Vikt: 63,4 (-0,7)
Jag och Awydd satt uppe hela natten. Jag grät och hon tröstade mej. Vi vältrade oss i vår own misery. Hon blev också dumpad och saknar ex:et precis som jag.
Jag har inte mått så här dåligt sedan Rhodd gjorde slut 2013. Jag mår fan sämre. Jag förstår inte hur jag kan ha kastat bort tre år på en illusion och bara haft överseende med dom röda flaggorna, istället för att skydda mej själv och mina känslor långt tidigare.
Jag ska försöka sätta ord på det uppror som är min själ just nu. Jag kommer inte att ta upp detta igen utan det här blir min skärseld och katharsis. Jag kommer inte att älta detta, utan detta blir mitt enda försök att sätta ord på den smärta som jag känner i detta nu. Jag hoppas att jag kan leva vidare, sårad och ratad, men förhoppningsvis med en självförsikt att jag inte har något behov av en kärlekspartner och att jag har stöd och får glädje av dom få vänner som jag har.
Alla som jag vet att jag är singel nu i alla fall.
Here goes (sorry, long rant):
Uppenbarligen, med facit i hand, kunde Rhith inte känna in mina känslor och behov och behandla dessa som lika meningsfulla och värdiga att ta hänsyn till som sina egna. Att låta mej gå och oroa mej och lämna mej ovetandes, utan möjlighet att påverka min egen nutid, som ett power play, visade sej vara viktigt att låta mej förstå. Att visa mej att jag inte har någon möjlighet att få säga min åsikt, låta mej ta ställning till eller fatta ett eget beslut hur jag vill låta förhållandet fortskrida säger allt om hur han vill att maktbalansen alltid ska tippa till hans fördel. Det är inte ett jämställt förhållande. Jag är glad att jag fick den insikten nu (även om det är åtminstone två år för sent) eftersom jag inte är villig att leva mitt liv på dom villkoren.
Jag har alltid levt mitt liv med målet att göra alla till lags. Jag har aldrig haft självsäkerheten att låta mej hävda min egen rätt. Jag har alltid låtit mina egna känslor och önskemål fått stå tillbaka för andras och det gäller speciellt i ett förhållande där jag vill att den jag älskar får blomstra, trivas och må som allra bäst.
I och med KBT:n för att hantera den sociala fobin började jag få insikt i att jag måste lära mej att stå upp för mej själv och ta mina personliga behov i akt. Jag har mer och mer förstått att jag inte kan leva mitt liv genom att göra andras önskemål till mitt uppdrag att genomföra. Jag är ingen hel människa så länge jag inte ger och tar i samma mängd.
Jag hade bestämt att jag skulle jobba på att bygga upp min självkänsla och bygga upp min medvetenhet om att jag är värd lika mycket som alla andra. Jag kunde inte ha ett förhållande samtidigt som jag jobbade på detta och hade totalt avsagt mej karlar efter Lliw. Ingen skulle få styra mej mer…men…enter Rhith 2019.
Jag blev kär, han kändes som den människa, som faktiskt skulle kunna hjälpa mej att bygga upp min självkänsla samtidigt som jag delade med mej av mina känslor och tacksamhet för honom. Jag var osäker på mej själv och styrkan i hans känslor för mej, men lycklig och med försiktig tillförsikt. Han sa efter 2,5 år att han älskar mej också, vi hade skitbra sex och vi diskuterade ärligt att vi skulle ta steget att flytta ihop på riktigt. Där verkade han ha blivit skrämd av det hela och valde att fly.
Red flag som valde jag att tona ner:
Vid ett par tillfälle under dessa tre år har jag blivit ghostad. Rhith drog helt sonika iväg och gav mej inte någon information om vad som hände, vad som eventuellt var fel, vad hans tankar och känslor var eller när jag kunde förvänta mej att ens få möjlighet att få kontakt med honom. Han tog med andra ord helt styret och berövade mej möjligheten att ha något att säga till om.
Jag fick inte ens möjligheten att säga ”jag klarar inte detta, jag måste tänka på min egen självbevarelse, jag känner mej förminskad och jag kan inte låta mej själv bli en passagerare utan broms, gas eller ratt”. Jag tolkar det som att han inte tyckte att mina känslor var av lika stor betydelse i förhållandets dynamik. Egoism, helt enkelt. Därmed konstaterade jag att han inte kunde hjälpa mej att bygga upp min självkänsla eftersom dessa handlingar gjorde det rakt motsatta. Hade jag kommit så långt att jag hade börjat bygga upp min självkänsla, så hade jag gjort slut redan första gången för då hade jag kunnat erkänna sanningen för mej själv: jag fortsatte dock att låta mej själv köras över eftersom jag älskar honom och jag är alltid villig att ge en andra chans. Hoppades att det var en engångsföreteelse och han lovade att han förstod hur det fick mej att känna och att han inte skulle göra om det. Jag är dock en sån mes att jag inte visade att jag inte kommer att stå ut med att återigen bli den som ger i förhållandet, men inte får respekt tillbaka. Givetvis lät jag mej luras och åker på nit efter nit igen.
