Vikt: 77,5 (+0,3)
Varför upp i vikt?
Var ute en sväng, typ en halvtimme.
Har aldrig haft en vikt som har fluktuerat på detta sätt utan att ändå gå neråt. Det är fruktansvärt frustrerande! Får ingen rätsida på hur kalorierna korrelerar med viktuppgång/nedgång. Har aldrig haft sånt här aber med detta. Det är fruktansvärt. Jag känner mej fånge i min egen kropp. Måste ta upp det med läkaren nästa gång, samt fråga om andra antidepp. Det går inte att ha det så här.
Jaha, första gången jag sätter på appen på en vecka och jag missar en ny ”gubbe” eftersom jag kastade sista bollen på den jäkla Ghastly (som jag inte ens fick) . . . Bleurgh.
Fredag 28 oktober
Vikt: 77,8 (0 kg hela veckan)
Motion: simning 1 km
Kcal: 160
Lördag 29 oktober
Vikt: 76,1 kg (-1,7/-1,7)
Motion: 0
Kcal: 0
Söndag 30 oktober
Vikt: 75,7 (-2,1/-2,1)
Motion: promenad 20 min
Kcal: 555
Måndag 31 oktober
Vikt: 75,9 (+0,2/-1,9)
Motion: promenad 20 min
Kcal: 855
Tisdag 1 november
Vikt: 76,1 (+0,2/-1,7)
Motion: 0
Kcal: 1430
Onsdag 2 november
Vikt: 76,2 (+0,1/-1,6)
Motion: promenad 20 min
Kcal: 1080
Torsdag 3 november
Vikt: 76,4 (+0,2/-1,4)
Motion: promenad 20 min
Kcal: 1700
Fredag 4 november
Vikt: 77,0 (+0,4/-0,8)
24 oktober – 4 november 2v:
77,8 – 77,0 = 0,8 kg viktnedgång
Tankar:
Verkar som om att min kropp inte längre är kapabel att gå ner i vikt på det sätt som jag är van vid. Det räcker inte längre att bara dra ner på kalorierna ett par-tre dagar för att gå ner ett par kilo. Nu krävs det mycket, mycket mer:
Äter jag 500 kcal eller mer så räcker det inte med bara en 20 min promenad för att gå ner, utan jag kommer att gå upp istället.
Betyder det att utan någon motion alls så är det under 300 (200?) kcal som gäller för viktnedgång/behålla vikten? Det låter ju helt vansinnigt! Jag får experimentera vidare.
Bara 0,8 kg viktnedgång på två veckor är under all kritik. Med den hastigheten skulle det ta 55 veckor (över ett år!) att gå ner 22 kg. Jag har i och för sej inte skött mej exemplariskt den här veckan – ingen simning och har ätit över 700 kcal fyra av sju dagar.
700 kcal är det appen har räknat ut att jag max ska äta för att gå ner ett kilo i veckan (beräknat för stillasittande livsstil).
Vet inte om man kan räkna så men:
720 x 7 = 5040 kcal / vecka
Vecka 1
Kcal: 3310 (4 dagar) – 2880 = +430 kcal
Motion: -1730 kcal (3310-1730=1580 kcal)
Summa: 2880 – 1580 = 1300 = viktnedgång över 1 kg. Realitet: 0 kg ner
Vecka 2
Kcal: 5380 – 5040 = +340 kcal (+0,9 kg)
Motion: -693 kcal (5380 – 693 = 4687 kcal)
Summa: 5040 – 4690 = 350 = viktnedgång över ett kg (realitet: 0,8 vilket inte ens är ett kg.
Ja, ja. Inget går att förklara. Fattar inget.
Genom att äta 700 kcal om dan (4900 kcal/vecka) ska jag gå ner 1 kg i veckan utan att utföra någon motion alls. Det är ett indrag på (1800×7)-4900=7700 kcal/vecka. Alltså är -7700 kcal = -1 kg
Men:
Jag har ätit ca. 570 kcal/dag (ca. 4000 kcal/vecka) och har gått ner ca. 0,5 kg.
(1800×7)-4000=8600 kcal/vecka.
För mej är alltså -8600 kcal= -0,5 kg.
Måste jag då halvera intaget till 2000 kcal för att gå ner 1 kg? Det är ju bara ca 300 kcal om dan!
