Skulle träffa soc angående boendestöd idag kl. 13.30. Vaknade 13.32!
Ringde upp och sa att jag springer ner på tio minuter.
Pinsamt, men de var ok med det hela.
Jävla Theralen!
Berättar mer om besöket imorgon.
Skulle träffa soc angående boendestöd idag kl. 13.30. Vaknade 13.32!
Ringde upp och sa att jag springer ner på tio minuter.
Pinsamt, men de var ok med det hela.
Jävla Theralen!
Berättar mer om besöket imorgon.
Gick upp kl. 11.30. Ska vara där kl. 13. Jobbigt att det tar en hel timme att ta sej dit, eller, ja, jag måste gå hemifrån en timme innan.
Tog bussen med byte idag, fick sova tio minuter längre…
Jobbigt är också att vårt andra möte var hon sjuk och vårt tredje möte klarade jag inte av att ta mej dit – inte sovit på hela natten och extrem ångest. Det är alltså en månad sen sist. Nu får jag skärpa mej och tvinga mej iväg!
Fick mess idag kl. 11 om att höra av mej. Sov sent så svarade att jag får ringa på måndag.
Hade även fått mejl och missat samtal från soc angående boendestödet. Det har helt hamnat i skymundan i och med all skit. Ska mejla tillbaka snart och får ev ringa på måndag.
Ställde in andra mötet med arbetsterapeuten i måndags eftersom jag inte sovit en blund. Har ny tid om två veckor.
Hatar att inte orka klara av så pass enkla åtaganden, där det dessutom handlar om folk som vill hjälpa mej. Jag slår mej själv i huvudet!
Detta får bli min enda, och slutgiltiga, kommentar till ”Spike-affären” efter att Pedros har erkänt att det var hon som gjort anmälan till Länsstyrelsen. Kommer inte dryfta detta ämne någon mer gång.
Tänkte först ge en liten inblick i, och bakgrund till, min syn på mej själv och varför jag vet hur lite värde jag har. Låter kanske irrelevant, men det är högst relevant för mej.
Skriver alltså
inte detta för att få sympati eller medlidande, utan bara för att förklara läget.
Efter att slutligen ha fått veta varför jag fick besök av Länsstyrelsen och polisen är jag fortfarande i chock. Jag måste nypa mej för att fatta att jag inte drömmer en fruktansvärt verklighetstrogen mardröm.
Jag är egentligen inte förvånad, har återigen fått bekräftat att mitt, noga genomtänkta, val att inte längre befatta mej med andra människor (bortsett från de som delar mina gener eller min säng) var och förblir det enda rätta.
Jag trivs bäst ensam och utanför sociala sammanhang. Jag orkar inte ursäkta min existens mer. Jag låter er slippa mej och jag slipper er. Efter 41 år har jag funnit min plats.
Detta låter som en snyfthistoria där jag fiskar efter komplimanger eller nåt, men jag är seriös när jag säger att jag inte bryr mej om omvärlden längre. Jag trodde i min enfald att det inte fanns något mer som någon kunde göra mot mej som jag skulle må dåligt av. Trodde jag var härdad vid det här laget. Jävlar, vad fel jag hade!
Jag
fick min första bedömning i lågstadiet. Sårande kommentarer blev norm och jag fick inpräntat där och då att jag var en sämre människa, ful och värdelös i världens ögon. Har med jämna mellanrum under livets gång fått höra olika människor, i olika åldrar och situationer, bekräfta att denna ursprungliga bedömning var riktig. Sånt får man helt enkelt acceptera och lära sej leva med. Ibland önskar jag nog att jag hade blivit ”normal” och levt ett ”normalt” liv. Vad fan nu det är…? Det blev inte så för mej – ödet kanske?
För att komma till poängen: jag vill inte befatta mej med människor – alls. Vill inte att världen kommer på besök i min skyddade vrå. Jag vet att jag indirekt bjudit in världen i och med denna blogg, men syftet med den har aldrig varit det, utan det började som en ”dagbok” där min mamma kunde ta del av mitt liv i form av bilder och text. Älskar att fota, så det var väl därför bloggen kom till från första början.
Att människor skulle läsa bloggen på andra sätt än jag avsett – tolka, dissekera och komma fram till egna galna slutsatser av mina texter – fanns aldrig på kartan. Ja, var nog lite naiv där, men trodde faktiskt inte att någon annan, som jag inte givit adressen till, allra minst totala främlingar, skulle hitta hit, än mindre att de skulle bemöda sej med att ha så starka åsikter om mitt leverne att de handgripligen väljer att påverka en bloggares liv. På riktigt! Det är ju fan helt sjukt, finns det inte en massa dokusåpor man kan titta på istället och ringa och rösta ut folk man inte gillar? Fast det är kanske för mainstream?
