När jag saknar pappsen som mest.

Tänk att kunna få prata med honom utan krav, bara berätta. Saknar inte vänner, men saknar den där ”bonding”-grejen.

Jag fattar inte min egoism, men vad fan ska jag göra utan både pappsen och mamsen?! De är/var mina stöttepelare.

Sen kommer Spike och hostar och har sej. Måste åtminstone ha honom ett par veckor till.

Så ringer exet och gapar om att jag inte bryr mej om honom. Det gör jag fan inte. Jag sa det och han la på. Skönt det – han måste fatta att andra människor har behov och önskningar också, allt handlar inte om dej!

Jösses Amalia!

Konstigt att jag är seriöst handlingsförlamad nu? (Vill bara sova)