Prat med HR: Min tolkning är att jobbet vill inte se en kämpande, halvdan mej – de vill se mej fit for fight (upplockad, monterad och klar) direkt (”utan att passera gå”, liksom). Att ”göra mej normal” på en annan arbetsplats passar mer deras agenda och ‘otroliga stress’. En timme gå bredvid i veckan är för jobbigt, hinner dom inte och ‘hur länge ska du göra det i så fall’ (utan att producera något för företaget är jag en slit-och-släng-vara).

Aaaaargghh! Jag orkar inte mer nu, allt är seriöst för mycket. Känns som om bröstet ska explodera.

Prat med kuratorn: Detta var i morse och vi konstaterade att jag ska ‘validera mina känslor och inte döma mej själv’. Jösses, försök med det när vattnet når nästippen…

PS. ”Icing on the cake” var att exets mamma ringer mej och berättar att polisen var tvungen att hämta honom hemma hos henne (psyket, förmodar jag) och att han ville att jag skulle veta att han älskar mej. ”Jupp, noted, vi hörs”.

Det kan fan inte upprepas nog: ”aaaaargghh”.

PS. Känns ”stream of conciouseness” när jag läser det, men det är ok.