Så, från att jag för längesen bestämt att jag inte skulle släppa in folk i min sfär, så blev det precis tvärtom. Tanken att någon ånyo skulle ta detta tillfälle i akt att påminna mej om att jag bara förtjänar skit, och vända mina egna tankar och ord emot mej, slog mej aldrig. Jag har väl alltid innerst inne hoppats på att människor någon gång skulle visa sej vara snälla mot någon som själv är snäll och bara vill vara ifred, men det visade sej återigen vara ett önsketänkande.
Vad är det med mej som får folk att vilja sätta mej på plats? Vad är det jag gör för att folk att se rött och och uppfatta mej som nån slags hot? Jag är så tillbakadragen, blyg, ful, fet och osäker att jag inte borde sticka ut från världstapeten, än mindre framkalla någon sorts känsla hos folk. Tydligen så är det inte fallet. Helskumt.
Ja, jag inser att det låter som jag är helt paranoid, men jag verkar ha en underlig effekt på folk, det hittar jag inte på. Att vara det ständiga mobboffret gör ju att man gärna slutar lita på folk.
Så, att denna situation har uppstått förvånar mej föga. Dock uppstår en hel del frågor som jag aldrig kommer att få svar på, såsom:
Vilken sorts människa anser sej ha rätten att döma och vilja kontrollera en annan människas liv? Att ta sej friheten att fabricera ihop en massa saker för att få ett sånt övertag över en främmande människas liv? Är det någon form av sjuk hobby? Finns det fler såna här människor som anser sej stå över andra och se det som deras rättighet att styra andras liv när den personens livsval skaver i ögen?
Hur egocentrisk är en människa som anser sej besitta den enda sanna kunskapen om det rätta sättet att leva? Och med illvilja och hot försöka implementera deras ”rätta” livsstil på andra människor?
Hur har man lyckats bli så uppblåst och invaggad i tron att man besitter den enda sanna kunskapen om hur alla ska leva sina liv?
Är det någon form av spärr i hjärnan man saknar när man inte drar sej för att sprida lögner och förtal och sitta och författa långa romaner om hur dålig en människa är, med enda syfte att skada? Hur är man uppfostrad/uppväxt när man tycker sej vara så pass vis och allsmäktig att man tycker att man har rätt att sätta sej till doms över folk? Någon form av narcissm?
Så på vilka sätt misskötsel då Spike enligt denna människa?
Jo, tydligen får han aldrig mat, eller kanske bara någon gång då och då?
Vatten får han aldrig.
Han magrat av kraftigt och fått en matt päls (?)
Kattlådan töms aldrig någonsin.
Han rökförgiftas för vi röker inne och vi öppnar aldrig någonsin fönstren.
Spike ligger förövrigt gömd hela dagarna eftersom han är livrädd för L som helt nerknarkad ränner runt i lägenheten har som enda mål i livet att terrorisera det lilla livet.
Så hur vet personen allt detta?
I januari eller februari i år har hon, enligt egen utsago, varit hemma hos mej och själv bevittnat allt detta.
Jag hade vid detta tillfälle anförtrott mej till henne och sagt att jag var medveten om hur illa det var med Spike, men att jag inte tänkte gå med honom till veterinären för det hade jag inte råd med.
Hur fan kom hon in? Inbrott? Känns fruktansvärt obehagligt och skulle detta besök ha ägt rum så har jag god grund att anmäla det uppenbara olaga intrånget.
Skumt att jag inte alls har något minne av detta besök eller den påstådda konversationen om min ekonomiska situation och hur jag talar om att jag medvetet plågar min älskade katt för att jag är en snål jävla fitta.
Jag har, som sagt, själv valt bort vänner och umgänge och således har ingen enda människa, mer än L och jag, varit inne i vår lägenhet på säkert ett år. (Okej, helt sant var inte det, för min mamma var här över dagen i julas.)
Att någon ser det som sin mission att få mej att leva på det enda sätt som är acceptabelt i hennes fuckade syn på världen känns helt surrealistiskt.
Schysst, då vet jag. Om man tycker att ändamålet helgar medlen, hur sjukt detta ändamål än är, så är det fritt fram att ljuga sej blå, eller?