Även om han kanske förstod mina känslor teoretiskt, så var det tydligen inget som var värt att ta hänsyn till. Att bara försvinna och inte höra av sej flera gånger, verkade alltså vara viktigare för honom, för att han då visade mej att jag inte kan påverka något, utan är underkastad hans känslor och önskemål. Jag antar att det var det han ville visa mej.
Jag är besviken på mej själv att jag lät honom behandla mej så nonchalant i tre hela år. Jag trodde verkligen att jag älskade honom! Jag älskar honom fortfarande, men jag förstår innerst inne att jag bör tacka min lyckliga stjärna att jag är fri att leva mitt eget liv och inte behöva pausa mina känslor och gå på nålar när han inte tyckte att han behövde bemöda sej med att ens höra av sej till mej. Jag kommer aldrig förstå hur man kan gå i nästan två veckor utan att höra av sej eller ens ha hyfs att göra slut?! Hur kan man tycka att det är ok att behandla sin förmodade käresta så kallt? En fiende, ja, men inte partner.
Jag känner mej så övergiven, men efter att ha skrivit allt detta känner jag mej också som en sån jävla sucker. Jag låter mej själv, i stort sett, vara en marionett. En kasperdocka. Jag är inte ens arm candy, med tanke på att jag inte ens är söt, smal eller ung, så vad jag ska vara till för nån nytta i ett förhållande, vet jag inte. Att jag lagar mat, kanske?
Insikten är att vi hade inget jämlikt förhållande, som är värt att bygga vidare på. Hade jag fått tillåtelse att komma med min input vid dom tillfällena Rhith tydligen började tveka/fick kalla fötter (eller vad det nu var) så hade vi kanske kunnat prata, avgöra vad som känns fel, kompromissa och bolla idéer och komma med förslag på vad som kunde arbetas på.
Nu blev jag utesluten från att påverka förhållandet och om vi kunde ha en framtid ihop. Jag känner mej så oerhört ovärd. Jag känner mej inte som att jag var en partner utan en rekvisita, som var ett hyfsat tidsfördriv, som egentligen inte hade något större värde i sej själv. Som sagt, jag var inte ens nåt att visa upp. Fick inte träffa hans föräldrar ens, så jag antar att han faktiskt skämdes över min ålder och mina piercingar.
Jag tror inte att jag någonsin har känt mej så liten, nedvärderad, oönskad och ovärd. Varför utsätter jag mej själv för sånt här?!
Det kommer att ta lång tid för mej att repa mej från detta. Det som gjorde det än värre i situationen var att han konfronterade mej direkt efter att han hade gjort slut, med att jag var omogen och barnslig när jag inte kunde stanna och diskutera. Jag orkade inte ens förklara varför inte:
Det kändes som att jag höll på att gå sönder. Jag ville bara fly! Mattan försvann under fötterna. Det blev alldeles för mycket känslor av besvikelse, bedrövelse, uppgivenhet samt förlusten av glädje inför framtiden och den väg jag trodde vi båda gick tillsammans på, på en gång och jag var som uppslukad av ett mörkt tomrum där jag famlade efter en utgång utan någon som kunde hjälpa mej. Jag kunde inte fokusera, lyssna, ta till mej mer ”jag orkar inte med dej/du är fel/vi funkar inte/det här är inte vad jag vill” etc. etc. Jag hade hört att det är slut. Jag kunde inte komma med nåt genmäle. Jag behövde få samla mej. Åka hem och krascha psykiskt, inte ta hela ”closure”-diskussionen som han ville ha där och då.
Jag förstår inte varför det var nödvändigt att göra slut på krogen efter tre år och omedelbart vilja ha en slags avslutande samtal där jag bara skulle nicka och hålla med och gå med på att vara vänner. Jag ville bara vara ifred och slicka mina sår. Inte ens det var jag värd utan det var hans önskemål om att vara polare som jag tvunget direkt skulle säga ja till. Kul. Jag ville självklart direkt bestämma mej för att vara polare med någon som precis talat om för mej att jag är en värdelös, inte längre önskvärd, flickvän!
Hörde han verkligen inte själv vad han just krävde av mej!? Jag skulle givetvis fortsätta med att göra honom till lags och jag följde inte hans mall.
Jag utgår från att han ville att jag skulle säga ”klart jag vill att vi är vänner, du behöver inte må dåligt över att du precis sårade mej djupt in i själen och fick mej att känna mej värdelös och oälskad, jag förlåter dej, nu glömmer vi detta och går vidare” och när jag inte kunde hantera den existentiella krisen som jag precis gick igenom, så kallar han mej barnslig när jag inte ens kunde minnas hur man andas.
Jag vet inte om jag kommer att kunna vara vän med någon som jag älskar så mycket att jag bara vill gråta när jag tänker på att jag aldrig mer får vara honom nära som käresta och nån han älskar.
Tårarna bara rinner nu. Jag är så otroligt ledsen. Jag vet inte vad jag ska ta mej till.