Slutligen alltså: dagar jag simmar kan jag äta 700 kcal och dagar jag inte simmar kan jag bara äta 300 kcal om jag ska gå ner ett kg i veckan. Låter jävligt hårt att ha det så i 22 veckor (ca. 6 mån). Jag får göra mitt bästa.
Vikt: 76,2 (-1,6)
Fan, den här veckan går inte alls bra. Disken börjar plocka på igen, jag har sovit för länge, inte orkat simma, inte orkat betala sista räkningarna (fick sista pengarna idag), inte lyckats hålla min diet ordentligt (åt för mycket igår och idag har jag ätit pasta) och jag har haft ångest varje dag. Enda dagen jag varit ute var i måndags när jag var hos arbetsterapeuten. Då kändes allt ok, men sen igår känns allt bara fel.
BS var sjuk idag, jag tackade nej till vikarie, så kommer träffa henne nästa onsdag. Så därför kom jag inte upp eller ut idag heller.
Tog ett bad idag med, frös och jag har tydligen fått urinvägsinfektion. Druckit en massa vatten och lite kaffe, men känns fortfarande. Jobbigt, svårt att slappna av.
Kollar nu på tv (dokumentärer; bl.a ”Killer Kids”) och försöker virka lite. Ska försöka se en film sen och tvinga mej att koncentrera mej.
Måste försöka ta nya tag imorgon!
Så för nästan fyra år sedan tänkte och upplevde jag det samma som nu. Har inget minne av att det var så trögt redan då.
Började simma 2009 då jag fick FaR (Fysisk aktivitet på recept). Vägde 57 kg sommaren 2012 och hade då behålla den vikten sedan jag började simma, typ.
Gick efter sommaren 2012 stadigt uppåt pga cipralex. I januari 2013 vägde jag tydligen runt 70 kg. Hur i helvete försvann tiden så fort? Jag måste bli av med skitkul onaturligt, måste få vara nöjd över nånting nu i all bedrövelse.
Måndag 24 oktober
Vikt: 77,8 kg
Motion: simning 1 km + promenad 20 min
Kcal: 442
Tisdag 25 oktober
Vikt: 77,8 kg (0)
Motion: simning 1 km
Kcal: 1132
Onsdag 26 oktober
Vikt: 76,9 kg (-0,9)
Motion: promenad 30 min
Kcal: 865
Torsdag 27 oktober
Vikt: 77,7 kg (+0,8/-0,1)
Motion: simning 1 km, promenad 1h10min
Kcal: 855
Fredag 28 oktober
Vikt: 77,8 kg (+0,1/0)
Motion: simning 1 km
24 oktober – 28 oktober:
77,8 – 77,8 = 0 kg viktnedgång
Tankar:
Varför har jag inte gått ner något?!
Varför gick jag upp 0,8 kg från onsdag till torsdag? Blev inte mycket till motion på onsdagen , men jag åt bara 865 kcal, så jag borde åtminstone ha behållt 76,9 kg.
Hur kommer det sej att jag inte gått ner något alls från torsdag till fredag, när jag bara åt 855 kcal, simmade och gick en långpromenad?
Jag känner inte igen min kropp längre. Vad har hänt? Kommer viktnedgången plötsligt att komma igång? (Aldrig varit med om tidigare, viktnedgång sker direkt, enligt min erfarenhet). Eller kan jag inte längre gå ner i vikt alls? Varför i sådana fall? Beror det på något av pillrena jag äter? Så här kan jag inte ha det i alla fall. Jättesvårt att behålla motivationen när inget händer. Jag måste gå ner igen!
Något annat som jag har reflekterat över, är min kännedom om min kropp. Ja, jag hoppas (förlitar mej) på att vissa resultat ska framträda, i enlighet med mina tidigare erfarenheter. Ett visst (lågt) kaloriintag i kombination med motion (1 km simning 3-4 ggr/vecka alt. en timmes promenad 4-5 ggr/vecka) ska resultera i en viktnedgång på minst 2 kg i veckan. MINST!
Vad fan! Att på fyra dagar med fyra dagars simning inte gå ner ens 100 g är helt ofattbart för mej! Det borde vara minst 0,3 kg/dag. Jag fattar verkligen ingenting.