Skönt att vet att jag alltså inte behöver fatta några egna beslut eller tänka egna tankar längre utan det är bara vända att sej till den allsmäktiga Pedro som bestämmer hur allas liv ska levas på rätt Pedro-sätt.
Jag får väl tacka för hennes gudomliga ingripande som verkligen fått mej att helt omvända mitt liv. Jag inser nu, äntligen, att jag är, och har alltid varit, en intelligensbefriad lallade idiot. Jag har verkligen saknat en smartare, högre stående varelse, i form av en mycket yngre självutnämnd livräddare, som tror att hon har något att lära mej om hur fel jag har levt i mina fyrtio år och tycker det känns lämpligt att pissa på mina livserfarenheter. Hon, med sin otroliga vishet, kan ju fatta alla beslut åt mej från och med nu och varsamt köra ner i halsen på mej vilken fruktansvärt hemsk människa jag är. Förtjänar jag ens att leva? Oklart.
Jag raderade hennes kommentarer med erkännandet. Jag har sparat det, men jag tycker inte man skriker ut mitt namn, när jag inte vill berätta det själv. Så jävla ruttet är det. Finns det mer jävulskap att dra upp ur hatten för att plåga mej mer? Den som lever får se.
Undrar fortfarande var informationen a att webanmälans IP-adress kunde härledas till Ringön och skulle skickats från en företagsdator där och skulle ha något med min arbetsplats att göra? Vad var syftet med detta?
Jag har nu själv begärt ut anmälan och IP-adressen så jag får se infon med egna ögon. Jag bad även om anmälan gällande Ls mor, så får väl se hur det blir detta.
Det sista jag vill säga är att det inte var min avsikt att anklaga mitt ex för något han inte gjort,men, herregud, anmälan bara lös av fakta som bara han kunde veta. Hade fan ingen tanke på det kunde vara Pedro. Hade ärligt talat glömt bort att hon fanns. Inte tänkt på henne på väldigt, väldigt länge. Så, detta får väl ses som en form av ursäkt. Jag har inget behov av att ”trakassera” honom, men när alla tecken tycktes peka på honom, fanns det inget annat att göra. Knivhotad färgade ju mina misstankar helt klart. Trodde han hade blivit nåt jävla psyko med ett hämndbegär. Vad fan visste jag? Borde faktiskt ha kommit ihåg att det var Pedro som indirekt instagerade knivhotet när det skedde. Fick ju höra av exet att Pedro sagt ”Gå in på ditt stolpskott till ex:s blogg och kolla vad idioten gjort nu” (alltså bara rått konstaterat att han hade gått vidare efter mej, vilket jag upptäckte av en slump när jag googlade på Smullibuttan). Vet fortfarande inte varför detta var så illa att det föranledde en kniv upp i ansiktet och hot om att jag förtjänade att dö pga mitt hemska tilltag. Varför skulle jag hitta på det? Vi var fyra stycken här i mitt vardagsrum under incidenten och vi alla vet vad som hände och sas. Jag tänker inte älta det mer, tyckte bara att en sån sak borde man kunna stå för även om man inte erkänner det rakt ut. Jag skiter i vilket. Jag har inget behov av att suga mej fast vid någon som tydligen har valt att efterkonstrueringar saker och ting.
Så, that’s it, en wall of text, if there ever was one. Har säkert glömt något jag har tänkt om hela detta debacle, men nu släpper jag detta. En catharsis för mej, i form av ett blogginlägg, helt enkelt! Hoppas ni andra inblandade, på samma sätt som jag, kan låta varandras existenser sakta försvinna in i evig glömska – helt enkelt låta minnena av varandras existenser och våra korta inslag i varandras liv ”fada bort” och bli som en minnen av en dröm, där vi inte längre minns om vi någonsin träffats eller om det är något konstigt hjärnspöke eller kanske någon historia man läst. Jag kommer aldrig frivilligt att dra in någon av er i mitt liv igen och hoppas att ni kan göra mej samma tjänst. Våra liv är förevigt separerade och våra vägar kommer aldrig mer att korsas. Ok?
PS. Jag känner inte längre det samma för denna blogg. Den har blivit för verklig och utlämnande, på ett sett jag inte avsåg. Utan att ärligt kunna bjuda på mina tankar och upplevelser fyller nog bloggen inte längre den funktion jag avsåg. Jag får ta en seriös funderare över bloggens framtida existens och vilken inriktningen får bli en annan – om jag beslutar att fortsätta här. Tillsvidare kommer jag säkert uppdatera med helt harmlösa och mer ”anonyma” inlägg.
