Kom upp till kl. 9, som jag hade bestämt. Vägde mej och hade gått upp från 65,7 igår till 66,4 kg idag (jävla skit!) Fick mens igår och min mage är som oftast då helt knäpp och jag tror att det påverkar vikten. Den påverkar också mitt humör känner jag, jag är mer känslig och introspektiv.

Skrev aldrig att jag pratade med mamsen igår. Det var väldigt skönt att prata med henne. Jag behövde verkligen prata av mej om allt. Hon lyssnar alltid, dömer inte och kommer med bra råd. Saknar henne massvis. Fick sätta ord på mina tankar kring den eventuella arbetsträningen – jag har inte pratat med någon annan om det. Hon tyckte att det lät som något jag kan testa och det är var intressant att höra hennes åsikt när jag själv fortfarande är osäker på om det verkligen är nån vits. Pratade om hur dåligt jag har mått på sistone och vi spekulerade kring om det var något speciellt som utlöste det och sömnproblemen för ett par månader sen. Kom in på Spike och för första gången sen jag sa adjö, så grät jag. Berättade hur mycket jag saknar honom, hur tomt och ensamt det är utan min lilla räka. Jag har, precis som med så mycket annat jobbigt, hindrat mej själv från att överhuvudtaget tänka på det. Om jag inte tänker på det, så slipper jag att alla känslor kommer upp, för det är för jobbigt att hantera. Smart inställning, va? Fullkomligt idiotiskt. Det är precis som när jag prokrastinerar att ta itu med saker för att jag ”vet” att det ändå bara blir skit tills jag till slut är tvungen att göra det ändå, så skjuter jag upp att tänka på saker som jag vet kommer att röra upp starka känslor för jag orkar inte hantera det, det krävs för mycket psykisk och fysisk energi. Främst är det ångestkänslor jag försöker låtsas att dom inte finns tills dom inte går att ignorera längre, men sorg vill jag inte bearbeta överhuvudtaget, det är för energikrävande och jag har inte orken (hit räknar jag även att bli sårad, vilket är anledningen till att jag har dragit mej för att tillåta mej själv att bli kär). Sorgen och saknaden efter Spike ligger bara och tär så länge jag ignorerar den och jag lovar att det har mycket med mitt dåliga mående på sistone att göra. Borde sätta mej och kolla på alla gamla kort och klipp på mobilen och bara gråta ut ordentligt, men när ska jag orka det? Så då skjuter jag givetvis på det också. Jösses, vad less jag är på mej själv och alla käppar i hjulet jag sätter för mej själv hela tiden. Jag känner mej som en så otroligt misslyckad människa – finns det något bra eller rätt med mej alls?

Apropå mötet med ALC angående arbetsträningen, så tänkte jag sammanfatta lite vad som sas och vad jag fick för uppfattning. Dom använder något som heter IPS-metoden och vänder sej till människor med psykisk funktionsnedsättning. Kortfattat så träffar jag en arbetsspecialist och gör upp en plan och sen letar vi upp en praktik enligt mina önskemål (detta eftersom jag redan har en anställning som inte vill hjälpa till med en längre tids arbetsträning, annars skriver man CV och söker jobb som vanligt). Arbetsspecialisten kan följa med till arbetsplatsen och sedan görs regelbundna uppföljningar och man får tips, stöd och hjälp om något inte fungerar. Jag googlade lite på IPS för att kolla så att jag inte hade missat något och hittade följande på en sida: ”Det kan också hända att en person har haft ett jobb som har fungerat men att något sedan hänt och de har blivit sjukskrivna. Då kan arbetsspecialisterna stötta till en återgång till arbetet, alternativt kan en uppsägning bli aktuell, och sedan kan de arbeta för att hitta något som fungerar bättre.” Först kände jag att det inte skulle leda till något eftersom jag redan är anställd och att bara vara på en praktik kändes lika utsiktslöst som aktivitetshuset, men ju mer jag funderar på det, desto mer känner att det här är nog den bästa lösningen för mej just nu. Det måste ju hända något annars stagnerar jag och det låter som att dom borde kunna få lite fart på mej och samtidigt finnas där till hands undertiden. Det är egentligen inget att tveka om, men det känns oerhört läskigt. Jag är livrädd för att jag inte kommer klara av att det ställs krav på mej och att jag kommer att gå in i väggen igen direkt. Jag berättade för dom på mötet att det måste gå otroligt långsamt fram och det får jag upprepa under det första mötet sen. Nä, nu jävlar ska jag försöka att ha lite självförtroende och lita på att det här kommer att gå bra. Jag vet att jag är riktigt bra på mitt jobb och jag kan självklart bli en uppskattad anställd. Dessutom har jag lärt mej oerhört mycket under KBT:n och vet vilka fallgropar det finns och hur jag ska tänka när jag märker av att något inte känns bra. Det är p.g.a. att jag verkligen vill känna efter hur psyket mår hela tiden och hinna använda rätt tankar, känslor och handlingar i god tid, som jag vill att det går oerhört långsamt fram. Jag litar inte på att jag känner efter ordentligt annars. Jag vet ju att jag bara gör det folk vill utan att lyssna på kroppen annars.

