Ippo putsar sej själv och jag klappar lite. Se pälsen som ligger lite ovanför, inte konstigt att katthår fastnar överallt när det där uppstått efter två minuters ”skörd”.
spike
Skräckkortisar
Läste ovanstående lista på Listverse och tyckte det var intressant. Ser väldigt sällan kortfilmer, men desto mer skräck i långfilmsformat.
Fick nu lite blodad tand och (efter rekommendationer i kommentarsfältet) har lagt till ”Ghost stories from Japan” och ”Chilling tales for dark nights” på YouTube. Kommer nu sitta och skrämma upp mej själv, några minuter i taget, tills L kommer hem från polare. Har Spippo vid fötterna, så jag är inte ensam i alla fall.

Update: Jösses vad jag har skrämt upp mej själv nu med de japanska spökhistorierna. Var tvungen att gå upp och tända alla lampor. Spippo hade gått iväg, men kom precis tillbaka, känns tryggare då. Hoppas L kommer hem snart. Ska inte kolla på nåt mer nu utan ska läsa lite och försöka sova.

Hurra för Spike idag! (samt in memoriam)
Idag fyller min bebis 12 år!
Kommer väl dö snart. Lillen (min älskade bäbbe) blev strax över 12. Sid blev hela 17 år. Snobbina blev inte ens 1 år. Ribbon blev 2 år, tror jag. Marvin (min första älskling) rymde vid 1 år och hittades aldrig.
Yikes, vad gråtmild jag blev nu.
Får lägga en bild på varje kisse – även om ni skiter i det. Det är som den där sketchen (minns inte vilka det var, känns som ”Kvarteret Skatan”, typ) där nån kör upp plånboken i nyllet på en annan och bara ”kolla på mina barn!”. Jag alltså ber om ursäkt för följande bilder på diverse katter som bara jag har känslomässiga band till.
Snobbina:

Ribbon:

Sid:

Marvin:

Lillen:

Spike:

(Tog en bild från Spippos ”early days” eftersom jag ändå prackar på alla de nya fotona).
Honorable mentions:
Gullan – du var min några månader, sen blev du pappsens.
Prins (aka Yabba) – kände dej aldrig, du var pappsens och bodde hos mej dina sista veckor.
JouJou – älskade dej! Du var pappsens, hade velat behålla dej. (Lång historia varför det inte blev så).
Smullibuttan – är död för mej nu. Tyvärr. Hoppas hon har ett bra liv (ledsen pga det nu)
Juldag
Morgonpromenad för att köpa cigg.
Vid vår hållplats. På väg till Frölunda för släktmiddag.
Vid Ivarsbergsmotet.
Frölunda.
Fästmannen med Ossi.
Fick julklappar med oss hem. Kul!
Mina julklappar. Helnöjd!
Till och med Spippo fick julklapp.
Han blev mycket gladare, än vad han ser ut på den här bilden. Haha.
Namnam…
Kvällsnöje.

Blev lite 80-talsnostalgi senare. Ovan Anki Bagger. Jösses, frissan asså! Högsta modet, ffs.


The Pinks.
Apropå tidigare inlägg om Per Herrey, så var jag faktiskt också lite småförtjust i sångaren i The Pinks. Trodde mej minnas att han hette Robert och fick det bekräftat på Wikipedia.
Herreys- och The Pinks-minnena är, förövrigt, från samma år, d.v.s 1984. (Jag var 9 år, Robert Andersson var 10 och Per Herrey 26.)











































