Sambo
Fattar inte riktigt det roliga – titta på sport
Sport är inte min grej, speciellt inte lagsport. Vill inte utöva det och ser verkligen inget syfte med att titta på det. Jag förstår grejen, jag menar, alla tycker inte heller att dokumentärer om obskyra ämnen eller 30-talsfilmer är något att hetsa upp sej över, men vi alla roas av olika saker. Det verkar roligt att leva sej in i leken och heja på ett lag och kunna bonda med andra likasinnade. Jag betackar mej, känns som jag har likvärdigt skoj framför ett tv-spel eller, som sagt, framför tv-progam/filmer som jag tycker är intressanta.
I alla fall, har för första gången fått åskåda detta sportintresse first hand, så att säga, sen jag träffade L. Är fortfarande lika förbluffad över hela grejen.
Jag bryr mej inte om att han ockuperar tv:n under dessa sportevenemang, lika lite som L bryr sej om mina filmmaraton. Man sitter snällt bredvid och nickar lite och försöker att inte visa sitt oerhörda ointresse utan kommer med lite interjektioner vid, förhoppningsvis, rätta tillfällen. Jag ställer väl lite frågor angående sporten (fotboll och hockey, i vårt fall) rent allmänt då och då, mest för ens kunna hänga med i snacket. Jag tvingar på honom, vad han säkert tycker är, ointressant filmtrivia och nördig musikfakta, och har första tjing på tv:n, så det minsta jag kan göra är väl att låtsas vara lite engagerad då och då. I själva verket sitter jag med mobilen och har tankarna, till 90 %, på annat. Jag klagar alltså inte, bortsett från att jag håller på att skita på mej varje gång det är mål eller ”nästan mål”. Yikes! Hoppar högt vid varje högljutt uttryck av besvikelse eller lycka. Haha.
Har under dagens match (Frölunda – Malmö, tror jag) lyckats gå igenom en hel del olästa mejl och kollat upp varför den s.k. S Pen, som kom med mobilen, kan vara praktisk. Vet fortfarande inte om den verkligen är det, men ska testa den lite. Idag var första gången jag faktiskt använt den.
Hade inte ens fattat vad ovanstående ”junk”, som kom med på köpet, skulle användas till… Har ingen ursäkt för min okunskap angående stylus, valde inte mobilen pga denna attiralj. Sitter och skriver med den nu, känns väldigt slappt 😃.
Spippo passade på att byta puffen mot soffan en stund, när det var powerbreak. L uppsökte toan så Spip fick plats… Egentligen tiggde han mat och ville truga på mej, men tji fick han. Han fick mat för två timmar sen och har torrfoder, så han får gott vänta ett tag till. Dock är det mysigt att gosa med lurvbollens mage och han spinner som en traktor, så det handlar nog om lite gos också.
TV-spelslördag
Idag har vi bara slappat. Spelat Wii Party. Upptäckte häromdagen att jag inte spelat minigame ”Marching orders” så jag fastnade framför det ett par timmar.
Tyckte solnedgången och de små husen var gulliga.
Själva spelet höll på att göra mej galen, men kunde inte sluta spela (brukar ju bli så: ”bara en gång till”/”ska bara ta rekordet” etc.). Gav upp vid 8.636 p. Tänkte köra till 10.000 p, men jag gav upp. Såg sen att världsrekordet ligger på 99.999 p! Ligger väl rätt rejält i lä där…
Blev lite gemensam rephoppning en stund.
Satte sen på spelet ”Cate West: Vanishing Files”. Har klarat det för längesen, men det skulle ha multiplayer mode, både co-op och versus, så vi körde det en stund.
Det är ett typ mystery/adventure/hidden object-spel.
Ögonen fick ett rejält gympass. Jösses.
Har pausat spelet nu. Dags för hockey, tydligen…
Spippo var med på ett hörn, såklart. Han tittade, som vanligt, på, slappandes på sin helt egna puff.
Liten framgång
Idag visade vägen lite bättre siffror – nedåt i alla fall.
Blev minus 1.2 kg från igår, men bara 0.4 kg från i söndags. Tycker fortfarande det är skumt, med tanke på hur mycket jag har rört mej de senaste dagarna (var ju flera år sen sist…)
Ja, ja, får se hur det utvecklar sej.
Har vaknat lite senare idag – 11.30. L hade redan kommit hem och spelade Wii när jag vaknade. Har käkat havregrynsgröt och ska nu ta en kopp kaffe och kolla på nån dokumentär.
Samhall och diverse
Älsklingen åkte till första mötet med Samhall idag.
Följde med till hållplatsen eftersom han inte visste var 59:an gick. Jag var inte till nån hjälp alls med mina appar (som visserligen visade rätt, men var sega som fan och kartan visade tvärtom) utan L gick helt sonika in på Västtrafiks informationsställe och fick direkt svar. Tog två sekunder.
Jösses, varför har jag så svårt att fråga folk om saker? Det går ju oftast mycket snabbare. Jag sa ju till L att åka själv och fråga på infoplatsen, men när jag var med själv ville jag hitta på egen hand.