Jag har även idag varit ensam hemma hela dagen – så jävla skönt (inte träffat nån på ett par dagar). Jag har bara legat i sängen, filade lite på ovanstående text ett tag, övade på Walesiskan och läste sen på Reddit och Flashback. Jag har messat lite med mamsen, men i övrigt är jag glad över att jag bara ha fått rå om mej själv utan störande moment (hade givetvis gärna hört av Rhith, såklart, jag saknar honom, men han får välja om han orkar med mej, jag vågar inte tränga mej på).

▪️7/5: Diskutera med och göra klart mina gränser för exet (viktigt!) – han har tack och lov inte ringt mej för jag hade inte orkat ta den diskussionen idag. Han vet att jag har nåt att prata om och jag skulle gärna få det överstökat, men jag tänker inte ringa honom. Jag tar det om han hör av sej.
▪️7/5: Skriv ner mina tankar angående arbetsträningen i bloggen för att få en överblick (tacka ja?)

▪️Du har sedan jag gjorde slut fortsatt att utgå från att jag alltid kommer att finnas där, men livet ändras och jag kan inte vara det längre. Du har tyvärr ingen känsla för när jag bara är snäll och egentligen inte orkar ställa upp och jag är för snäll för att påpeka att du är en självupptagen egoist.
▪️Jag vet att jag lovade när jag gjorde slut att jag inte skulle överge dej helt och finnas där om du behövde eftersom jag vet att jag är en av dom få du kan prata med. Jag är så otroligt snäll och kan inte såra folk, och jag känner tyvärr dåligt samvete över att jag inte kan hålla det löftet längre, men jag måste överleva och få ordning på mitt eget liv först och främst. Du har för mycket problem, som jag inte har möjlighet att hjälpa dej med. Du har soc och andra kontakter att vända dej till och jag har ingen möjlighet att vara mer än en vän som du emellanåt kan prata med, jag kan inte vara den du först vänder dej till i alla lägen för att lösa dina problem. .
▪️Jag måste tänka på mej själv först och du tar för givet att jag alltid finns där och ställer upp – det är slut med det, jag kan inte ställa upp dej i vått och torrt. Jag är inte din bästa polare. Vi kan prata emellanåt, men förstå när jag säger ifrån eller inte svarar, du får bara acceptera det och ring nån annan dag.
▪️Ska vi överhuvudtaget fortsätta att hålla kontakt, så måste du respektera mina gränser för jag har inte orken att ta hand om kaoset runt omkring dej. Jag gjorde slut för att inte vara medberoende längre, men jag har fortsatt att ha samma stödjande roll som när vi var ihop. Det funkar inte för mej, jag vill inte ha den positionen längre utan måste gå vidare. Jag har ett eget liv och en massa egna bekymmer, problem och tankar att ta hand om, du ingår inte bland dom längre.
▪️Messa/ring bara en gång och inte före kl. 10. Orkar jag så svarar jag, eller så kanske jag messar. Fortsätt inte ringa. Utgå inte från att jag alltid svarar och kan vara ditt bollplank. Teknisk hjälp och typ telefonnummer är ok snabblösta frågor, jag har däremot verkligen ingen möjlighet eller lust att hjälpa till med andra jobbigare/mer avancerade saker gällande din livssituation
▪️Om jag har ork och lust kan vi ses ibland och då får du gärna prata av dej, men vi planerar det innan – dyk inte bara upp utan ring innan och hör efter om jag tid/lust/ork
▪️Jag hjälper dej inte med cigg eller pengar – fråga inte.
▪️Hämta det du har lämnat här och förvara inget hos mej.
▪️Ta inte med dej några eller använd sinnesförändrande substanser (vilken variant som helst, utom cigg då, menar jag) hemma hos mej om du inte har frågat och jag har godkänt det först
▪️Du vet att jag vill ditt bästa, men du måste respektera att jag är en egen individ. Jag lever inte för att ställa upp för dej. Tänk en gång extra innan du ringer mej och om du överhuvudtaget ska ta upp vad det nu gäller med mej. Är det verkligen nånting som bara just jag kan hjälpa dej med just nu? Fortsätter du att göra som du gör nu, så måste jag säga upp bekantskapen och blocka dej igen för jag orkar inte ha det som vi har det nu. Det handlar om ren överlevnadsinstinkt från min sida. Det viktigaste är att du för en gångs skull förstår att du inte har huvudrollen i mitt liv (bara som jämförelse: när frågade du nånsin nånting om hur jag mår och hur mitt liv ser ut? Vår vänskap handlar inte om att ge och ta, utan du bara tar utan att ens fundera på mej, mina tankar, mitt mående eller mina planer!