PS 2. Hoppas ni andra, för mej, okända följare (om ni ens finns) också lämnar detta ämne därhän. Eventuella kommentarer på detta inlägg kommer jag att godkänna (lovar inte svar, däremot), men sen blir det förmodligen en nystart av bloggen med en annan inriktning.
Mysteriet löst angående vem som anmält till Länsstyrelsen (fick kopia på anmälan). Misstankarna befogade, alltså.
Jag hade inte skrivit ut mina misstankar, i det tidigare inlägget alltså, vem jag trodde det var om jag inte hade starka aningar. Jag går aldrig (nästan) utanför dörren, pratar aldrig med grannar, ingen vet att jag har katt mer än L och ex. Jag fattade ju att det inte var L såklart. Behövde liksom inte vara Miss Marple för att lösa den gåtan… Nu stod alltså mejladressen, som anmälan skickats ifrån, klart och tydligt i kopian som Länsstyrelsen vidarebefordrade till mej på min begäran.
Nu blir det avlivning och/eller bortskänkning av ett stycke tolvårig ullig bäbis.
Jag har gråtit mycket de senaste åren, men inte så mycket som de senaste dagarna. Jag har inte 6000 kr för två besök av Länsstyrelsen plus ett besök hos veterinären. Jag orkar inte mer!
Jag vill vara hos pappsen, Lillen och Sid. Det här livet är inte värt det längre. Finns det något kvar att ta ifrån mej? Tror fan inte det.
Jag vill bara vara ifred! Låt mej leva mitt isolerade liv med söt-sälen, no-face, mina böcker, filmer, min tv och mobil så är jag nöjd.
Har fått inse att livet från och med nu (eller sen 2014 egentligen) får framlevas – uthärdas – trots min extrema fettfobi, ätstörningarna, bulimin, panikångestattackerna och depressionsberg-och-dalbanan. Kommer aldrig mer att väga 54 kg eller vara nöjd med något i mitt liv. Det känns fruktansvärt att behöva acceptera ett liv som överviktig, ful kärring med hängpattar, social fobi och krossade drömmar. Har inte längre orken att försöka vända skiten åt rätt håll.
Med L och Spippo har jag i alla fall två positiva ting som får mej att gå upp varje dag.
Har köpt några billiga garnnystan så jag kan virka lite varje dag även om det inte gör livet värt att leva i längden.
Att klaga på idiotiska saker på internet via bloggen är ju också lite kul. Jag menar egentligen inget illa eller att mobba någon, men det känns ”befriande” att peka ut saker som gör mej frustrerad. Detta är som oftast språkbruk och andra idiotiska saker som dyker upp. Tyvärr råkar ibland folk som är feta, köttätare eller något annat i min väg och jag öser ut mina tankar om detta. Ja, detta trots att jag själv numera är fet och hellre skriver ”mej” än ”mig”, det är knäppt, jag vet. Huvet har väl inte fattat att jag numera har BMI på 25 och inte 18 eller att jag inte alls är bäst på allt. Haha. Jag ber om ursäkt. Ska försöka tagga ner vad gäller sånt som kan uppfattas helt fel eller som mobbning (fast hoppas jag inte verkligen har mobbat någon, utan mer haft åsikter om folk som själva satt sej i rampljuset)
Ska fokusera på mina psykiska problem, hur det förhoppningsvis går mot det bättre, läkarkontakter, recensioner av spök- och fotoappar och eventuella virkalster. Om jag börjar komma i fas någon gång (känns verkligen inte alls så just nu) vill jag försöka komma igång med simningen igen och kanske gå ner några kilo i alla fall.
Så, för att avsluta inlägget i lite bättre stämning än det började, kommer jag härda ut på ett eller annat sätt.
Blir nu att kolla på, typ, ”deaths caught on tape” och annat dylikt på YouTube som vanligt. L är hos vän och kollar hockey, är väl hemma om ett par timmar.
Hej och hå!
Tid idag kl. 9 på lergöksgatan (Västra Frölunda) där jag har gått ett tag nu.
Blev omorganisation i våras. Det skulle bli nya team. De har haft team innan där ens fall diskuteras, men det var tydligen behov av en rockad.
Nu tillhör jag det s.k. affektiva teamet. I det ingår den arbetsterapeut (som jag ska träffa den 11 augusti) och den nya läkaren som jag träffade idag. Det finns även andra yrkeskategorier knutna till teamet, t.ex. psykolog, kurator m.m.