Som jag sa, jag känner inte igen min kropps reaktion (icke-reaktion) just nu, men min känsla för kroppens vikt är kvar. Ända sedan min första bantning, med kaloriräkning och dagliga vägningar har jag fått en känsla för min kroppsvikt. Jag känner vad jag väger. Jag kan med säkerhet, nästan på 0,1 kg, säga vad jag väger just nu och i och med det så vet jag, innan jag ens stiger upp på vågen, hur mycket jag har gått ner/upp.
Det är hemskt att vakna efter att ha haft en bra dag (produktiv i min mening, simning, nästan utan ångest, ätit medvetet där jag har dragit in på minst 1000 kcal) och känna kroppen och veta att min vikt är den samma som igår (och i förrgår, och dagen innan det). Jag vet att det är ”77,8”, jag ställer mej på vågen: ”77,8”. Jag känner det. Kanske var/är min mage uppblåst, kanske är det dags för mens, kanske känns magen fortfarande full, trots bra måltid 7-8 timmar tidigare. Förut hade jag vetat och satt fingret på det. Nu, däremot. . . Jag känner min kropp och vet hur dess viktfluktuation ter sej/har alltid tett sej. Det är alltså helt sjukt att jag nu inte alls känner igen min kropps reaktion på kaloriintag och motion. Jag får försöka härda ut en vecka till och se vad som händer. Händer inget, vad viktnedgång, så måste jag prata med läkaren om det. Jag kan inte leva som ett fetto! Jag är inget fetto, jag är inte uppväxt som ett fetto, jag vägrar vara ett medelålders fetto och jag vill inte dö som ett fetto! Jag måste gå ner i vikt. Helst vill jag väga 54 kg igen, men om skitkroppen vägrar, så kan jag nöja mej med 62 kg. Fast, asså, jag tänker inte lyssna på min kropp -den ska fan lyda!
Jag vill, imorgon, känna att jag känns som 77 kg och ställa mej på vågen och få det bekräftat. Efter det vill jag känna att kroppen känns 0,2-0,5 kg lättare varje dag innan jag ställer mej på vågen.
Jag har 23,8 kg att gå ner. Det är fem storlekar! Jag kan nätt och jämt använda mina trosor (glöm helt det mesta i klädväg i garderoben och definitivt bh:ar). Jag lufsar runt i mysisar hela tiden. Jag skyr speglar som pesten. Jag gråter över mitt utseende. Jag vill inte visa mej utomhus. Jag känner att jag har regridierat till ett känslostadie jag var i när jag var 16-22 år. Jag har inte återgått till kräkningar, men när jag nu har haft halsbränna så har jag blivit illamående och då har jag ”gone with the flow” – alltså jag har slappnat av i halsen, rapat lite och känt att en spya är på väg. Har då sprungit till toan och klökts upp det jag har kunnat. Som nån slags oskuldsbulimi (”Vadå? Jag har esofagit, jag känner därför illamående och får sura uppstötningar. So what?”)
Vikt: 77,8
Kcal: 500
Simning 1 km: 34 min
Gick upp med L idag, ca. kl. 9. Åkte och simmade och var sen en sväng på Willys (handlade för 10 kr på kortet – blir 4 portioner i alla fall).
Ska strax laga mat och diska lite.
Det blev mittenreceptet nedan (som jag har gjort otaliga gånger):
(från boken ”Vadå Vegan” av Lisa Gålmark)
Schysst att något så enkelt kan bli så gott.
Detta får bli min enda, och slutgiltiga, kommentar till ”Spike-affären” efter att Pedros har erkänt att det var hon som gjort anmälan till Länsstyrelsen. Kommer inte dryfta detta ämne någon mer gång.
Tänkte först ge en liten inblick i, och bakgrund till, min syn på mej själv och varför jag vet hur lite värde jag har. Låter kanske irrelevant, men det är högst relevant för mej.
Skriver alltså
inte detta för att få sympati eller medlidande, utan bara för att förklara läget.
Efter att slutligen ha fått veta varför jag fick besök av Länsstyrelsen och polisen är jag fortfarande i chock. Jag måste nypa mej för att fatta att jag inte drömmer en fruktansvärt verklighetstrogen mardröm.
Jag är egentligen inte förvånad, har återigen fått bekräftat att mitt, noga genomtänkta, val att inte längre befatta mej med andra människor (bortsett från de som delar mina gener eller min säng) var och förblir det enda rätta.
Jag trivs bäst ensam och utanför sociala sammanhang. Jag orkar inte ursäkta min existens mer. Jag låter er slippa mej och jag slipper er. Efter 41 år har jag funnit min plats.
