Samhain


Ok, töntar mej med fotoappar på Samhain.

Måndag (Samhain): Arbetsterapeuten 


Vaknade vid 08-tiden, tog ett bad och slappade lite innan det var dags att gå. 

Har tid kl. 13 varannan måndag (jämna veckor). Vi sågs dock inte förra gången eftersom hon hade semester. 

Då, liksom nu, talade vi om rutiner och att jag måste skynda långsamt, att jag gör för mycket de dagar jag mår bra och det bara leder till bakslag. Fick inga nya ”uppgifter” tills nästa gång utan det handlar bara om att försöka etablera de som jag har nu; alltså komma ut måndag, onsdag, fredag (t.ex) där en av gångerna ska vara simning. Jag klarar inte flera ”krav” ännu och det förstod hon. 

Nästa gång vi ses blir fredag 18/11 eftersom jag blivit dubbelbokad med läkaren samma dag (14/11). Så vecka 46 har jag redan måndag (läkaren), onsdag (boendestödet) och fredag (arbetsterapeuten) inbokade, så då kommer jag ut i alla fall. Får se till att simma tisdag och/eller torsdag. 

Denna veckan har jag bara boendestödet på onsdag, så ska försöka simma (eller i värsta fall, promenera) imorgon och på fredag (helst även på torsdag). 

Så mitt schema tills vidare blir:

Måndag:

Arbetsterapeuten/simning. 

Tisdag:

Ev. simning

Onsdag:

Boendestödjaren 

Torsdag:

Simning

Fredag:

Simning

Har även själv lagt på mej att varje dag se till att ingen disk blir stående. Vet ju att röra i hemmet ger mej ytterligare ångest. 

Det blir slökväll med film och virkning. Ska försöka meditera innan jag somnar, med anledning av Samhain. (Det blir den vanliga Sabbatmeditationen för Samhain.)  

Min panikångest och andras


Hade fått en kommentar, på ett av mina inlägg, från en mycket vältalig (eh…  välskrivande?) kvinna. Hon skrev att hon själv lider av panikångest och gav sin bloggadress (Panik i Kubik – bra namn, förövrigt!). Har nu läst flertalet inlägg på hennes blogg och kommer läsa flera.

På nåt sätt blir man glad över att det finns folk som lider av samma problem som en själv, vilket egentligen är skittaskigt, när man tänker efter. Handlar, så klart, om bekräftelse, vi är flockdjur, vill passa in… blablabla… osv…

I alla fall, poängen med mitt inlägg nu, förutom att pusha för en likasinnads blogg :), var att jag plötsligt insåg att vi ändå är olika i vår panikångest. Jag tror mej veta att en panikångestattack ter sej mycket snarlikt hos oss alla med detta hinder. Däremot är vår levnadssituation ofta väldigt olik, givetvis.

Jag har en mycket bra vän, låt oss kalla henne Pusslo (hinthint, gumman) som har samma problem och våra privatliv och jobbsituation är (eller, i alla fall, har varit) väldigt likartade. Det känns som om vi till vissa delar har upprepat samma mönster i förhållande till arbetsgivare, vänner och relationer.

En annan väninna (låt oss kalla henne Leigh), som är en bra bit yngre än mej, har en historia med bl.a. panikångest (och, tyvärr en massa annat) och hon lever också, ungefär, som jag och Pusslo gör.

Vi:
# har ett stadigt förhållande (som, tyvärr, blir ostadigt p.g.a. våra psyken)
# har inga barn
# har jobb, men är sjukskrivna alternativt försöker härda ut och har svårt att vara den kompetenta arbetstagaren och kollegan, som vi strävar efter att vara
# kan inte sätta fingret på exakt vad som utlöser våra panikångestattacker (även om vi kan urskilja en viss röd tråd)
# är, till viss del, deprimerade och, trots att vi gör upp planer, så har vi tappat det hör med att göra upp mål och ha ambitioner i livet (målen handlar alltid om det dagliga, eller eventuellt ”nästa helg”, kanske en plan för nästa sommar kan göras, men det brukar oftast rinna ut i sanden – that’s it…)

Jag har pratat med Pusslo och Leigh en hel del om panikångesten och våra tankar kring detta, Brukar oftast bli så när man ses. Leigh och en annan väninna, låt oss döpa henne till Excite,  har ätstörningarna gemensamt och det går inte att undvika att komma in på det när vi träffas. Vi behöver detta ”ältande”, helt enkelt.

