Idag kom min älskade mamsen på besök. Hon vill/kan inte sova över så det blir alltid ca. 6 timmars umgänge.

Tyvärr blir det då lite forcerat och vi säger: ”vi har ju massor att prata om…” och så snackar vi om tv-program och kissarna.

Jag bryr mej inte om att vi inte pratar om viktiga sakar när vi ses. Jag är så trött på att älta mitt fuckade liv och är glad att (när mamsen kommer) att vi bara kan prata som vanligt. Jämföra tv-program och visa de foton vi har tagit. Inget viktigt. Bara vara. Det saknar jag med pappsen också, att bara snacka skit, dricka folköl och filosofera.

Jag börjar gråta åtminstone en gång varannan vecka (eller mer), helt spontant. Det jag gråter över är min saknad över min far och att han försvann ur mitt liv innan han dog. Jag har säkert 15 pärmar med foton dedikerade till mej, gjorda av min far. Han dokumenterade både med foto och skriftligt varenda sekund av mitt liv.

Vad hände? Jag fattar inte vad som gjorde att han slutade. Blev jag för gammal? Kunde han inte relatera till mej som tonåring? Gjorde jag honom besviken på nåt sätt? Var det Kistinas intrång på scenen? Jag vet inte.

Jag önskar att jag hade frågat honom.

Jag vet att vi hade ett långt samtal när min bulimi uppdagades (1993, 18yrs) och jag förstod hur svårt han hade att ta upp detta med mej. Jag kände där och då att jag hade lämnat hans sfär och blivit en kvinna som inte var pappas dotter. Efter detta begränsades våra möten till att jag och B. (mitt ex) åkte till Gränna och drack folköl med papi på hans balkong emellanåt. Vi snackade Kennedymordet, Sex Pistols och annan nostalgi. Vi hade otroligt mysigt.

Far min satt med sin pipa och sippade på folköl från Konsum. Jag och B hade med oss våra cigg (röd Prince oftast) och kanske en eller ett starköl – brukade vara de billigaste, ex. Sofiero eller Blågul. Vi var fattiga studenter på den här tiden.

Vi snackade på med pappsen på balkongen. Antingen stannade jag och B över natten eller så tog vi sista 121:an hem till vår lgh i JKPG.

Oftast brukade vi alla bli lite smålulliga. Far min drack alltid folköl på balkongen, kanske en 50 cL, och tog en pipstopp, därefter blev det sömn. När vi kom över blev det tyvärr ett otal mer pipstopp och folköl och en hel del fyllesnack. Vad jag förstod så uppskattade min far att B hade input och var villig att diskutera. Jag har ju alltid varit lika vetgirig inom pappsens områden, så vårt snack brukade vara skitkul.

Efter papis inflytt inflytt med sambo (aka the new woman, tnw) uppstod ett folkölsförbjud och tnw skuldbeläggde min fars öldrickande. Han har varit ung och dum och supit skallen i bitar. Vem f*n har inte gjort det. Under tiden med min mor drack far min för mkt och han lärde sej. Efter mina föräldrars separation drack min far enbart folköl (ja, ja, han tog väl en starkbärs på företagsfesten), och han höll sej till det.

Jag har tyvärr ärvt ”beroende-genen” (finns ingen sån, men ni fattar vad jag menar) och detta innebär att jag helst dricker ett sexpack folköl och sen slocknar i nån slags smålullighet än tar sömntabletter.

Min far led av panikångest och 2012 ärvde jag skiten. Läste nånstans att det är vanligt att det nedärvs far -> dotter och att det uppträder sent hos kvinnor, efter 25 yrs. Jag hade verkligen velat prata med min far om panikångesten. Han levde fortfarande när jag fick min första attack (17 februari 2012), men han var lika svår att få tag på som jag är. Telefoner är ett djävulens påfund!