Vikt / BMI

72,6 (-7,1 sen 6/7) / BMI: 23,7. Ja! Gick ner dom 0,5 kg igen!

Dagen

Idag mår jag lite bättre. Ångesten är inte lika stark och jag försöker att inte klandra mej själv. Jag har inte gjort något fel! Även om jag skulle ha gjort det så finns det inget jag kan göra. Ångest och oro löser inga problem, vilket jag är fullt medveten om!

Simningen var otroligt ångestlindrande idag och jag ville knappt gå upp (fast jag var rätt slut, så jag orkade inte simma mer). Dessutom pajade en av kontaktlinserna i ögat, så var tvungen att lösa det problemet. Hostan och snorandet har varit extremt idag…

TK ringde och undrade om jag skulle komma till Majorna en stund, så kan vi sitta ute och dricka några öl. Det blir förmodligen en av dom sista gångerna vi kan sitta ute i år, så bäst att passa på. Jag mår bara sämre av att sitta hemma och älta i vilket fall. Hon är den enda jag orkar umgås med eftersom hon bara pratar själv och jag bara behöver nicka och säga nåt enfaldigt ‘mmm’, ‘jaså’ eller liknande. Jag gillar henne ändå, såklart. Hon är som en människo-outlet för mej. Har jag ”utsatts” för henne en stund, så har min människo-dos fyllts för veckan… Hahaha…

• 

• 

Vet inte vad felet var, men den andra kontaktlinsen var också konstig. Har alltid en linsburk med mej så fick plocka ur den linsen också. Kul att sitta med bara en lins i – not. Jag har fan ont i ögat nu, känns som ett skavsår. Vad fan hände? Väl hemma nu så har båda linserna plockats ur, thank the goddess.

Kan berätta lite snabbt varför jag mår så dåligt. Ni vet att jag sa att jag hade träffat en kille och att vi försökte i lugn takt ta reda på vad vi känner för varandra. Sist vi sågs hade han blommor till mej och jag kände att detta är verkligen en kille som jag vill lära känna (han tycktes känna likadant). Dagen efter sa vi att vi skulle höras senare på dagen, men näpp. Jag är totalt ghostad. Jag vill inte vara alltför angelägen, men har skickat ett sms om dagen och ringt en gång, sedan dess, men nada. Ingen kontakt, whatsoever. Detta är alltså fem dagar sen. Jag utgår från att jag har gjort något fel och klandrar mej själv något fruktansvärt. Jag förstår fan inte vad jag kan ha gjort eller varför han inte bara kan svara och förklara varför han inte vill ha kontakt med mej nåt mer? Ni kanske förstår varför jag känner mej uppgiven? Jag får (återigen) inse att jag inte förtjänar något bra. Satan. Det gör jag faktiskt! Jag fört också att må bra, precis som alla andra. Jag kan inte döma mej själv utifrån en persons omdöme!

Om jag ska tänka tvärtom, att det inte är mitt fel, så måste det ha hänt honom (eller någon närstående) något och det är givetvis ännu värre (och ingen kommer att kontakta mej angående det, såklart). Själv hade jag ändå klarat av att skicka ett mess bara för att lugna någon, även om min mamma hade dött (ta i trä, ta i trä, fan!). Fast det är jag i och för sej. Alla är inte som jag och jag ställer inga krav att alla ska vara som mej. Han kanske själv är död, förstås… Nä, vad satan, inte det, jag tror mer på att jag har gjort något fel. Jag kan alltid annars hoppas att han läser detta och inser det är elakt att inte berätta för mej vad som pågår, när vi ändå började få så bra kontakt. Here’s hoping!

Jag är trött på att bli besviken över saker. Jag tycker även att det är skit att jag måste göra mamsen besviken, tyvärr. Hon var så glad för mej. Jag har inte ens ringt henne sedan dess. Ska ta itu med det imorgon och berätta hur läget är.

Jag återgår givetvis till min föregående inställning: karlar är skit och det kommer inget bra av ens försöka öppna sej lite för dom. Jag orkar verkligen inte med att någon annan har kontroll över mina känslor. Jag lever helst mitt tråkiga liv ensam med Spike och kommer inte att göra om det här misstaget igen. Fuck people, som sagt!

Även om vi, mot all förmodan, skulle höras igen, så har jag säkert sabbat allt i och med det här inlägget, men det här är min dagbok och min utlopp för mina känslor. Jag hoppas att jag kan återkomma med ett positivt inlägg, men jag tvivlar på det, tyvärr.

Väl hemma har jag ett par öl kvar och ska faktiskt försöka kolla på Youtube nu (A Psych for Sore Minds hade nytt klipp). Sen blir det tidigt i säng, som vanligt. Godnatt kl. 20.30.

Daglig aktivitet 80 min: ✔️

Dagens KBT

Jag tror att det kommer dröja ett tag innan jag har fått tillbaka så pass mycket koncentrationsförmåga att jag kan ägna mej åt KBT:n igen, tyvärr. Jag fortsätter med livsreglerna i alla fall, enligt vad kuratorn och jag kom överens om.

Livsregel: Om jag har oro och ångest, så kommer saker och ting fixa sej. Sämsta livsregeln. Istället: Om jag accepterar att det finns saker som jag inte kan påverka eller kontrollera, så kommer jag att vara en mycket lugnare och mer fridfull person.