Kom till lergöksgatan kl. 8.40. Tyvärr blir det alltid för tidigt med buss 20, men orka spårvagn.
Hittade Pokéstop på vägen, så alltid nåt.
Kom in, tog faktura. Fick nummer så jag kan få kvitto (aldrig tagit faktura innan), till högkostnadsskyddet.
Väntade.
Kl. 9 prick. En snubbe svajade förbi. Han såg svensk ut och lät svensk (faktiskt lite Ernst, nu när jag tänker efter) när han pratade med en som stod i kön. Min nya läkare har ett namn som låter typ arabiskt eller kanske något medelhavsland. (Jag är dålig på sånt.)
Sen var det ändå han som ropade upp mej någon minut senare.
Jag uppfattade honom som väldigt trevlig och kompetent, hur man nu kan göra den bedömning på tio minuter. Ja, hela mötet tog bara tio minuter…
Han matade frågor. Relevanta frågor, right to the point. Kort och koncist. Lite för lite tid att ta in mina svar, kändes det som tyvärr.
Vi bestämde att jag ska fortsätta på den medicin och dos jag har nu, eftersom det är så nytt, och avvakta effekt.
Sen skrev han ner att jag sökt boendestöd och tyckte att jag egentligen inte skulle ha höjt voxra innan jag lyckats finna rutiner och saker att kanalisera den (förmodade) ökade energin på. Med det menade han också de ”uppgifter” arbetsterapeuten (som jag, som sagt, ännu inte träffat) kommer att ge.
Ja, ja, så är det nu i alla fall och jag vill se hur jag blir på de mediciner jag har nu.
Fick förlängt läkarintyg tills sista september och han sa att jag kommer få en ny tid till honom i slutet av september/början av oktober.
Det jag avvaktar nu är alltså ett nytt avstämningsmöte med försäkringskassan (plus arbetsgivare?) och det borde ske i slutet av augusti, kanske september. Vi får se.
Jag har så mycket känslor och tankar angående en återgång till jobbet. Det är för mycket för att sätta på pränt. Jag får ta en dag i taget nu och se hur den nya doseringen och min (å så lilla) ansträngning till träning tar sej.
Ok, over and out.
PS. Blir en bärs på torget med älskling och sen sova tidigt (allt tar fan på krafterna eftersom energinivån är lika med noll). Kan även fixa lite pokéballs (hehe).
Igår tog jag mina sista två Voxra (300 mg, vilket är maxdos i Sverige, tydligen) och gick således ner till apoteket för att hämta ut fler.
En före i kö, helt ok, men inte fan hjälpte det.
”Vill du ha det billigare fabrikatet, vi har inte voxra inne?” som vanligt.
”Ja.” som vanligt
Men:
”Det ligger 90-burkar på platsen där 30-burkarna ska vara.” (det finns alltså två varianter, en med 30 tabletter – som jag har utskrivet – samt en med 90 st.)
”Eh, jaha.”
”Det kanske är så att 90-burkarna har bytt plats med 30-burkarna.”
”Eh,jaha (bara fixa det, tänkte jag).”
Jag trodde först att hon hade erfarenhet, hon gav det intrycket, trots att hon var ung, men insåg efter ett tag att hon bara höll skenet uppe. Hon skulle fråga en receptarie bredvid, men så fort hon var ledig så drog hon sej och föreslog istället att jag skulle reservera en burk som då skulle komma imorgon (idag) kl. 16.
Jag hade alltså suttit där i nästan tio minuter, där hon mest knappade på datorn och muttrade om hur konstigt allt var. Kön växte.
Tänkte att jag frågar om priset innan jag lämnar. På apotekets inloggning ser man inte det nya priset (det man får på högkostnadsskyddet) utan bara originalpriset. Tänkte jag skulle få klart besked från apoteket på plats.
”Det blir ordinarie pris, 280 kr för Voxra och 250 kr för ersättningen Bupropion.”
Tyckte det lät underligt eftersom jag sist (två dagar innan) fick ut en Theralen plus Oxascand för 44 kr (skulle blivit 180 kr), så jag borde ha byggt upp lite förmån. Eller hur?
Jag sa att jag hämtar imorgon (idag) och gick.
Idag var jag hos psykiatern i Frölunda och var sen och simmade (yeay!) och åkte hem.
