haft 7 åtanke att det är Samhain idag.
Pratade med mamsen (plan ett för dagen) och begav mej sen till Willys. Planen var egentligen att gå till lokala krogen, fast tänkte bulla upp med lite folköl och chips också.
Så i Halloween-tider:

Tänkte att jag passar på, speciellt eftersom lokala krogar (I’m looking at you VKB) inte verkar ha den drinken.

Seriöst, hade han tömt hela sellerisaltburken i drinken?! Så besviken. Gick och klagade, så klart, men svaret blev att de inte ”gör om” drinkar. Extremt dåligt. Det enda bartendern gjorde var att försöka spä ut den med mer tabasco… Snål som jag är, dricker jag den, men grimaserar efter varje klunk. Kinderna sugs in som det gör när saker är salt.
Tar några öl idag för att fira ”nästa steg”.
Nu ska tydligen corona-restriktionerna bli ”värre”. Seriöst? ”Värre”?!
Det är som om världen börjar anpassas till oss introverta med social fobi! Vi slipper t.o.m. att ta i hand. Jag är fan lättad.
Ok, det är problem med smittan, men jag är överförtjust över att människor hålls borta från mej utan att jag ses som konstig.

Hade tid hos kuratorn idag, men ställde in. Har aldrig hänt förut, men p.g.a att min socialsekretare ringde och ville ha möte samtidigt så klarade jag inte två grejer samma dag. I och med att soc hjälper mej med boendet, så kändes det viktigare just nu.
Jag bor i en s.k. referenslägenhet nu och under det året man bor där ska man visa att man kan betala hyra och hemförsäkring, inte störa grannar och hålla lägenheten städad.
Nästa steg är, så fort det finns tillgänglighet, får man en lägenhet som man får eget kontrakt på (efter 16 felfria månader). Jag har nu bott i referenslägenheten i ett år och några dagar (21 oktober) och har nu fått mina referenser (d.v.s. min kontaktperson har meddelat soc att jag har levt upp till alla krav)
Hade möte med soc idag där jag fick skriva på ett papper att mitt ärende nu lämnas över till fastighetskontoret. Det är dom som ”tilldelar” mej en lägenhet. Jag fick skriva under ett papper som ger dom tillgång till all information om mej (bakgrund, psyke, jobbmöjlighet, skulder m.m.)
Frågade, givetvis, hur fort det går nu – dagar? veckor? månader? år? Det är beror på hur mycket lägenheter som är lediga, fattar jag också, men ett hum? Svaret var att det kan gå så fort som fyra veckor, men det har hänt att det har tagit ett år.
Jag lämnade med ett brev från min läkare och kurator, där de talar om att det bästa för mitt psyke är att få stanna i det område jag bor nu. Soc sa att inget kan lovas, men det var ett givande tillägg till mitt ärende.
Är livrädd att jag kommer hamna ute i nån förort med långt till all form av trygghet och rutiner som jag har nu. Jag har dock gjort allt jag kan nu. Usch, det är så hemskt att inte ha kontroll över sitt eget öde, men jag har gjort vad jag kan från min sida.
Jag har på sistone pratat mycket med kuratorn om förändringar, vilket är fruktansvärt att hantera. Jag har ingen psykiskt stabil grund att stå på och när jag inte har kontroll återkommer panikångestattackerna. Det vi har kommit fram till är att jag, i och med depressionen, tappade all nyfikenhet/spänning/längtan efter saker/händelser och det är det jag bör försöka hitta tillbaka till. ”ja, en förändring kommer att ske, men det kommer att bli en ny upplevelse!” YIKES! Jag vill känna så, men jäklar vad jag måste resonera med mitt tankeresonemang… AAWWRGG.

Insikt: Känt hur axlarna drar sej upp hela tiden och hela jag spänner mej – så – sänk axlarna och andas långsamt genom näsan.




Relativt bra dag faktiskt, trots allmänt missnöje med vikten. Var och handlade på Willys efter jag hade gått upp vid tiotiden. När jag kom hem gjorde jag allt med städningen jag skulle ha gjort igår – torka, kattsandsbyte, disk, hängde in tvätten, dammsög och torkade golvet. Det känns verkligen bra efteråt och jag kommer att fortsätta göra det på fredagar så ofta jag kan.
Satte mej sen, äntligen, ner. Spelade mina spel (June’s Journey vet ni), men har hittat ett till att spela emellan, Kitten Match. Så sött!
Ni tänker jag spendera resten av dagen med virkning och True crime på YouTube.
Psykiskt har jag verkligen kämpat, och fallit tillbaka flera steg, de senaste två veckorna p.g.a. för mycket förändringar på en gång, men försökte verkligen återta mina nyvunna goda vanor och tankesätt idag.
PS. Ja, trots vikten köpte jag chips. Anledningen är att jag måste tillåta mej själv. Så länge jag förbjuder all form av ”överflödskalorier” kommer de att bli mer frestande. Jag har även ”lärt mej” att mat är lugnande och ångestdistraherande. Så planen är att lördagar är fria dagar, inga krav eller planer och att jag får äta det jag vill. Jag har haft ätstörningar i 30 år nu och jag vill verkligen testa alla sätt för att se om jag kan ta mej ur den allmänna ”kalori-kontrollen”.
Insikt: Jag fångade idag tanken ”skynda/måste få överstökat” genom att säga i huvudet ”jag har inte bråttom”. Hoppas jag kan fortsätta att uppmärksamma hur jag stressar mej själv (en stor anledning till utarbetning och sjukskrivningen)