ALDRIG ALDRIG ALDRIG MER KOMMER JAG ATT LÅTA NÅGON FÅ MÖJLIGHETEN ATT SÅRA MEJ SÅ HÄR!
Jag försöker nu att lugna ner mej, förlika mej med tanken på att jag har blivit försmådd och pussla ihop min söndertrasade framtidsutsikt. Jag får ta det i den takt det tar utan att ställa krav på mej själv. Detta är ett stort bakslag, inte bara för mitt förtroende för någon jag satte stor tillit till (min förmåga att lita på folk har fått en stor törn och det är inte säkert att jag nånsin kommer att återgå till att vara den glada och trohjärtade människa, som jag har varit fram tills nu för jag måste se om mej själv om jag ska orka), utan även för psyket. Jag vet inte hur jag ska hantera allt just nu. (måste ringa Cael på måndag och se om hon kan hjälpa mej planera kommande veckor så jag inte tappar allt).
Jag hade bra samtal med Awydd inatt och det känns som att jag har fått ut mycket sorg, men jag kommer inte att låta folk köra över mej igen! Jag kommer inte att fortsätta att ge av min kraft och generositet till folk som jag inte vet är pålitliga sen länge. Jag förlorar bara på att dela med mej och ge av mej själv. Jag får bli hård. Jag har ingen anledning till att ge någon mitt förtroende, än mindre kärlek.
Jag messade Rhith i förrgår att jag har fyllt en Ikea-kasse med alla hans saker och att det bara är att komma och hämta den och lämna mina nycklar. Inget svar än. Räknar inte med det. Han är nog bara jävligt glad att han har tagit steget och avlägsnat vårt förhållande.
Jag tänker inte lägga mer energi på det nu. Han kommer säkert att komma hit när jag är på praktiken i veckan och göra det så han slipper se mej. Jag säger gärna ett hej då. Hade i och för sej velat fråga vilken typ av vänskap han hade tänkt att vi skulle ha. Jag är lite nyfiken på vad han känner att han skulle få ut av att fortsätta umgås med mej (speciellt när han tydligt borde se att jag är ledsen, besviken och inte kommer att kunna känna mej glad och vara peppad på att hitta på saker när jag ser på honom som någon som jag har förlorat och har tappat all glädje och chosefrihet med. Vad kul jag kommer att vara att vara polare med. Ska vi ringa och prata med varandra och han berätta om sina nya flickvänner. Ja, tack, rub it in, why don’t you.
Det går inte att jämföra med att jag och Lliw umgås. Jag gjorde slut med honom. Jag hade inga känslor för honom längre och med tanke på hur länge jag känt honom så blev den partnerkärleken till en vänskap där vi vet allt om varandra och kan prata om allt, men han har inte längre möjligheten att skada mej fysiskt eller psykiskt. Jag kan vara en vän, men hålla honom på ett tryggt avstånd. Vi har ju gått igenom mycket ihop. Kan förstå att Rhith kan vara vän med mej eftersom han inte har några känslor kvar för mej, men för mej kommer det att vara som ett hån: ”you can see but not touch”.
Jag önskar så att allt bara är en mardröm och att jag vaknade och tiden har återställts och vi är fortfarande ihop. Jag försöker att inte tänka på honom alls och varje gång hans ansikte kommer upp för min inre syn motar jag bort den. Har flyttat alla gulliga parfoton och ”älskade pojkvännen”-foton till en hemlig mapp så jag slipper att se dom. Kan inte riktigt med att radera dom än.
Jag och Awydd ska höras imorgon. Jag har kommit långt med kartongerna. Vi kanske ska ses på måndag. Hon ska hjälpa mej att hämta en eller två kartonger till från förrådet, som jag kan gå igenom innan flytten. Hon lovade att hjälpa mej att slänga tv-bänken och cd-hyllorna nästa vecka.
Dagens Lärdom
Empathies Test
You are a cognitive empath (57.14%)
Emotional: 35%
Physical: 21%
Intuitive: 14%
Multidimensional Empathy Test
Total empathy: 43%
This makes you 12.79% less empathic than the average person.
Activation: 42%
Spectrum: 35%
Emotional: 28%
Cognitive: 50%
Actions: 60%
Delade min insikt med Rhith att jag har svårt för empati och gjorde några test. Jag hittade några instruktioner för att öva upp den, men jag känner ingen som helst anledning till att jobba på det. Jag kommer istället att jobba på att bygga upp en skyddande mur, för att inte låta min snälla, omhändertagande personlighet låta mej hamna i en sån här situation igen. Jag måste lära mej att inte dela med mej av något som kan få folk, män, att tro att är värd att lära känna och är jag är en push over. Jag ska ta upp det med Cael att jag måste arbeta med min tendens att bli en door mat. Det gäller även i arbetssituationer, så det är viktigt att jag tar itu med det snarast. Ska googla lite.
Ny låt/band
Inte riktigt trallvänligt nog för mej haha.
Simning (mål 152 ggr i år 2024)
84
Vill du verkligen dela? Tjohoo! Tryck:
Arbora Vitae 