Detta låter som en snyfthistoria där jag fiskar efter komplimanger eller nåt, men jag är seriös när jag säger att jag inte bryr mej om omvärlden längre. Jag trodde i min enfald att det inte fanns något mer som någon kunde göra mot mej som jag skulle må dåligt av. Trodde jag var härdad vid det här laget. Jävlar, vad fel jag hade!
Jag
fick min första bedömning i lågstadiet. Sårande kommentarer blev norm och jag fick inpräntat där och då att jag var en sämre människa, ful och värdelös i världens ögon. Har med jämna mellanrum under livets gång fått höra olika människor, i olika åldrar och situationer, bekräfta att denna ursprungliga bedömning var riktig. Sånt får man helt enkelt acceptera och lära sej leva med. Ibland önskar jag nog att jag hade blivit ”normal” och levt ett ”normalt” liv. Vad fan nu det är…? Det blev inte så för mej – ödet kanske?
För att komma till poängen: jag vill inte befatta mej med människor – alls. Vill inte att världen kommer på besök i min skyddade vrå. Jag vet att jag indirekt bjudit in världen i och med denna blogg, men syftet med den har aldrig varit det, utan det började som en ”dagbok” där min mamma kunde ta del av mitt liv i form av bilder och text. Älskar att fota, så det var väl därför bloggen kom till från första början.
Att människor skulle läsa bloggen på andra sätt än jag avsett – tolka, dissekera och komma fram till egna galna slutsatser av mina texter – fanns aldrig på kartan. Ja, var nog lite naiv där, men trodde faktiskt inte att någon annan, som jag inte givit adressen till, allra minst totala främlingar, skulle hitta hit, än mindre att de skulle bemöda sej med att ha så starka åsikter om mitt leverne att de handgripligen väljer att påverka en bloggares liv. På riktigt! Det är ju fan helt sjukt, finns det inte en massa dokusåpor man kan titta på istället och ringa och rösta ut folk man inte gillar? Fast det är kanske för mainstream?
Så, från att jag för längesen bestämt att jag inte skulle släppa in folk i min sfär, så blev det precis tvärtom. Tanken att någon ånyo skulle ta detta tillfälle i akt att påminna mej om att jag bara förtjänar skit, och vända mina egna tankar och ord emot mej, slog mej aldrig. Jag har väl alltid innerst inne hoppats på att människor någon gång skulle visa sej vara snälla mot någon som själv är snäll och bara vill vara ifred, men det visade sej återigen vara ett önsketänkande.
Vad är det med mej som får folk att vilja sätta mej på plats? Vad är det jag gör för att folk att se rött och och uppfatta mej som nån slags hot? Jag är så tillbakadragen, blyg, ful, fet och osäker att jag inte borde sticka ut från världstapeten, än mindre framkalla någon sorts känsla hos folk. Tydligen så är det inte fallet. Helskumt.
Ja, jag inser att det låter som jag är helt paranoid, men jag verkar ha en underlig effekt på folk, det hittar jag inte på. Att vara det ständiga mobboffret gör ju att man gärna slutar lita på folk.
Så, att denna situation har uppstått förvånar mej föga. Dock uppstår en hel del frågor som jag aldrig kommer att få svar på, såsom:
Vilken sorts människa anser sej ha rätten att döma och vilja kontrollera en annan människas liv? Att ta sej friheten att fabricera ihop en massa saker för att få ett sånt övertag över en främmande människas liv? Är det någon form av sjuk hobby? Finns det fler såna här människor som anser sej stå över andra och se det som deras rättighet att styra andras liv när den personens livsval skaver i ögen?
Hur egocentrisk är en människa som anser sej besitta den enda sanna kunskapen om det rätta sättet att leva? Och med illvilja och hot försöka implementera deras ”rätta” livsstil på andra människor?
Hur har man lyckats bli så uppblåst och invaggad i tron att man besitter den enda sanna kunskapen om hur alla ska leva sina liv?
Är det någon form av spärr i hjärnan man saknar när man inte drar sej för att sprida lögner och förtal och sitta och författa långa romaner om hur dålig en människa är, med enda syfte att skada? Hur är man uppfostrad/uppväxt när man tycker sej vara så pass vis och allsmäktig att man tycker att man har rätt att sätta sej till doms över folk? Någon form av narcissm?
