Spike har gått över regnbågsbron och nu mår han bra igen. Veterinären trodde att han möjligtvis även hade en tumör i ögat. Jag har knappt slutat att gråta än, det kommer och går hela tiden. Ropade ”Hallå Spiken” när jag kom hem. Jag vet att jag gjorde det rätta, men det är så jävla tungt. Jag beställde ett litet inramat tassavtryck som minne. Påminner om dödsannonsen och blomman från begravningen som jag har inramat från min far. Det är något viktigt, som jag alltid har framme. Det kändes som att det var något jag kunde göra för att hedra Spike. Jag kommer att sakna honom så mycket. Jag saknar honom nu!

Det var så oerhört svårt att lämna honom där. Sist frågade dom ifall dom skulle bära bort Lillen och det underlättade mycket. Jag försökte ringa på dom på den lilla telefonknappen som fanns där, men ingen svarade, tyvärr. Fick lämna Spippo där ensam efter att jag hade lyft upp honom och pussat på honom. Fy, vad hemskt det var!

Lägger upp lite minnen:

Jag känner mej så oerhört ensam nu och skulle behöva prata med någon. Får inte tag på mamsen…