Det jag, i och med mina, Pusslos, Leighs och Excites erfarenheter, har snöat in på är att vi alla lever liknande liv. Fick alltså nu en tankeställare, i och med Kubikpaniks blogg (glömde kolla hennes nick, sorry), var att hon är mamma. Där uppenbarade sej genast en hel massa situationer som jag aldrig har föreställt mej. Hon skrev om saker som hon inte kunde göra med barnen på grund av panikångesten och det kändes i mitt hjärta när jag läste det. Inte för barnens skull, utan för en mamma som lider av en sjukdom som hon inte kan rå för och som utomstående oftast ställer sej helt frågande inför. Hon kände sej otillräcklig som mamma eftersom det finns mycket man inte kan göra med panikångest. Hon ska inte behöva känna så! Någon hade bett henne svara på om en mamma i rullstol skulle känna sej otillräcklig – såklart inte. Jag blir bara så ledsen att någon ens ska behöva känna sej otillräcklig som lider av denna åkomma, men jag förstår ju givetvis varför.

Kanske lät hårt när jag skrev ”inte för barnens skull”, men de klarar sånt här; så länge som man aldrig hemlighåller, pratar bort eller undviker att förklara saker för barnen. Det är då saker blir skämmiga och barnen mår dåligt i längden.

Min far led av panikångest. Har förstått att det är ärftligt, och då i synnerhet från far till dotter. Det har jag en gammal klasskompis från grundskolan, som vi kan ge namnet Sixeffe, som också råkade ut för far-dotter-panikångestärftligheten. Jag visste inte hur min far upplevde det (vet att han försökte förklara några gånger, men svårt att förstå när man inte själv har varit där) och Sixeffe berättade att hon råkat ut för det på jobbet och blev därefter långtidssjukskriven. Borde berätta mer om Sixeffe någon gång, vi har haft väldigt liknande erfarenheter i livet, trots att vi bara träffats ett par-fyra gånger sedan jag flyttade från lillstaden 1987.

Anywho… Jag berättade om min panikångest för arbetskamraterna efter min andra attack och har därefter varit helt öppen för allt och alla att jag har det här ”bekymret”. T.ex. kan Pusslo och jag göra upp en plan för att hitta på något, om en av oss bara messar och säger ”går inte idag”, så vet vi vad det gäller. Jag vill att de jag känner, som inte lider av panikångest, ska förstå det lika bra. Jag kan vara pepp en dag, men sedan när dagen väl kommer, då funkar det inte. Svårt att hindra att folk blir besvikna, så klart, men ju öppnare jag är, desto mer förståeligt blir förhoppningsvis det att ”det går verkligen inte idag”.

Min sambo, mor eller systra har inte detta panikångestproblem, tack och lov! Jag hoppas dock att mina förklaringar och de sidor jag föreslagit på nätet har ökat deras förståelse lite i alla fall. Jag kan inte begära att arbetskollegor ska googla ”panikångest” och vilja diskutera detta med mej, men de närmaste vill man kunna ventilera lite till (även om vi som lider av detta tycks hitta varandra och kunna prata ut bland oss själva).

Shit, längsta inlägget på länge! Slutkläm: har du panikångest, låt inte den inte hindra dej mer än nödvändigt, ta den medicin du erbjuds (enbart i paniktillstånd), var öppen med det och förklara för de som är villiga att lyssna och försök göra det bästa av det liv du har.

Jupp, nu till den där listan, som ska skrivas och brännas – onward and upwards!

image

Glad Samhain på er alla!


image

Tänk på era nära och kära som har gått bort.
Gör en lista över saker du vill ha bort från ditt liv, bränn listan vid ett tänt (helst svart) ljus.
Meditera över ditt liv och din förgänglighet.
Låt årstiden återspeglas i ditt liv: nu börjar det en tid för vila. Använd den vilan för inre betraktelse och för att samla kraft, så du sen är redo för nya tag.

Leva som jag lär? Vi får se… (Var ett tag sen jag var praktiserande Wiccan nu och det fattas mej, ärligt talat.)