Så på vilka sätt misskötsel då Spike enligt denna människa?
Jo, tydligen får han aldrig mat, eller kanske bara någon gång då och då?
Vatten får han aldrig.
Han magrat av kraftigt och fått en matt päls (?)
Kattlådan töms aldrig någonsin.
Han rökförgiftas för vi röker inne och vi öppnar aldrig någonsin fönstren.
Spike ligger förövrigt gömd hela dagarna eftersom han är livrädd för L som helt nerknarkad ränner runt i lägenheten har som enda mål i livet att terrorisera det lilla livet.
Så hur vet personen allt detta?
I januari eller februari i år har hon, enligt egen utsago, varit hemma hos mej och själv bevittnat allt detta.
Jag hade vid detta tillfälle anförtrott mej till henne och sagt att jag var medveten om hur illa det var med Spike, men att jag inte tänkte gå med honom till veterinären för det hade jag inte råd med.
Hur fan kom hon in? Inbrott? Känns fruktansvärt obehagligt och skulle detta besök ha ägt rum så har jag god grund att anmäla det uppenbara olaga intrånget.
Skumt att jag inte alls har något minne av detta besök eller den påstådda konversationen om min ekonomiska situation och hur jag talar om att jag medvetet plågar min älskade katt för att jag är en snål jävla fitta.
Jag har, som sagt, själv valt bort vänner och umgänge och således har ingen enda människa, mer än L och jag, varit inne i vår lägenhet på säkert ett år. (Okej, helt sant var inte det, för min mamma var här över dagen i julas.)
Att någon ser det som sin mission att få mej att leva på det enda sätt som är acceptabelt i hennes fuckade syn på världen känns helt surrealistiskt.
Schysst, då vet jag. Om man tycker att ändamålet helgar medlen, hur sjukt detta ändamål än är, så är det fritt fram att ljuga sej blå, eller?
Skönt att vet att jag alltså inte behöver fatta några egna beslut eller tänka egna tankar längre utan det är bara vända att sej till den allsmäktiga Pedro som bestämmer hur allas liv ska levas på rätt Pedro-sätt.
Jag får väl tacka för hennes gudomliga ingripande som verkligen fått mej att helt omvända mitt liv. Jag inser nu, äntligen, att jag är, och har alltid varit, en intelligensbefriad lallade idiot. Jag har verkligen saknat en smartare, högre stående varelse, i form av en mycket yngre självutnämnd livräddare, som tror att hon har något att lära mej om hur fel jag har levt i mina fyrtio år och tycker det känns lämpligt att pissa på mina livserfarenheter. Hon, med sin otroliga vishet, kan ju fatta alla beslut åt mej från och med nu och varsamt köra ner i halsen på mej vilken fruktansvärt hemsk människa jag är. Förtjänar jag ens att leva? Oklart.
Jag raderade hennes kommentarer med erkännandet. Jag har sparat det, men jag tycker inte man skriker ut mitt namn, när jag inte vill berätta det själv. Så jävla ruttet är det. Finns det mer jävulskap att dra upp ur hatten för att plåga mej mer? Den som lever får se.
Undrar fortfarande var informationen a att webanmälans IP-adress kunde härledas till Ringön och skulle skickats från en företagsdator där och skulle ha något med min arbetsplats att göra? Vad var syftet med detta?
Jag har nu själv begärt ut anmälan och IP-adressen så jag får se infon med egna ögon. Jag bad även om anmälan gällande Ls mor, så får väl se hur det blir detta.
Det sista jag vill säga är att det inte var min avsikt att anklaga mitt ex för något han inte gjort,men, herregud, anmälan bara lös av fakta som bara han kunde veta. Hade fan ingen tanke på det kunde vara Pedro. Hade ärligt talat glömt bort att hon fanns. Inte tänkt på henne på väldigt, väldigt länge. Så, detta får väl ses som en form av ursäkt. Jag har inget behov av att ”trakassera” honom, men när alla tecken tycktes peka på honom, fanns det inget annat att göra. Knivhotad färgade ju mina misstankar helt klart. Trodde han hade blivit nåt jävla psyko med ett hämndbegär. Vad fan visste jag? Borde faktiskt ha kommit ihåg att det var Pedro som indirekt instagerade knivhotet när det skedde. Fick ju höra av exet att Pedro sagt ”Gå in på ditt stolpskott till ex:s blogg och kolla vad idioten gjort nu” (alltså bara rått konstaterat att han hade gått vidare efter mej, vilket jag upptäckte av en slump när jag googlade på Smullibuttan). Vet fortfarande inte varför detta var så illa att det föranledde en kniv upp i ansiktet och hot om att jag förtjänade att dö pga mitt hemska tilltag. Varför skulle jag hitta på det? Vi var fyra stycken här i mitt vardagsrum under incidenten och vi alla vet vad som hände och sas. Jag tänker inte älta det mer, tyckte bara att en sån sak borde man kunna stå för även om man inte erkänner det rakt ut. Jag skiter i vilket. Jag har inget behov av att suga mej fast vid någon som tydligen har valt att efterkonstrueringar saker och ting.
