Mamsen på besök


image

Idag kom min älskade mamsen på besök. Hon vill/kan inte sova över så det blir alltid ca. 6 timmars umgänge.

Tyvärr blir det då lite forcerat och vi säger: ”vi har ju massor att prata om…” och så snackar vi om tv-program och kissarna.

Jag bryr mej inte om att vi inte pratar om viktiga sakar när vi ses. Jag är så trött på att älta mitt fuckade liv och är glad att (när mamsen kommer) att vi bara kan prata som vanligt. Jämföra tv-program och visa de foton vi har tagit. Inget viktigt. Bara vara. Det saknar jag med pappsen också, att bara snacka skit, dricka folköl och filosofera.

Jag börjar gråta åtminstone en gång varannan vecka (eller mer), helt spontant. Det jag gråter över är min saknad över min far och att han försvann ur mitt liv innan han dog. Jag har säkert 15 pärmar med foton dedikerade till mej, gjorda av min far. Han dokumenterade både med foto och skriftligt varenda sekund av mitt liv.

Vad hände? Jag fattar inte vad som gjorde att han slutade. Blev jag för gammal? Kunde han inte relatera till mej som tonåring? Gjorde jag honom besviken på nåt sätt? Var det Kistinas intrång på scenen? Jag vet inte.

Jag önskar att jag hade frågat honom.

Jag vet att vi hade ett långt samtal när min bulimi uppdagades (1993, 18yrs) och jag förstod hur svårt han hade att ta upp detta med mej. Jag kände där och då att jag hade lämnat hans sfär och blivit en kvinna som inte var pappas dotter. Efter detta begränsades våra möten till att jag och B. (mitt ex) åkte till Gränna och drack folköl med papi på hans balkong emellanåt. Vi snackade Kennedymordet, Sex Pistols och annan nostalgi. Vi hade otroligt mysigt.

Far min satt med sin pipa och sippade på folköl från Konsum. Jag och B hade med oss våra cigg (röd Prince oftast) och kanske en eller ett starköl – brukade vara de billigaste, ex. Sofiero eller Blågul. Vi var fattiga studenter på den här tiden.

Vi snackade på med pappsen på balkongen. Antingen stannade jag och B över natten eller så tog vi sista 121:an hem till vår lgh i JKPG.

Oftast brukade vi alla bli lite smålulliga. Far min drack alltid folköl på balkongen, kanske en 50 cL, och tog en pipstopp, därefter blev det sömn. När vi kom över blev det tyvärr ett otal mer pipstopp och folköl och en hel del fyllesnack. Vad jag förstod så uppskattade min far att B hade input och var villig att diskutera. Jag har ju alltid varit lika vetgirig inom pappsens områden, så vårt snack brukade vara skitkul.

Efter papis inflytt inflytt med sambo (aka the new woman, tnw) uppstod ett folkölsförbjud och tnw skuldbeläggde min fars öldrickande. Han har varit ung och dum och supit skallen i bitar. Vem f*n har inte gjort det. Under tiden med min mor drack far min för mkt och han lärde sej. Efter mina föräldrars separation drack min far enbart folköl (ja, ja, han tog väl en starkbärs på företagsfesten), och han höll sej till det.

Jag har tyvärr ärvt ”beroende-genen” (finns ingen sån, men ni fattar vad jag menar) och detta innebär att jag helst dricker ett sexpack folköl och sen slocknar i nån slags smålullighet än tar sömntabletter.

Min far led av panikångest och 2012 ärvde jag skiten. Läste nånstans att det är vanligt att det nedärvs far -> dotter och att det uppträder sent hos kvinnor, efter 25 yrs. Jag hade verkligen velat prata med min far om panikångesten. Han levde fortfarande när jag fick min första attack (17 februari 2012), men han var lika svår att få tag på som jag är. Telefoner är ett djävulens påfund!

image

Aftonbladet: Leif & Yvonne – get a life :P


image

Artikel angående Per Morbergs avhopp från Svenska Masterchef – ett program jag förövrigt inte tittar på, eftersom jag är apless på matlagningsprogram.

(Bortsett då från Brittiska och Sydafrikanska ”Halv åtta hos mig”, ”Come dine with me” som jag kollar på ifall jag råkar på det på BBC.)

Ok, till min poäng med inlägget:
Jag läser det mesta i Nöjesbladet, och övriga Aftonbladet, eftersom jag spenderar en hel del tid rökandes på balkongen och det är lättsam läsning medan man tar en cigg. Jag blir oftast road, ibland oroad, och då är det läsarkommentarerna som är en stor del av behållningen. Vilka människor det finns därute – jag upphör aldrig att förvånas.

Klickade på artikeln om Masterchef eftersom jag hatar Per Morberg. Fråga mej inte varför, he just rubs me the wrong way, helt enkelt. Älskade honom som Roger Rönn, däremot 😀

Fortfarande inte kommit till poängen, sorry.

Nu har jag inte Facebook, och tänker heller aldrig skaffa, men hade jag haft det, så hade jag kanske skrivit kommentarer på alla artiklar jag hade kunnat (speciellt efter några bärs… hahaha), men det kräver energi.

I och med min avsaknad av Facebook (och energi) kommer det aldrig framgå hur patetisk jag är, som läser artiklar om saker jag inte vet något om (eller t.o.m hatar) och tar mej tid att hitta på en åsikt om on the go eller spy galla över eller bemöda mej med att trolla kommentarsfältet – bortsett från detta erkännande dårå… haha…

Sen finns det då personer, som Leif och Yvonne i kommentarerna ovan. De visar helt öppet hur tråkiga liv de har. Det är, typ: ”Jag hatar alla former av matlagningsprogram och tittar inte alls, dock tar jag mej tid att läsa en artikel om sagda hatade programsort, formulera ett inlägg där jag rackar ner på en av programledarna, som jag inte vet något om, men kanske sett i en trailer (10 sek räcker väl för att bilda en fast åsikt på?) och sedan, som grädde på moset, ska jag visa upp mina oerhört dåliga kunskaper i det svenska språket och stava fel på alla ord med fler än två stavelser och särskriva på alla ställen som går”.

Ok, poängen, ja, ja. I’m getting there…

Utan dessa människor så hade jag inte haft nåt att hetsa upp mej över – och således hade aldrig detta inlägg skrivits – och – jag är precis som ni (bortsett från att jag har MVG i svenska ;)). Den huvudsakliga skillnaden är, ändå, att jag orkar inte bemöda mej. Varför skulle jag, efter att ha läst en artikel om, för mej helt ointressanta, bönder och deras eventuella kärleksliv, skriva en kommentar om nämnda bönder och även ha en åsikt redo, när jag egentligen inte bryr mej whatsoever?

Alltså, hur jävla tråkigt har man det inte då? Lägg den energin på något vettigt istället.

Varför får jag nu ha den här åsikten (jag har, i princip, erkänt att jag är precis som ni alternativt lever i någon slags symbios med er)? All min energi förbrukas, nästan dagligen, genom att stävja panikångestattacker och att hantera en allvarlig depression, jag har inget liv och är sjukskriven. Med den lilla ork jag har kvar, at the end of the day, lyckas jag klicka mej runt på Aftonbladets app och ta ett par cigg på balkongen (och kanske hetsa upp mej över EN pryl eller skratta åt något idiotiskt), men sen är min energinivå på noll. Att lyckas ha en blogg och, speciellt, att skriva det här enormt långa inlägget, kräver det absolut sista jag har kvar (ingen panikångest att brottas med idag, tack och lov), men kan kanske vara det jag behöver för att hålla mej över ytan.

What’s your excuse, people? 😛