Måndag 24 oktober 

Vikt: 77,8 kg

Motion: simning 1 km + promenad 20 min

Kcal: 442

Tisdag 25 oktober

Vikt: 77,8 kg (0)

Motion: simning 1 km

Kcal: 1132

Onsdag 26 oktober 

Vikt: 76,9 kg (-0,9) 

Motion: promenad 30 min

Kcal: 865

Torsdag 27 oktober 

Vikt: 77,7 kg (+0,8/-0,1)

Motion: simning 1 km, promenad 1h10min 

Kcal: 855

Fredag 28 oktober 

Vikt: 77,8 kg (+0,1/0)

Motion: simning 1 km

24 oktober – 28 oktober:

77,8 – 77,8 = 0 kg viktnedgång 

Tankar:

Varför har jag inte gått ner något?!

Varför gick jag upp 0,8 kg från onsdag till torsdag? Blev inte mycket till motion på onsdagen , men jag åt bara 865 kcal, så jag borde åtminstone ha behållt 76,9 kg. 

Hur kommer det sej att jag inte gått ner något alls från torsdag till fredag, när jag bara åt 855 kcal, simmade och gick en långpromenad? 

Jag känner inte igen min kropp längre. Vad har hänt? Kommer viktnedgången plötsligt att komma igång? (Aldrig varit med om tidigare, viktnedgång sker direkt, enligt min erfarenhet).  Eller kan jag inte längre gå ner i vikt alls? Varför i sådana fall? Beror det på något av pillrena jag äter? Så här kan jag inte ha det i alla fall. Jättesvårt att behålla motivationen när inget händer. Jag måste gå ner igen!  

Något annat som jag har reflekterat över, är min kännedom om min kropp. Ja, jag hoppas (förlitar mej) på att vissa resultat ska framträda, i enlighet med mina tidigare erfarenheter. Ett visst (lågt) kaloriintag i kombination med motion (1 km simning 3-4 ggr/vecka alt. en timmes promenad 4-5 ggr/vecka) ska resultera i en viktnedgång på minst 2 kg i veckan. MINST! 

Vad fan! Att på fyra dagar med fyra dagars simning inte gå ner ens 100 g är helt ofattbart för mej! Det borde vara minst 0,3 kg/dag. Jag fattar verkligen ingenting. 

Som jag sa, jag känner inte igen min kropps reaktion (icke-reaktion) just nu, men min känsla för kroppens vikt är kvar. Ända sedan min första bantning, med kaloriräkning och dagliga vägningar har jag fått en känsla för min kroppsvikt. Jag känner vad jag väger. Jag kan med säkerhet, nästan på 0,1 kg, säga vad jag väger just nu och i och med det så vet jag, innan jag ens stiger upp på vågen, hur mycket jag har gått ner/upp. 

Det är hemskt att vakna efter att ha haft en bra dag (produktiv i min mening, simning, nästan utan ångest, ätit medvetet där jag har dragit in på minst 1000 kcal) och känna kroppen och veta att min vikt är den samma som igår (och i förrgår, och dagen innan det). Jag vet att det är ”77,8”, jag  ställer mej på vågen: ”77,8”. Jag känner det. Kanske var/är min mage uppblåst, kanske är det dags för mens, kanske känns magen fortfarande full, trots bra måltid 7-8 timmar tidigare. Förut hade jag vetat och satt fingret på det. Nu, däremot. . .  Jag känner min kropp och vet hur dess viktfluktuation ter sej/har alltid tett sej. Det är alltså helt sjukt att jag nu inte alls känner igen min kropps reaktion på kaloriintag och motion. Jag får försöka härda ut en vecka till och se vad som händer. Händer inget, vad viktnedgång, så måste jag prata med läkaren om det. Jag kan inte leva som ett fetto! Jag är inget fetto, jag är inte uppväxt som ett fetto, jag vägrar vara ett medelålders fetto och jag vill inte dö som ett fetto! Jag måste gå ner i vikt. Helst vill jag väga 54 kg igen, men om skitkroppen vägrar, så kan jag nöja mej med 62 kg. Fast, asså, jag tänker inte lyssna på min kropp -den ska fan lyda! 

Jag vill, imorgon, känna att jag känns som 77 kg och ställa mej på vågen och få det bekräftat. Efter det vill jag känna att kroppen känns 0,2-0,5 kg lättare varje dag innan jag ställer mej på vågen. 

Jag har 23,8 kg att gå ner. Det är fem storlekar! Jag kan nätt och jämt använda mina trosor (glöm helt det mesta i klädväg i garderoben och definitivt bh:ar). Jag lufsar runt i mysisar hela tiden. Jag skyr speglar som pesten. Jag gråter över mitt utseende. Jag vill inte visa mej utomhus. Jag känner att jag har regridierat till ett känslostadie jag var i när jag var 16-22 år. Jag har inte återgått till kräkningar, men när jag nu har haft halsbränna så har jag blivit illamående och då har jag ”gone with the flow” – alltså jag har slappnat av i halsen, rapat lite och känt att en spya är på väg. Har då sprungit till toan och klökts upp det jag har kunnat. Som nån slags oskuldsbulimi (”Vadå? Jag har esofagit, jag känner därför illamående och får sura uppstötningar. So what?”)