Känns oerhört skönt att få detta tydligt uttryckt för det är känslor som jag aldrig har satt ord på eller ens försökt mej på att formulera högt. Förklarade lite av ovanstående för honom igår, men han förstod bara det rent praktiska att inte ringa flera gånger på raken eller före kl. 10. Hur han och hans beteende påverkat och fortfarande påverkar mej psykiskt gick helt över huvudet på honom och han sa bara ”men du lovade att fortfarande finnas där för mej [efter jag gjorde slut] och att jag alltid kan fråga dej om råd”. Snacka om att han vet väldigt väl vart han ska sikta för att hitta min ömma punkt, lyckas att ge mej dåligt samvete och få mej att göra som han vill. Han får det att låta som att jag är den enda han har. Jag kan faktiskt inte komma ihåg exakt vad jag sa, men med tanke på att göra slut nog är det värsta jag medvetet har gjort mot någon, så sa jag säkert en del snälla saker för att linda in det hela och vara så medkännande och omtänksam som bara jag, min snälla idiotfan, kan vara. Att släppa ett förhållande är ju svårt vem som än gör slut, så på nåt sätt var ju han ändå nåt välbekant, som blev en slags (falsk) trygghet och livet rullade på i stort sett som innan.

Vet att jag kände en enorm lättnad att inte behöva tänka på hans problem längre precis efter jag hade uttalat orden, men sakta och säkert har han dragit mej in i all hans skit igen. Nån fråga här, nån liten hjälp där och så är jag där igen och känner att det är min uppgift att lösa hans problem. Jag vet ju precis hur han funkar, vi var ändå ihop i fem år, men likförbannat kan han fortfarande lura mej till att göra det han vill. Jag är övertygad om att han har nån form av antisocial personlighetsstörning och det har jag sagt till honom, men han är sån ögontjänare att folk gillar honom. Det är nästan svårt att inte gilla honom. Han vet hur man manipulerar folk och han är bra på det. Han gör det utan att ens tänka och man märker det inte ens förrän man börjar analysera vad han ville egentligen, vad han sa, hur han sa det och att man faktiskt höll med honom eller ställde upp på något man inte alls ville eller hade tänkt sej egentligen

Vet att jag kände en enorm lättnad att inte behöva tänka på hans problem längre precis efter jag hade uttalat orden, men sakta och säkert har han dragit mej in i all hans skit igen. Nån fråga här, nån liten hjälp där och så är jag där igen och känner att det är min uppgift att lösa hans problem. Jag vet ju precis hur han funkar, vi var ändå ihop i fem år, men likförbannat kan han fortfarande lura mej till att göra det han vill. Jag är övertygad om att han har nån form av antisocial personlighetsstörning och det har jag sagt till honom, men han är sån ögontjänare att folk gillar honom. Det är nästan svårt att inte gilla honom. Han vet hur man manipulerar folk och han är bra på det. Han gör det utan att ens tänka och man märker det inte ens förrän man börjar analysera vad han ville egentligen, vad han sa, hur han sa det och att man faktiskt höll med honom eller ställde upp på något man inte alls ville eller hade tänkt sej egentligen

Nu har jag verkligen skrivit ner all skit, mina tankar kring och problem jag har med mitt ex för tillfället (för att då inte tala om när vi var ihop) och det kanske därmed framgår hur han fortfarande kan styra över mej. När jag umgås med honom faller jag bara in i mina gamla vanor (väl inlärda efter fem år) och gör automatiskt honom till lags. Jag inser ju mer jag har gått igenom allt nu att det nog aldrig kommer att gå ha en normal vänskap med honom – om jag inte lär mej att se igenom honom och hela tiden vara medveten om precis vilka taktiker han använder sej av. Det låter utmattande att hela tiden vara på sin vakt. Jag börjar med att prata med honom om mina gränser och ser hur han lyckas hålla sej till dom. Minimerar jag hans olika sätt att få mej att göra det han vill ju lättare bör det bli att hålla honom på avstånd och inse att han inte har nån makt över mej längre.

Vill bara säga att exet faktiskt har flera positiva egenskaper även om det inte låter så med tanke på det jag har sagt nu. Vi hade faktiskt mycket kul ihop, men det är hans negativa sidor som fortfarande påverkar mej, som jag från och med nu måste tänka på hur jag hanterar och reagerar underdånigt på. Målet är att blir fri från min inställning att han har rätt att bestämma över vad jag måste göra. Jag vet ju det i huvudet, men jag måste visa det också. Såklart låter det enklast att bryta kontakten givetvis, men jag har inte den orken just nu utan jag försöker få honom att inse att jag gör vad jag vill och det har han inget att säga till om.

Slutsatsen av allt detta är, i alla fall för mej, att en relation med någon som exet (vad det nu är för personlighetssyndrom han kan ha) är inget man bara släpper, lägger bakom sej och går vidare opåverkad av. Det som är mest tragiskt är att trots att jag inte har några känslor kvar för honom och till och med har träffat en annan, som betyder mycket för mej, har exet fortfarande hållhake på mej och jag är som en Pavlovs hund. Jag har läst en hel del om abusive relationships och jag vet att jag verkligen inte är ensam om detta, vilket känns skönt att veta.

