Mysteriet löst angående vem som anmält till Länsstyrelsen (fick kopia på anmälan). Misstankarna befogade, alltså. 

Jag hade inte skrivit ut mina misstankar, i det tidigare inlägget alltså, vem jag trodde det var om jag inte hade starka aningar. Jag går aldrig (nästan) utanför dörren, pratar aldrig med grannar, ingen vet att jag har katt mer än L och ex. Jag fattade ju att det inte var L såklart. Behövde liksom inte vara Miss Marple för att lösa den gåtan… Nu stod alltså mejladressen, som anmälan skickats ifrån, klart och tydligt i kopian som Länsstyrelsen vidarebefordrade till mej på min begäran. 

Nu blir det avlivning och/eller bortskänkning av ett stycke tolvårig ullig bäbis. 

Jag har gråtit mycket de senaste åren, men inte så mycket som de senaste dagarna. Jag har inte 6000 kr för två besök av Länsstyrelsen plus ett besök hos veterinären. Jag orkar inte mer! 

Jag vill vara hos pappsen, Lillen och Sid. Det här livet är inte värt det längre. Finns det något kvar att ta ifrån mej? Tror fan inte det. 

Jag vill bara vara ifred! Låt mej leva mitt isolerade liv med söt-sälen, no-face, mina böcker, filmer, min tv och mobil så är jag nöjd. 

Har fått inse att livet från och med nu (eller sen 2014 egentligen) får framlevas – uthärdas – trots min extrema fettfobi, ätstörningarna, bulimin, panikångestattackerna och depressionsberg-och-dalbanan. Kommer aldrig mer att väga 54 kg eller vara nöjd med något i mitt liv. Det känns fruktansvärt att behöva acceptera ett liv som överviktig, ful kärring med hängpattar, social fobi och krossade drömmar. Har inte längre orken att försöka vända skiten åt rätt håll. 

Med L och Spippo har jag i alla fall två positiva ting som får mej att gå upp varje dag. 

Har köpt några billiga garnnystan så jag kan virka lite varje dag även om det inte gör livet värt att leva i längden. 

Att klaga på idiotiska saker på internet via bloggen är ju också lite kul. Jag menar egentligen inget illa eller att mobba någon, men det känns ”befriande” att peka ut saker som gör mej frustrerad. Detta är som oftast språkbruk och andra idiotiska saker som dyker upp. Tyvärr råkar ibland folk som är feta, köttätare eller något annat i min väg och jag öser ut mina tankar om detta. Ja, detta trots att jag själv numera är fet och hellre skriver ”mej” än ”mig”, det är knäppt, jag vet. Huvet har väl inte fattat att jag numera har BMI på 25 och inte 18 eller att jag inte alls är bäst på allt. Haha. Jag ber om ursäkt. Ska försöka tagga ner vad gäller sånt som kan uppfattas helt fel eller som mobbning (fast hoppas jag inte verkligen har mobbat någon, utan mer haft åsikter om folk som själva satt sej i rampljuset)

Ska fokusera på mina psykiska problem, hur det förhoppningsvis går mot det bättre, läkarkontakter, recensioner av spök- och fotoappar och eventuella virkalster. Om jag börjar komma i fas någon gång (känns verkligen inte alls så just nu) vill jag försöka komma igång med simningen igen och kanske gå ner några kilo i alla fall. 

Så, för att avsluta inlägget i lite bättre stämning än det började, kommer jag härda ut på ett eller annat sätt. 

Blir nu att kolla på, typ, ”deaths caught on tape” och annat dylikt på YouTube som vanligt. L är hos vän och kollar hockey, är väl hemma om ett par timmar. 

Hej och hå!