Bestämde med älsklingen att vi skulle åka till Wieselgrensplatsen direkt och handla mat (köpte till två olika sallader – har bara ätit sallader i fem dagar nu). Efteråt gick jag in på ett av de två apotek (?!) på det lilla torget eftersom min beställning skulle komma efter kl. 16 till mitt torg. Värt att chansa liksom. Ingen kö, men en kassa och en person, tog fan evigheter tills hon i kassan valde att ge mej uppmärksamhet.
L lyckades under tiden göra åt alla mjälkförpackningar, från en skål, i en kaffekopp, säkert sex stycken – det stod ”vi bjuder på kaffe” – han är faktiskt inte smålänning!
Det tog sedan säkert sju minuter innan receptarien plockat fram Bupropionen. L suckade i sitt hörn, med kaffet i hand (det var tydligen fortfarande varmt, mystiskt nog) och frågade högt om de var efterblivna. Skämdes lite och schyssjade på honom.
Så till betalningen. Blev det 280 eller 250 kr?
Nä, det blev 64 kr.
Alltså seriöst, man får aldrig klara besked nånstans. Om det nu var så att tjejen på torget var ny så kan hon väl stå för det och be om hjälp istället för att sitta och klicka på datorn i flera minuter och inte bli klokare för det. ”Vi är alla barn i början” + ”Det finns inga dumma frågor”, right?
Så åkte hem och kl. 15.08 fick jag ett sms från apoteket på torget att min vara fanns tillgänglig. Ok.
Läste ett inlägg på en blogg jag följer. Hon har lite samma problem som jag, verkar det som.
I alla fall, jag skrev följande kommentar på hennes inlägg angående Cymbalta (den förbannade ”medicinen” som fick mej att gå upp 10 kg):
”F
an vad jag gick upp i vikt av den jävla skitmedicinen! Hjälpte ingenting psykiskt. Säger man att man har ätstörningar skriver man inte ut t.ex. Cymbalta eller Mirtazapin. Idioter.”
”Du kommer bli ”normal”. Jag lovar! Jag vet inte själv hur det det ska gå till för min del, men jag har återgått till default efter antidepressiva. Då har det handlat om rätt antidepp och bra polare. Jag tror ärligt att vi kan återkomma till det psyke vi hade innan vi ”kajkade ur” (”gick in i väggen” eller vad man ska kalla det). Det är min övertygelse eftersom jag har gjort det innan.”
Mejlade dom (eller hon som verkade vara bossen när de var här) och fick svar:
”Det stämmer att du inte har fått någon mer kontakt efter hembesöket och jag har inte skickat någon blankett hem till dig, jag beklagar.
Jag tänkte det kunde vara bra om du kom hit till mitt kontor på Höstvädersgatan 1 vån 3 ( där apoteket är) så kan vi fylla i blanketten och gå igenom den tillsammans i och med att du har gjort en ansökan
om boendestöd. Vid ansökningar så är det brukligt att man träffas ett par gånger under utredningstiden.
Jag har förslag på en tid 9 juni kl 13 på Höstvädersgatan, hur ser det ut för dig ? har du möjlighet att träffa mig
Det är ok att din sambo inte medverkar eller är motiverad till boendestöd, du har gjort en ansökan som gäller dig. Så mötet den 9 juni gäller enbart dig.”
Mejlade tillbaka att jag kan träffas den 9e kl 13.
Väntade och var nervös. Hatar telefonen. Visste att hon skulle ringa kl. 14 och hon hade lovat att vara punktlig.
Kl. 13.48 kom det ett mobilnummer. Svarade inte.
Kl. 14.01 ringde det från hemligt nummer. Svarade. Det var Cecilia.
Fick beskriva min vecka på 1 voxra plus 2 saroten.
Berättade om muntorrheten och gråtattackerna. Berättade även att två saroten inte hjälper mej att somna utan var fortfarande tvungen att använda Theralen.
Vi bestämde att jag återgår till en saroten på natten och ökar voxra till 300 istället för 150.
Ny telefontid 21 juni.
Kollar på ”Onda Andars Hus” och ”Ghost Adventures” (har flera på HDD) och försöker diska lite i varje reklam. Läser även lite ”tripprapporter” på Flashback (älskar att läsa om folks dekadens) och försöker gå igenom alla mina olästa mejl (409 st!). Multitasking.
Har samlat ihop alla oöppnade brev. Plockat lite.
Mått skit idag. Gosar med Ippo, som ligger på soffkanten.
Tappat kulan till min piercing i läppen. Fan!
Dricker upp sista 3,5: orna från Lidl (köpte 10 st igår).