Jag förstår dock väldigt väl att allt det här är svårt för nån, som aldrig varit i samma situation, att förstå. Jag har försökt att förklara (plus berättat om andra saker exet har gjort, som jag inte vill ta upp här) och reaktionen blir alltid att det är jag borde ha  gjort si eller så istället samt: ”det är bara att inte låta honom behandling dej så”, typ. Yeah, thanks I’m cured, liksom. Jag får väl inse att alla kommer att tycka att det är fel på mej då, och det är väl det, men jag har inte valt det här och jag vill verkligen inte ha det så här. Det enda felet jag gjorde var att inleda förhållandet från första början, men ska jag straffas för det nu? Hade jag haft min psykiska hälsa intakt nu och under förhållandet hade jag haft styrka att göra andra val, men nu är det inte så och jag får stå mitt kasst då och försöka hantera situationen utifrån hur jag mår nu och på det sätt jag kan. Det enda jag behöver från dom jag pratar med är att jag blir trodd, förstådd, får känslomässigt stöd och blir lyssnad på utan att bli dömd. Jag vet att jag är svag och inte har nåt självförtroende, men det är jobbigt att behöva dra upp det som ett slags försvar jämt när det inte är jag som ska försvara mej.

Det enda jag kan göra åt det nu är att verkligen inse och tala om för mej själv om och om igen att jag inte står i nån skuld till honom, jag måste inte lyssna på honom, han kan inte ställa några krav på mej och jag har all rätt i världen att fullkomligt strunta i hans samtal, önskemål och eventuella förväntningar han har på mej, så länge jag inte själv har lust, ork, tid, är på rätt humör eller jag vill göra nåt som tack för hjälpen för nåt han gjort för mej för jag har ett val att enbart göra det som är viktigt i mitt liv och är betydelsefullt för mej personligen! Lättare sagt än gjort. Jag får börja öva på att vara mer egoistisk och att inte bry mej om några andra människors åsikter och tankar om mej. 

Jag har nu lyckats få ihop en lista över dom närmaste viktiga händelserna, vad jag ska göra och hur jag ska tänka. Försökte även göra upp en dagsrutin. Känns oerhört skönt att få den här överblicken, vilket jag inte har haft nån på flera månader. Jag kan inte säga annat än att det känns oerhört överväldigande och det är den insikten och känslan av att jag inte kommer att klara av det, som jag har försökt fly ifrån. Nu får jag lära mej att face:a saker och ting igen! Jag får tänka ”ta en sak i taget” och dessutom är det ”bara” en viktig (extra jobbig) sak om dagen och helgerna är fria. Jag har ju enorm tendens att bara klumpa ihop allt till en enda jobbig sörja och därmed inte göra nåt av det, nu ska det bli ändring på det! Mina förhoppningar är faktiskt goda, jag vill ju det här!

FIXA SNARAST:

▪️6/5: Häng in tvätten
▪️6/5: Ring mamsen
▪️7/5: Diskutera med och göra klart mina gränser för exet (viktigt!)
▪️7/5: Dammsug & Torka golv
▪️7/5: Skriv ner mina tankar angående arbetsträningen i bloggen för att få en överblick (tacka ja?)
▪️8/5: Vad känner jag för mina vänner och hur vill jag att vår fortsatta vänskap ska se ut. Vad vill jag göra, behöver jag sätta gränser, tala om mina känslor, sluta umgås?
▪️8/5: Skriv ner vad jag känner att jag behöver ändra/jobba på hos mej själv för att underlätta arbetet med att återfå det normala livet jag vill ha (kolla KBT-papperen för tips)
▪️9/5: Rehabkoordinatorn – återkoppling angående arbetsträningen
▪️10/5: Kontakta Dani om att fortsätta med aktivitetshuset fram tills arbetsträningen ev. kommer igång i september
▪️11/5: Mejla soc angående arbetsträningen
▪️12/5: Mejla HR angående ev. kommande arbetsträningen och min planering framöver
▪️13/5: Kuratorn. Det jag ska skriva ner på ett papper och ta upp med henne för att se om jag kan få lite tankar om och KBT-syn på är: 1) jag behöver hjälp med hur jag ska tänka och göra för att sätta gränser, hur hanterar jag att folk utnyttjar mej och att jag tror att dom har all rätt att göra det (det är egentligen en enorm fråga, eftersom hela min personlighet bygger på det). 2) se vad hon tänker om min tendens att skjuta saker på framtiden och tro att allt löser sej av sej själv, alltså hur får jag tillbaka mina rutiner och tar kontrollen över mitt liv igen. Jag måste lära mej att inte bara flyta med strömmen, d.v.s. t.ex. flyktbeteendet att ta en öl och inte tänka på det som är jobbigt. Vad gäller rutiner har jag i och för sej insett att skriva listor är en bra början. 3) Vill också ta upp att jag helst ses oftare än en gång i månaden just nu om det går eftersom jag känner att behöver det stödet
▪️16/5: Kontakta Bostadsbolaget om vad som händer med lägenhetsrenoveringen i höst och vad jag behöver veta/tänka på
▪️17/5: Madrassen (Plumpen)
▪️22/5: Fira födelsedag
▪️17/6: Kontakta Bostadsbolaget om möjlighet till lägenhetsbyte när jag har fått förstahandskontraktet
▪️20/6: förhoppningsvis nått målet 59,0 kg

Jag lyckades sova tre timmar. Vaknade av att jag höll på att frysa ihjäl. Ligger nu under tre täcken, men ältande har dratt igång igen och jag kan inte somna om. Tog Theralen och Zopiklon nu vid kl. 9 och får se om jag kan däcka igen. Jag funderar på mina listor och hittills har jag bara kommit fram till dom svåraste problemen att lösa: säga upp kontakten med de fyra vänner jag har samt sluta dricka öl. Planen var att skriva ner saker som jag kan lösa pö om pö, men det känns som att allt ska lösas om jag blir eremit och bara mekaniskt, utan glädje, utföra alla uppgifter soc och pmv lägger på mej. Jag kommer inte ha någon kontroll eller överblick, men det får väl bli sån kaos då för jag har ingen ork att reda ut allt, det är inte värt det. Det kommer ändå aldrig leda till att jag återgår i arbete. Det tåget har passerat. Jag förstår inte hur dom kan titta på mej och tycka att dom har lösningar för mej. Jag är ett stolpskott utan värde. Hur gärna jag vill ha tillbaka mitt jobb, så tror jag inte att det nånsin kommer att ske. Allt är bara BS från deras sida.

