Fruktansvärt jobbigt möte idag; arbetsgivare, läkare och försäkringskassan skulle diskutera mitt ”fall”. Kul att ha tre personer diskutera ens psyke när man sitter bredvid.

Hemskt. Började gråta en gång. Då pratade de bort det ned varandra utan att ens ge mej en klapp på axeln.

FK-människans enda kommentar, som alltid, är ”du måste anstränga dej”.
I alla fall. Kontentan blev att jag ska få ny arbetsterapeut, måste skaffa boendestöd och är sjukskriven tills sista juli.

Sedan ska jag börja arbetsträna på jobbet i september. Låter ok, men vill inte bli stressad. Ska även kontakta min chef och försöka gå på deras labbmöten varannan onsdag. Ska mejla på måndag och fråga när mötena är.

Arbetsträningen är obetald från arbetsgivarens sida under tre månader, och ska först gå bredvid och sen försöka trappa upp till normal arbetstid.

Blev lite prat om tjafset jag hade med jobbet innan jag blev fullt sjukskriven, de vet inte om jag verkligen vill tillbaka. Jag vet inte heller, men jag är beredd att göra ett försök. Jag är BMA och vill fortsätta som det.

Jag får väl bita i det sura äpplet och stå ut med chef/överordnade man inte gillar. Ett jobb är ett jobb. Så jävla kass som min ekonomi är nu, så måste jag ändå tillbaka till arbete så snart som möjligt.

Så ser läget ut just nu.