Körde en gammal klassiker idag: ett sex-pack Norrland.
Ångest deluxe, men släppte lite.
Känner mej trött på mej själv. Trött på allt.
Hade allt jag önskade och sen for jag ner i djupaste avgrunden. Ser ingen återvändo. Allt är verkligen fuckat. (Tack, din jävla idiotjävel som gjorde allt värre! Kul att sänka någon? Djävla idiot!)
Jag kommer aldrig återbli den jag var och jag sörjer detta. Jag gråter jämt och åt allt. Jag klarar inte detta så länge till. Försöker avleda uppmärksamheten med film och gamla intressen, men det blir svårare och svårare. Ångesten bultar i kroppen oavbrutet. Inget värde i nåt.
Har 126 kr kvar att leva på hela månaden. Detta beror på att jag först ansökte om nedsatt återbetalning av CSN-lånet, (blev en tusenlapp per månad som jag betalade jan-apr), men efter den andra skräck-återbetalningen träffade mej så valde jag att be CSN att fortsätta dra den tidigare högre summan (ca 2500). Detta resulterade i att de nu drog den högre summan retroaktivt från januari, det blev 5800 kr – vilket var alla matpengar samt 2500 kr i räkningar som jag ännu inte hunnit betala för denna månad. Detta blir en fruktansvärt rolig sommar. Det återstår dessutom 1943 kr till CSN, som ska dras utöver 2500 kr nästa månad. Det blir väl kronofogden nu eftersom jag inte kan betala tillbaka skulden till Alecta. Har mejlat dom, men det är förmodligen lönlöst.
Update: är det Saroten som har gjort att jag känner så här? Jag kan inte sluta gråta och skaka. Hyperventilerar och ser suddigt (linser i).
Hade ett bra snack med läkaren igår. Det flödade över lite till liknande samtal jag hade med arbetsterapeuten innan hon slutade.
Vi pratade mycket om tankar och ångesthantering. Ska göra ett schema för en vecka och försöka följa det.
Blir att öka Saroten nästa vecka, för att trappa ner på Theralen. Ska göra så jag blir mer jämn i humöret och slippa degigheten dan efter som Theralen ger. Vi ska ha telefontid om det den 7e. Blir nog ökning av Voxra också, men senare.
Älsklingen åkte till första mötet med Samhall idag.
Följde med till hållplatsen eftersom han inte visste var 59:an gick. Jag var inte till nån hjälp alls med mina appar (som visserligen visade rätt, men var sega som fan och kartan visade tvärtom) utan L gick helt sonika in på Västtrafiks informationsställe och fick direkt svar. Tog två sekunder.
Jösses, varför har jag så svårt att fråga folk om saker? Det går ju oftast mycket snabbare. Jag sa ju till L att åka själv och fråga på infoplatsen, men när jag var med själv ville jag hitta på egen hand.
Känner mej som en treåring (eller vilken ålder det nu är): ”Kan själv!”
Helst:
Han kom hem efter 2,5 h. Hade fått Samhall-kläder och fått med sej lite papper hem att skriva på.
Imorgon ska han ha en personlig intervju kl. 11 för att komma fram till vart han ska placeras. Jag tänkte följa med imorgon och sen åka till badet efter. (Tänkte göra det till en vana, om det går).
L hade en liten kollaps här nu på kvällen. Han mår inte bra psykiskt och behöver en kontakt. Han ringde HSE från sitt tidigare boende och han kom hit. Han funkade lugnande direkt. Skönt. De ska höras imorgon och prata om att söka läkarkontakt och sen eventuellt gå på ett möte med länkarna på fredag. Det känns bra, jag kan inte ge honom den hjälpen, han lyssnar inte på mej på det sättet. Samma som med mitt boendestöd; hade jag lyssnat på L med t.ex. promenader (och vi båda hjälpts åt) så hade vi klarat oss på egen hand.
Boendestödjarna vill ju att vi ska söka boendestöd ihop, men L vägrar. Men. Han behöver ju samma stöd som jag! Vi är lika deprimerade och handlingsförlamade båda två.
Jag har läkartid på torsdag och arbetsterapeut den 2:a. Hoppas det blir några såna inbokade tider för älsklingen också, för han behöver det verkligen! Och att han hamnar på ett jobb som inte är helt fel.
Vill att vi ska dra åt samma håll och vilja samma saker. Det är så svårt när båda har psykiska problem och inte är synkade på nåt sätt.