Jag ska försöka skriva ner mina akuta ärenden och uppgifter, men tror att det är bättre att jag lägger ner allt – speciellt att skriva här. Det är det enda som har hållit min hjärna i schack, men nu när jag bara ska leva som en eremit, så finns det inget syfte. Jag kanske återkommer när jag har fått sova en stund till, men just nu är jag bara blasé på allting och att publicera mitt liv online är bara onödigt. Jag kommer inte ha ett skit att skriva om. Får se hur det går med den specifika listan under dagen. Kanske kan komma till nån lösning. Hoppas att jag kan sova några timmar till trots ältandet.

UPDATE: Sov till kl. 15 och känner mej fortfarande hopplös och ser ingen ljusning. Har lyckats få i mej lite mat och ska se om jag kan börja fila lite på min lista när jag har vaknat till lite. Det är det enda jag kan göra just nu för jag ser ingen annan lösning just nu än att reda ut mina bekymmer och katastroftankar. Jag kommer troligtvis ändå att fortsätta att skriva här eftersom det är det enda utloppet jag får för mina kaostankar.

Möte med soc angående arbetsträning i förmiddags, men jag har fortfarande inte smält informationen, så jag kommer att skriva mer om det imorgon.

Kvällen blev skit. Tror inte ens jag orkar formulera problemet egentligen, men kortfattat så har jag återigen fått bekräftat att jag en idiot som bara gör allting fel. Jag vet att jag är en dörrmatta och har varit det i 46 år – alla får köra över mej och jag har ingen egen vilja. Försök att ändra på det efter att ha levt så hela ditt liv! Jag är inte värd ett skit och jag existerar bara för att göra andra glada, inte ha några åsikter och ställa upp i alla lägen. Fatta hur utmattande det är att leva så! Jag vet inte hur jag sätter gränser, säger ifrån eller står upp för mej själv. Hur lär man sej det vid den här åldern och var börjar man? Det är för mycket lösa trådar i mitt liv nu och jag orkar inte mer – jag vet inte i vilken ände jag ska börja styra upp saker eller hur. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur. Jag är helt handlingsförlamad och löst. Jag skjuter allt på framtiden för jag har ingen överblick över all skit. Jag känner mej ensam för jag kan inte bekymra andra med mina problem. Jag kan bara lösa saker ensam och jag vet inte hur jag ska göra.

Apropå detta, så tycker jag så väldigt mycket om Rhith, som jag ju har sagt, och vill så gärna vara med honom, men jag skulle väl egentligen fortsätta att leva ensam (helst med en katt dock), som jag hade bestämt, för jag känns som en stor jävla belastning och det slutar bara med att jag blir sårad oavsett. Det finns inget nöje i att umgås med mej. Han har givetvis inte (!) sagt det, det är så jag känner. Jag vet att han finns där för mej nu, men jag kan inte ligga andra till last. Jag drar mej hellre undan nu i såna fall, för att underlätta för honom. Jag vill inte utsätta honom för all min problematik och mitt struliga, ostrukturerade liv för han förtjänar så mycket bättre. Jag har redan sagt till honom att jag känner så, så jag skriver det inte först här. Jag behöver bara skriva av mej för jag vet varken ut eller in just nu och har ingenstans att vända mej.

Jag känner varför ska jag börja arbetsträna, varför ska jag ta itu med mina sömnproblem, varför ska jag simma, varför göra nåt överhuvudtaget? Who cares, liksom? Hela jag är bara en fucking jävla waste of space. Jag vet inte ens vad ordet ”glädje” betyder längre. Jag ber om ursäkt för hur jag uttrycker mej nu, jag är inte självmordsbenägen, jag är bara så in i helvete trött på att jag inte klarar av att leva ett normalt liv som alla normala människor. Det var ett tag sen min depression var så här stark. Jag har ingen vilja eller lust till nånting. Jag såg fram emot att träffa sis imorgon, men jag har ingen lust att ens gå utanför dörren. Jag är totalt värdelös. Nu ska jag sova och inte bry mej det minsta om att gå upp i nån vettig tid imorgon. Den enda som jag vet bryr sej om mej villkorslöst är mamsen och jag lovade ringa henne imorgon, så det är enda anledningen till att gå upp.