Så, that’s it, en wall of text, if there ever was one. Har säkert glömt något jag har tänkt om hela detta debacle, men nu släpper jag detta. En catharsis för mej, i form av ett blogginlägg, helt enkelt! Hoppas ni andra inblandade, på samma sätt som jag, kan låta varandras existenser sakta försvinna in i evig glömska – helt enkelt låta minnena av varandras existenser och våra korta inslag i varandras liv ”fada bort” och bli som en minnen av en dröm, där vi inte längre minns om vi någonsin träffats eller om det är något konstigt hjärnspöke eller kanske någon historia man läst. Jag kommer aldrig frivilligt att dra in någon av er i mitt liv igen och hoppas att ni kan göra mej samma tjänst. Våra liv är förevigt separerade och våra vägar kommer aldrig mer att korsas. Ok?
PS. Jag känner inte längre det samma för denna blogg. Den har blivit för verklig och utlämnande, på ett sett jag inte avsåg. Utan att ärligt kunna bjuda på mina tankar och upplevelser fyller nog bloggen inte längre den funktion jag avsåg. Jag får ta en seriös funderare över bloggens framtida existens och vilken inriktningen får bli en annan – om jag beslutar att fortsätta här. Tillsvidare kommer jag säkert uppdatera med helt harmlösa och mer ”anonyma” inlägg.
PS 2. Hoppas ni andra, för mej, okända följare (om ni ens finns) också lämnar detta ämne därhän. Eventuella kommentarer på detta inlägg kommer jag att godkänna (lovar inte svar, däremot), men sen blir det förmodligen en nystart av bloggen med en annan inriktning.
Idag visade vägen lite bättre siffror – nedåt i alla fall.
Blev minus 1.2 kg från igår, men bara 0.4 kg från i söndags. Tycker fortfarande det är skumt, med tanke på hur mycket jag har rört mej de senaste dagarna (var ju flera år sen sist…)
Ja, ja, får se hur det utvecklar sej.
Har vaknat lite senare idag – 11.30. L hade redan kommit hem och spelade Wii när jag vaknade. Har käkat havregrynsgröt och ska nu ta en kopp kaffe och kolla på nån dokumentär.
Vaknade kl. 9 (ja, hade ställt klockan).
Vikten var nu 78.3 kg – alltså plus 0.7 kg sen igår. Jag fattar ingenting! Snacka om att bli bedrövad. Kände innan jag ställde mej på vågen att det skulle bli plus och inte minus. Känner min kropp, men förstår inte längre hur den fungerar. Det är som om den bytt språk.
Ja, ja, får fan kämpa på. Kan fan inte se ut som en gravid 60-årig kärring!
Drack lite kaffe (försiktigt, kan utlösa panikångest, konstigt nog).
L kom hem, dags för tvättstugan (11-15).
Gjorde en sallad med bönor (116 kcal). L lagade potatisgratäng.
Efter tvätten åkte L iväg för att kolla fotboll, jag gick samtidigt för att ta en promenad.
Skippade rundan på längs Svarte Mosse och följde bara Pokéstopen, tog då exakt en timme (3.3 km, 192 kcal).
Hade inga pokébollar när jag gick. Samlade 27 st, tog 16 Pokémon och har fyra bollar kvar.
Nu hemma, tog en portion sallad till. Jag och Ippo kollar youtube-klipp om spöken.
Kläckt:
Vägde 77.5 kg igår och hade idag gått UPP till 77.6 kg. Hur? Beror det på överhängande kcal-intag från i lördags – annars känner jag inte min egen kropp längre…
Beslutade att viktmotgången inte skulle påverka mej och åkte och simmade idag också.
