Totalt hemsk dag.
Vaknade vid kl. 05.30 och kände den där obehagliga vibrerande känslan i hela kroppen. Tog mina antidepp och somnade om (hoppades på det bästa).

Vaknade slutligen kl. 14 och kände likadant. Hittade inte mina linser och jag bröt helt ihop. Tror jag grät och skakade i över en timme. Fästmannen fattade ingenting. Skrek åt honom och slog i dörrar.

Tog ett bad och två oxascand. Lugnade ner mej lite även om kroppen fortfarande
vibrerade och jag hade rysningar och kallsvettades hela tiden.

Nu känner jag mej rätt ok. L åkte till polare, var nog bra att jag fick vara ensam.

Sitter nu och läser Notalwaysright.com.

Hatar såna här dagar!

Update: hittade en av linserna i burken (där de skulle vara) och fann senare lins nr. 2 fastklistrad på sängbordet (den gick inte att rädda). Får nu klara mej med en lins tills jag fått tid hos optikern. Jobbigt värre.

Asså, jag fattar inte detta. I bipacksedeln till mina antidepp (Cymbalta) står inget om detta, men har för mej att både fluoxetin och zoloft (som jag tagit tidigare) hade som biverkning ”ökad tendens till blåmärken”. Ska kolla upp det. Jag är i alla fall trött på att mina ben alltid ser ut som en pundares. Nu är det snart kallt igen, så då kommer byxorna på, men det är fan inte roligt under sommarmånaderna… Buhu….

Cymbaltas bipacksedel och de biverkningar jag har:

Jag har nu, på eget bevåg, bestämt att dagens Cymbalta var mina absolut sista. Jag kommer återgå till Fluoxetin, som jag har hemma. Får helt enkelt förklara situationen för Psykiatern på psyk. Fan, Cymbalta borde förbjudas. Jag får fan abstinens (zappningar) i hela kroppen om jag missar pillrena med några timmar. Det är, för i helvete, inte ok. Inte mår jag psykiskt bättre på dom heller, så är bara idioti att fortsätta ta dom.
Nä, fuck it. Imorgon tar jag Fluoxetin och slänger all annan skit.

Ett annat problem är dock att jag redan har ätit upp alla mina Oxascand. Jag har aldrig haft så många ångestdagar, som den senaste månaden, så de har gått åt. Jag tar ju verkligen dom bara vid behov. Har en kvar och det känns läskigt, de är min psykiska anti-panikångest-snuttefilt….

Nog om detta. Kram.