Just nu kan jag bara hoppas på att jag ser lite ljusare på saker och ting efter att jag har sovit, men så länge jag inte har nån plan och bara flyter med, så kommer jag inte att ändra på något. Vart fan ska jag börja? Aaargh! Jag kanske ska återuppta en gammal vana – skriva listor. Jag kan ha det som plan för morgondagen att skriva ner vad jag behöver lösa/reda ut just nu och vilka rutiner jag har att följa. Jag brukar bli klarare i huvudet när jag ser saker på pränt. Nu blir jag faktiskt genast lite mer positivt inställd. Bra att jag kunde resonera mej fram till nånting i bedrövelsen i alla fall. Jag skulle ha lagt mej för ett par timmar sen, men med allt detta i hjärnan har jag inte kunnat slappna av för fem öre. Kanske går det bättre nu.

Klockan är 04.15 och jag ligger och lyssnar på mina true scary stories som vanligt, men ångesten är brutal och det går inte att bli det minsta sömnig. Jag önskar att jag kunde stänga av min hjärna…

Vikten är 67,3 kg (-1,3) vilket var en bra början på dagen.

Skulle ha simmat idag, men jag var tyvärr lite småbakis (jag blir inte ens bakis!) samt hade träningsvärk i benen (guess why) och jag pallade inte. Jag tog istället en långpromenad (jag är otroligt glad att jag fick arslet ur vagnen och rörde mej utanför dörren!) och lyssnade på dom Women & Crime som jag hade missat. Skönt.

Har spenderat kvällen med att kolla på hockey. Faktiskt. Det gick bra för HV71. Jag vet inte ens om jag har sagt att jag är Jönköpingsbo ursprungligen, men så är det. Jag har aldrig haft nåt intresse av nån sport nånsin, men av nån anledning har jag blivit intresserad nu (Rhith, probably lol).

Det bästa är att efter matchen kom ”Tropic Thunder” på samma kanal. Jag skulle gissa att det är sjunde-åttonde gången jag ser den. Så jävla bra!

Bara så ni vet så är det ”Towel Day” imorgon. Don’t panic.

Trots alla fucking jävla kalorier igår hade jag ändå gått ner till 68,6 kg (-0,9). Skumt, men bra start på dagen. Jag blir inte klok på min vikt. Undrar vad fan jag kommer att väga imorgon??

Har idag lyckats fixa allt som jag sa igår (utom dammsugningen). Mådde lite halvdant när jag gick upp, men tänkte att ”nu tar jag fan tjuren vid hornen” och fick arslet ur vagnen.

Efter pantning och diskning messade Dani på aktivitetshuset och vi bestämde oss för att höras. Det vi kom fram till var att jag har mått skit och att jag ska ha mötet med soc på torsdag. Jag sa att jag gärna fortsätter att komma till aktivitetshuset, men det beror på vad mötet leder till. Dani och jag ska höras på tisdag och se vad som händer framöver.

Som en bonus på dagen kom Rhith förbi och vi hade väldigt mysigt. Det roliga var att kl. 15.54 tryckte jag på ”ring” till honom och i precis samma sekund fick jag ett mess ”Hemma?” och jag la på. Kul att vi tänkte på varandra samtidigt.

Blev bjuden på mat, vilket jag blev väldigt glad över, fast jag känner att jag gärna vill bjuda tillbaka ibland (inte så lätt på soc-bidrag) och får lite ångest över det.

Får tyvärr inget nattsällskap och ska försöka sova strax. Jag hoppas verkligen att jag lyckas ta mej iväg och simma imorgon!

Dagen började kasst – har gått upp till 69,5 kg. Ville bara gå och lägga mej igen. Satte mej ändå och läste lite. Var sen på affären (äntligen utanför dörren!) och pantade hälften av panten. Väl hemma igen diskade jag hälften av disken och har nu spelat June’s Journey i över två timmar. Har i alla fall gjort något idag (bokade även tvättstugan imorgon kl. 17), men allt känns så jävla meningslöst. Jag orkar inte må så här. Ångesten är enorm. Vräkt i mej mat (gissar på över 4000 kcal idag). Jag vill vara glad nu när det börjar bli fint väder, men jag känner inte för ett skit…

Har ändå en plan för imorgon: resten av disken och panten, tvätta, städa och duscha.

Jag har varit jävligt glad över att vara ensam, men jag känner idag att jag hade behövt en kram eller åtminstone lite stödjande samtal. Äsch, skit i vilket, jag klarar mej själv.

Tänker lägga mej tidigt eftersom jag mår illa nu och ångesten har inte blivit mindre under dagen.

Det var längesen jag mådde så här dåligt. Jag kan inte se nåt ljus. Allt är bara skit. Hela kroppen vibrerar p.g.a. enorm ångest. Lägenheten ser ut som fan, jag har inte duschat (eller simmat) på en vecka och jag har ingen lust med nånting. Orkade gå och handla idag, men åt för mycket, trots att jag inte hade nån matlust. Jag vet inte hur jag ska ta mej ur den här svackan. Vill bara vara ensam, gråta och sova. Tänker lägga mej nu, trots att klockan bara är 17. Hoppas att morgondagen för lite ljusglimtar med sej.

Jag har sökt på flashback – nix. Eftersom jag ändå hade tid över så både googlade och flashbackade jag även på Roskilde 2022 – näpp, nichts. Vafan? Är det farosotens fel att allt ligger i träda ännu, eller warum kein information?