Vaknade kl. 9 och var hemma igen vid kl. 11.10.
L hade kommit hem efter jag hade simmat klart. Vi gick då till Lidl för att handla mat.
Nu har vi slappat en stund. Ska nog gå ut och sätta oss i solen.
Update: Gick samma ”Pokémon-runda” som igår (80 min). Kom hem nyss och L har somnat. Jag skulle nog också ha somnat om jag var tvungen att gå upp 04.30 varje dag.
Tagit knäcke och ska väl se några videos eller nåt, sen sova själv. Två dagar med ”normal-människo-aktiviteter” känns bra, men jag vill inte krascha, som vanligt. Bara tvättstugan imorgon, har ingen andra planer.
Vaknade rätt tidigt, typ kl. 10.
Åkte och simmade. Gick sen en sväng i det området.
Gick sen en promenad på 1h 20min runt Svarte Mosse.

Väl hemma blev det virkning.
Kollade på YouTube-klipp: ”unsolved disappearances”, ”True Scary stories”, ”death caught on tape” och dylikt som jag brukar kolla på.
Fick fäktas lite med Ippo, som vanligt.
Har idag förbränt 700 kcal och jag har ätit 700 kcal. Bra.
Kom upp kl. 9 idag. Sov alltså 4,5 timme efter L hade gått upp. Klädde på mig och åkte direkt till Lundbybadet.
Simmade min kilometer. Tar nu 35 min och inte 30 min som förut.
Sneglade snabbt på mej själv i två olika speglar. Jag höll på att kräkas. Hur har jag kunnat låta mej och min kropp förfalla på detta sätt?
Jag har aldrig aldrig vägt så här mycket – 79,3 kg. Det är 25 kg jag måste gå ner. Hur i helvete kunde jag låta detta hända igen?!
Ska försöka komma igång med simningen igen. Jag måste få tillbaka min rutin, annars kommer jag bara öka och öka i vikt.
Jag ser ut som en normal, mullig människa, men med en stor jävla bilring och inga kläder passar. Ser ut som ett skämt (Michelin, typ).
Köpte ingredienser till en sallad, som jag fixade när jag kom hem. L hade köpt potatisbullar och bearnaisesås – det avböjde jag.
Hittade två Pokémon på vägen hem. Haha.
På väg till backaplan för att handla.
Jag är så fet och ful.
Jag väger idag 78.1 kg. Jag gråter nu. Jag hatar mej själv och jag hatar fläsket. Spydde igår, men det är ingen långvarig lösning.
Känner mej som 14 år igen, då ätstörningen startade. Jag orkar inte gå igenom det igen.
Det är mycket jag inte orkar.
Ledsen 😢
Vill väga 54 kg igen! Det är 24 kg!
Inga av mina kläder passar.
Till och med trosor resulterar i svårigheter.
Normala trosor rullar inte ner.
Jag vet inte om någon fattar, men jag menar att när man tagit på sej trosorna och dragit upp dom, så stannar de inte där, utan de rullar ihop (korvar sej). De stannar inte uppe utan blir likt ett litet löv (med ett snöre) framför könet.
Jag inser att detta är en fruktansvärd ”first world problem”, men med en ätstörning blir man oerhört egoistisk.
Känslan att ta på sej sina favorit-trosor och de rullar ner, det är fan som ett hån en tillbakagång till den mobbing jag upplevde i fem år, fast nu mobbar jag mej själv. Tack.
Betrakta ovanstående bild. Det är från ”somligafetakvinnor” på Instagram.
Fick tipset från en annan blogg jag följer.
Jag vet, ärligt talat, vet inte vad jag känner inför detta.
Jag äcklas nåt enormt av fett och fläsk. Nakenbilderna är jag bara förstummad över. Bra att det finns ett forum för de som trivs i sin kropp? Jag kan tänka mej att följa, men bara som avskräckande exempel.
Kan man vara nöjd med att se ut sådär?
Och varför måste man ha risigt hår/ful eller ingen frisyr, illasittande och osmickrande kläder och inte ens försöka använda (åtminstone) foundation.
Bara för att man är fet och (tydligen) trivs med det, måste man väl inte sunka ihop helt, eller? Vill man inte känna sej lite vacker även om syftet är att visa sej i sin naturlighet?
Ja, ja, inget jag kommer förstå i alla fall.