Men. Vi ska lösa detta och gå vidare! Jag är positiv eftersom jag har lyckats diska hela tre hoar fulla idag. Kan jag diska, så kan jag göra allt! Haha, not really…
Vaknade kl. 10. L var borta. Blev orolig och messade fel (till mamsen, som blev helt orolig), men visade sej att han bara var på affären och köpte frukostbröd.
Nu är han på möte med AF. Han ska börja jobba på Samhall på måndag och måste skriva på papper.
Jag har inte berättat om hembesöket från Boendestödjarna än. De var här i tisdags. Jag kommer till det.
Kollar nu på ”Ska vi göra slut” med Filip och Fredrik.
”Bulldog Drummond in Africa”(1938). Inte så förtjust i Bulldog, men han var förekom i flera filmer under 30-talet, så hör lite till att se dessa filmer, eftersom jag snöat in på 30-talet.Detta blev film nr. 105 från 1930-talet (sammanlagt i hela mitt liv).
Fick kallelse till arbetsterapeuten idag; 2 juni kl. 14. Trodde det var läkartiden som skulle dröja (den fick jag ju efter bara två veckor), inte arbetsterapeuten. Ja, ja, inget att göra. Hoppas hon är bra i alla fall.
I fredags träffade jag min nya läkare. Hon verkar väldigt gullig och kompetent. Det enda som störde mej var att hon inte hade läst min journal (märktes på vissa frågor – hon ville få det till att jag skulle berätta med egna ord – yeah, right!) och att hela hennes ansikte krympte ihop när jag berättade att jag har oxascand mot panikångestattackerna. Jag ska tydligen tänka bort dom i åtta timmar, enligt henne. Det enda som har hjälpt mej ur helvetesdagar lovar jag att hon kommer ta ifrån mej. Ja, ja, första besöket, benefit of the doubt etc.
Hon ville först dubbla min voxra eftersom hon tyckte det var konstigt att jag bara låg på 150 mg. Men. Efter lite prat om min ångest, som inte släpper och fluktuerar som tusan, bestämde hon att jag ska fortsätta med samma dos, men lägga till Saroten. Saroten är en väldigt gammal antidepp, som jag faktiskt fick tillfälligt utskriven ca. 2008. Märkte varken till eller från på den då, så vi avslutade efter en burk. (Fick mirtazapin efter det – båda skulle vara komplement till zoloften – men det var det värsta rävgift jag ätit. Gick upp 10 kg och ingen sömn pga myrkrypningar i hela kroppen.) Får väl se hur det hjälper denna gång.
Fick pengar idag, har betalat alla räkningar på Swedbank. Har, vad jag tror, tre eller fyra oöppnade räkningar, som jag tänkte ta imorgon.
Har däremot inte orkat ta mej ner till apoteket för att hämta ut Saroten. Får bli imorgon. Skulle ha gjort det idag, eftersom jag fick ny tid den 26 maj – alltså en månad för utvärdering. Sarotenet ska alltså hjälpa både sömn och ångest. Jag vete fan…
L är med sin mor. Hon skulle bjuda på pizza i majorna. Jag hade verkligen ingen lust att följa med (jag var givetvis medbjuden), men jag orkar inte med den mest tjatiga, upprepande och högljudda människa som existerar, så jag sa ”film och virkning för mej, ha så trevligt”.
Plockat undan lite i vardagsrummet, var verkligen behövligt. Inte orkat diska. Något möglar i en kastrull. Ser inte fram emot att rengöra den. Det är fortfarande ett berg med disk och ett berg med nytvättat att plocka undan. Fan, vad jag inte har någon ork eller lust alls. What’s the point, liksom?
Kollar på ”Det började i Moskva” (1953)och virkar på filten (mitt evighetsprojekt).
Ringde nu Psyk för att bekräfta att jag vill ha tid hos den arbetsterapeut som skickade brev till mej. Kommer få kallelse.
Öppnat sju brev. En var en påminnelse om en räkning jag inte sett första brevet på. Vart tog den vägen? Jag slänger aldrig brev, även om jag inte öppnar dom på en gång. 15 oöppnade kvar (det är kanske två påminnelser, resten är annat skit, såsom jobbets tjöt om sjukintyg – som inte går att fixa om man inte har dator – eller nåt annat, samt Alectas skit (orkar inte berätta om det nu). Från och med nu måste jag öppna breven direkt när de kommer. Tummis!
Kollar nu på ännu en Elvis-film, ”California Holiday” (1966).
I övrigt blir det väl knark, sprit och depraverat sex idag igen… som vanligt. (😩)