Jag hade gärna åkt på festival i krokarna, men 750 spänn när jag inte ens kan höra från andra besökare känns instabilt.

Jag har alltid velat åka till Roskilde och innan jag skrumpnar ihop vore det kul att åka dit. Min käreste vill gärna dit i år och jag är benägen att hålla med om att vi kan få det otroligt kul där! Mitt enda egentliga problem med denna roliga semester är att jag kommer att gå emot min festivalregel nummer ett: ”jag åker på festivalen för ETT band och sen tar jag resten som det kommer”. Ärligt så finns det inte ett enda band på huvudrubrikerna som jag ens känner igen. Asså, det är jag som är tragisk: jag är för gammal och out of the loop samt mina musikgenrer är inte ens relevanta i dagens samhälle. Aaargh. Jag sätter fan på ”Pretty Vacant” med Sex Pistols och drar en gammal mormorsrutefilt över huvud. Up yours, för att citera Rik bl.a.

Det är idag 26 april 2022. Varför har Snek kommit och bjudit på kräftdjur? Varför dricker jag öl istället för att sova? Varför kollar jag på på Planet of the Apes? Allt är en upprepning. Allt är weird.

25 Feb 2021

Jag har vägt 65,5 kg i tre dagar nu och är jävligt frustrerad. Har simmat 10000 m i två dagar nu! Jag blev så sur idag att jag köpte öl o’ch har ätit 600 kcal. Kommer att ha gått upp två kg imorgon! Jävla skit!

(Kommer att skriva rubriken på samma sätt som jag gjorde förr – nån ‘witty’ formulering – från och med idag. Jag har skrivit datumet för att jag själv ska se vilka dagar som jag har lagt upp nåt, men orka bry sej)

Vägde 68,7 kg idag, trots att jag både drack öl och Bloody Mary igår. Bra!

Vaknade tidigt och har bara tagit det lugnt idag. Plumpen tog med sej en av mina påsar igår (seriöst, jag litar inte på folk och jag orkar inte vara beroende av folk) och jag var tvungen att kontakta honom när jag bara vill vara ifred, men han ska komma hit och lämna den (det är quornkorv från TK samt mina kläder). Ha, det lät sjukt att han har mina kläder, men jag fick en tröja, t-shirt, klänning och tights av TK igår och jag bytte om till det innan vi gick ut och la ner mina mysbyxor i påsen.

Har börjat lyssna på en serie om Estonia på SVT-play. Vet inte riktigt om jag tycker den är bra, men jag har en fäbless för båtkatastrofer av nån konstig anledning. Jag har ju talassofobi (skräck/rädsla för djupt vatten), men jag vet inte om jag fick intresset för sjunkna skepp p.g.a. det eller om det är tvärtom. Jag har varit intresserad av Titanic sen jag först hörde talas om den i tidiga tonår. Estonia är också lite close to home eftersom jag åkte med den julhelgen – 93, nio månader innan den sjönk. (Förresten båtar är väl ”hon” eller? Sorry).

Blekning av TK:s hår. Hon bjöd sen på en bärs på Västerhus som tack. Tog mej själv hem via både vagn och buss.

Jag undrar vad Plumpen hade tagit innan vi sågs. Gillar mänska, men inte den här skumma personen.

Skönt att få sova nu.

Idag var i stort sett identisk med igår. Gick upp kl. 11. Hade jättesvårt att somna, inte bara p.g.a. tankar utan även myrkrypningar i vaden. Jag hatar restless legs. Har haft det så länge jag kan minnas, men det kommer och går.

Tog en 70-minuterspromenad idag också, fast gick en annan runda. Lyssnade på samma pod som igår, två avsnitt. Har två avsnitt kvar tills jag är i fas.

Har spenderat en stor del av dagen med ett nytt spel som jag tog hem, Alice’s Mergeland.

Vägde 69,7 kg idag, så ner 0,4 kg sen igår. Åt 672 kcal igår. Har druckit en massa te idag för att inte bli sugen på nåt. Börjar dock få slut på ciggen p.g.a. röksuget, men om jag är restriktiv så bör dom räcka imorgon också. Mamsen skulle skicka nåt så jag hoppas att jag får det på torsdag. Det blir inte lätt att klara mej till 21:a eller 22:a när pensionen kommer. Maten räcker bara till torsdag lunch.

Imorgon ska jag gå på meditation på aktivitetshuset. Det känns nervöst eftersom det var flera veckor sen jag var där sist, men det är bara att gå dit! Det brukar inte vara nåt att oroa sej för i förväg utan är bara slöseri med energi.

Jag kom upp lite tidigare idag! Vaknade kl. 10 och låg kvar och lyssnade på true scary stories i en timme.

Hade gått ner 0,6 kg till 70,1 kg idag. Åt 793 kcal igår.

Spelade June’s Journey i nån timme och eftersom jag inte har nåt kaffe kvar så gjorde jag te i kaffebryggaren haha. Fick en hel påse med löste av TK. Jag tycker det blev bra…

Satte sedan på Women & Crime och begav mej ut på långpromenad. Lyssnade på två avsnitt och var ute i 70 minuter. Det var väldigt skönt väder och jag tog vårjackan för första gången i år. Gick även förbi Willys för att använda mina sista kronor. Köpte majskakor och 1,5 L vaniljyoghurt för 39 kr eftersom jag kände att jag behövde något mellanmål också.