Känner mej som en treåring (eller vilken ålder det nu är): ”Kan själv!”
Helst:
Han kom hem efter 2,5 h. Hade fått Samhall-kläder och fått med sej lite papper hem att skriva på.
Imorgon ska han ha en personlig intervju kl. 11 för att komma fram till vart han ska placeras. Jag tänkte följa med imorgon och sen åka till badet efter. (Tänkte göra det till en vana, om det går).
L hade en liten kollaps här nu på kvällen. Han mår inte bra psykiskt och behöver en kontakt. Han ringde HSE från sitt tidigare boende och han kom hit. Han funkade lugnande direkt. Skönt. De ska höras imorgon och prata om att söka läkarkontakt och sen eventuellt gå på ett möte med länkarna på fredag. Det känns bra, jag kan inte ge honom den hjälpen, han lyssnar inte på mej på det sättet. Samma som med mitt boendestöd; hade jag lyssnat på L med t.ex. promenader (och vi båda hjälpts åt) så hade vi klarat oss på egen hand.
Boendestödjarna vill ju att vi ska söka boendestöd ihop, men L vägrar. Men. Han behöver ju samma stöd som jag! Vi är lika deprimerade och handlingsförlamade båda två.
Jag har läkartid på torsdag och arbetsterapeut den 2:a. Hoppas det blir några såna inbokade tider för älsklingen också, för han behöver det verkligen! Och att han hamnar på ett jobb som inte är helt fel.
Vill att vi ska dra åt samma håll och vilja samma saker. Det är så svårt när båda har psykiska problem och inte är synkade på nåt sätt.
Men. Vi ska lösa detta och gå vidare! Jag är positiv eftersom jag har lyckats diska hela tre hoar fulla idag. Kan jag diska, så kan jag göra allt! Haha, not really…
Rum för uthyrning
Jag lade igår ut mitt ena rum för uthyrning på Boplats.
Idag hade jag fått fyra svar, bara från utländska studenter. Två av dom verkade reko, så mejlade att de gärna får komma och kolla.
De andra två fattade jag inte. Som personen nedan;
Min tanke: ”Hmm, du och jag passar nog inte som roomies”. ”I have fear of God” – WTF!?
Den andra jag tackade nej till var en man med sin fru. Lät inte som det skulle passa.
Får se hur det går. Återkommer.
Fredag in da hood
Dagen började med värmeslag. Vaknade med huvudvärk och illamående (det är pga Levaxinet).
Det blev sedan bättre då min älskade Smullibuttan kom och la sej i mitt knä och ville gosa. Hon har nämligen ignorerat mej totalt sedan sambon flyttade ut. Hon har gått runt och letat efter honom och skrikit för fulla muggar varje kväll (då hon brukade lägga sej vid hans ben i sängen).
Jag blev väldigt glad att hon tydde sej till mej.
Träffade mina vänner (och tillika, grannar) bakom husen för att umgås och dricka öl.
Lite andra människor (och två hundar) satt också vid oss.
Mindy:
Shiela:
Väldigt charmig grabb:
Fler charmiga grabbar:
Sötnos:
Efter vi hängt ett tag, var det dags för de andra att natta barnet och lägga sej tidigt.
Jag drog till VKB. Hoppades på att mina nyfunna kompisar skulle vara där.
Selfie i hissen på väg ut:
På VKB:
Tack och lov var de där hela gänget :-D.
Träffade nån som såg ut som en finnig datanörd i tonåren. Visade sej att han var 30 år! Fick prova hans nördiga keps:
Vid stängning kl. 2 traskade jag hemåt:
Lite bättre idag
Tagit mej ur sängen, plockat lite och lagat mat.
Saknar ex-sambo som fan och känner mej enormt ensam. Tror att han är bortrest och ska komma hem 😥
Kommer dock försöka sova redan nu vid kl. 21. Dagarna, att vara vaken, är för jobbiga.
Tarminflammationen tillbaka. Gör ont. Tagit laxermedel, hjälpte sist. Får se hur det känns imorgon.
Tog 4 Atarax nu. Har ingen Theralen kvar. Hoppas jag får sova lite (har varit extremt dåligt på den fronten den senaste tiden).
Update: Kl. är tolv, sömnen gick åt skogen.
Slut med sambon
Sambon gjorde slut för en vecka sen. Han har redan packat det mesta och ska börja flytta ut i veckan. Han har fått rum som inneboende hos en kompis och hennes sambo.
Ingen av våra gemensamma kompisar har hört av sej till mej. Speciellt besviken på hon som exet ska flytta in hos. Så är det tydligen.
Träffade en kille på lokala krogen för ett par månader sen. Han och jag sågs i fredags. Jag vet inte om det var en date, och jag är inte på banan än. Vi hade i alla fall väldigt trevligt.
Jag kommer att sakna M som fan. Gråter och är förbannad om vartannat.
Hur många nederlag kommer jag att vara tvungen att gå igenom innan det vänder? Borde vara tillräckligt för en hel livstid nu, eller?
















