Det tog verkligen emot att bege mej ut och jag gick jättefort i början, för att få promenaden överstökad så fort som möjligt. Blev väldigt andfådd. Jag lugnade sen ner mej eftersom det faktiskt var skönt att vara ute. Jag vill komma över motståndet jag känner mot att gå ut och jag kan inte göra annat än att tvinga mej själv nu. Förhoppningsvis släpper det.

Försöker se det positiva i att jag blev av med pengarna: jag har inte råd att köpa öl och kan räkna bort dom kalorierna. Det borde hjälpa mej att bli av med kilona. Jag känner mej oerhört stressad över att försöka hinna gå ner mer i vikt innan det är dags att plocka fram sommarkläderna. Det är sju veckor till 1 maj – kan jag möjligtvis lyckas gå ner sju kilo tills dess så är jag glad. Simningen hjälper ju självklart till mycket, så jag måste komma igång igen!

Sov till kl. 11 idag, men jag gick inte upp förrän kl. 13. Lyssnade på Raven Reads, som hade en sex timmars true scary stories, så jag låg kvar i sängen.

När jag väl hade kommit upp räknade jag mina mynt. Hade 95 kr, samt 16 kr pant. Planerade två maträtter att laga, samt var tvungen att köpa ett ciggpaket. Har nu 11 kr i mynt och 33 kr på kortet. Det är så jävla jobbigt att jag blir mer hungrig och mer röksugen när jag knappt har nåt hemma…

Jag har väntat på att tjuven ska höra av sej, men jag gissar att jag aldrig kommer höra från honom igen. Försökte ringa en gång, men där bara telefonsvarare när jag ringer.

Tog tag i disken och sen lagade jag en maträtt. Det blev korvstroganoff fast med morötter istället för korv.

Ska även laga maträtt nummer två, så jag har något annat att äta till middag. Känner verkligen att det tar emot att göra saker, har ångest och känner mej deprimerad. Jag får fortsätta att tvinga mej själv att göra saker. Ser inte fram emot veckan, men jag måste komma iväg till badhuset och aktivitetshuset. Som det är nu blir inget bättre.

Vägde 70,7 kg idag, så ner 0,4 kg – alltid nåt.

Det blev tio portioner sammanlagt, så du överlever jag några dagar till. Nu ska jag bara tillbringa resten av dagen i sängen och glo på nåt. Jag ska försöka att gå upp i någorlunda normal tid imorgon, oavsett om jag har sovit eller inte – jag måste försöka vända rätt på dygnet och komma ut lite tidigare på dagen. Jag vill ju simma!

Sov till 13.30 idag (inget inatt, vad jag vet). Hade gått upp i vikt ytterligare (71,1 kg nu). Ju mindre pengar (och problem som hänger över mej) desto mer röker och äter jag (ångestlindring). Tog en liten promenad och har sen haft ångest eftersom jag måste ringa tjuven. Jag ringde vid 15-tiden, men bara telefonsvarare. Jag ska ge det ett försök till ikväll och sen får jag messa nåt. Tror inte att han kommer att svara när han ser att det är jag. Jag mår så jävla dåligt av det här!

Messade tjuven och får ingen leveransrapport. Det gick ju att ringa…

Fick till svar att han inte vet något och vi ska höras imorgon. Jag får fan glömma detta nu och move on.

Har ätit upp allt som jag hade hemma och känner mej skitfet. Jag går och lägger mej nu vid halv nio. Jävla skitliv!

Gått upp 0,3 kg… Vad fan?!

Var uppe vid 12. Tog en sväng till Willys och pantade och sen till soc för att lämna blanketten. Det blev ingen simning idag, men en halvlång promenad i alla fall.

Jag har blivit av med 3.000 kr som jag hade gömda i min necessär hemma. Jag lånade iofs ut 500 kr, men 2.500 kr är borta och jag är helt bedrövad. Det var allt jag ägde! Har letat som en tok nu. Exet tappade bort sitt simkort sist han var här så han kommer och hjälper mej att leta efter båda. Jag kan ha fått för mej att flytta pengarna på fyllan (vilket jag hoppas på) annars har en av fem personer snott dom. Fan, fan, fan! (med tanke på att exet ville hjälpa mej att leta, så tror jag att jag kan stryka han och hans flickvän). Just nu hatar jag att jag blev övertygad om att flytta pengarna till ett ”mer gömt ställe” när dom låg perfekt där dom var. Pengarna är från dom 5.000 kr jag fick från en fond av soc och behöver till en massa saker. Kommer aldrig att kunna spara ihop det själv, men jag får göra ett försök. Det går inte att anmäla dom stulna eftersom det var inne i lägenheten. Aldrig att jag bjuder hit folk igen! Jag ska prata med soc om detta även om det inte kommer att hjälpa mej. (Det finns bara en det kan vara, men jag kommer aldrig att få veta det)

PS. Vi hittade simkortet och exet drog då eftersom inga pengar hade hittats.

Ska ändå försöka sova kl. 23 som jag brukar. Blir väl kl. 04 om jag känner mej själv rätt.