Sambon hade köpt kyckling. Usch, blä och fy, skyll inte på mej.
Men, när den ändå fanns i hemmet tyckte jag det var kul att kolla vad Ippo tyckte.
Som jag trodde, total ignorans. Är han vego, saknar han luktsinne eller är han bara ointresserad av allt som inte är kattmat.
Det sistnämnda är nog rätt. Som en människa som aldrig vågar prova något nytt.
Söt!
Har våndats inför denna månad. Nu blir det skytteltrafik till Frölunda: arbetsterapeut, ny läkare, arbetsterapeut, försäkringskassan, avstämningsmöte, möte med arbetsgivare, arbetsterapeut, läkare, ev. psykolog,arbetsträning, arbetsterapeut.
Jag fattar inte hur jag ska orka eller ens ha råd.
Seriöst jag är mer uppbokad än jag någonsin varit. Fatta hur det känns! Jag måste besöka alla annars indrag av min sjukpenning. (Jag vill ju givetvis komma vidare med deras hjälp, men så kompakt…?)
Blir en tuff månad!
Fångade en Pokémon och avsnittet spelade Class ”Rock the Casbah” som slut. Yeay!
Eller, nä, har ju Ippo här. Den keligaste katt som finns (och gosigaste lurvmagen)
Tagit saroten, halvt rör Theralen och en benso. Fortfarande helt uppe i varv.
Blev hetsätning, trots att jag verkligen inte vill längre, hjälpte inte heller.
Tog två benso, ingen tillstymmelse till avslappning.
Jag vet inte vad jag ska göra nu. Får försöka med mer Theralen, vill inte ligger här med ångest, kliande i benen, rastlöshet och oro. Jag vill sova så jag kan påbörja en ny dag där det kanske finns en chans att saker blir bättre.
Intressant vinkel. Mysig tanke innan nästa steg. Aldrig hört förut. (Fick tyvärr inte med nick, tror ”Timecode”).
Om någon skulle ha blivit orolig, så lugna ner er.
Dessutom hoppas ni är smarta nog att fatta att jag aldrig skulle lämna Spike.
Kommer inte svara på frågor eller kommentarer angående förra inlägget.
Jag levde min dröm.
Hade jobbet som jag i min vildaste fantasi aldrig trott jag kunde få.
Älskad pojkvän sen 6 år.
Nyinköpta möbler och påbörjan till ett hem.
Sparkonto.
(Papi dog, men vi hanterade det ihop, jag och M).
Fick stressutlöst depression.
M orkade inte med mej mer. Pappsens död för mycket. Slut.
Nu träffat en människa som har det relativt bra med. Men han är delaktig i att jag inte längre har kvar något arv. Jag lever inte det liv jag hade byggt upp och inte det liv jag förtjänar. Detta liv är inte värt det.
Jag hade verkligen inte sett mitt liv så här. Det kommer avslutas i förtid. Vet ej när eller hur, men jag kommer verkligen inte bli pensionär.
Jävla Mattias. Vi hade det så bra. Fan. Jag hatar att leva.
Nu ropade L åt mej att jag grät för högt och störde hans sömn. Fråga varför jag gråter då, stolpskott?
Poängen är att jag har gett upp. Kommer aldrig kunna flytta härifrån eftersom jag aldrig kommer kunna betala för allt som är förstört, kommer aldrig kunna återgå till jobbet och fortsätta där jag var alt. få ett nytt jobb (lovar att helvetesdraken skulle prata ner mej bara för att jävlas), kommer aldrig väga 60 kg igen, Spike kommer dö, börjat magra av. Jag ser ingen jävla fucking ljusjävel i slutet av nån jävla fucking tunneljävel.
Tidsmaskin till 90-talet tack. Annars adjö.
Kommer inte svara på frågor eller kommentarer angående detta inlägg.
Nu går jag i ide över helgen.
Gått upp och ner 10-20 kg flera gånger (tyvärr). Bulimi deluxe.
Jag vet inte hur det funkar nu efter 40, men jag kan inte väga 79 kg (20 kg för mycket).
Kan likväl dö.
Varje dag sen min pappa dog och varje dag sen Å bestämde att jag skulle tryckas ner för att inte hindra hennes chefskap. (över två år).
Jag orkar inte mer.
Vad ska jag göra? Hur ska jag gå vidare? Låst nu.
Orolig. Vet inte när jag måste tillbaka. Jag vill inte bli mobboffer igen. Mobbad sen 12 års ålder. Ska det vara så på en arbetsplats?
Jag orkar inte att bli stampad på. Jag vill faktiskt inte leva mer. Jag vill vara min egen person och inte hämmas.
Hoppas jag får samma cancer som farsan. Tack och adjö.
PS. Jag fattar inte hur nån kan ogilla mej. Jag är världens snällaste människa. När jag tar livet av mej vet ni vems fel det är. Finns väl inget straff tyvärr.
Orkar inte mer.
Ska jag bli det fucktarden anklagade mej för – tjackpundare? Har ju redan blivit fet och ful, så det kan väl framkalla några skratt. Hur kan man behandla arbetskollegor på detta sätt?
Hon vill väl det för att bli av med mej. Hur kan man känna sej så hotad av en anställd? Hur kan man inte vara tacksam? Hur kan man behandla någon som ställt upp, hjälpt till och t.o.m. gått in så? Varför var jag ett hot? Jag var en tillgång. Hatar kvinnor! Dra åt helvete alla jävla människor. Jag hatar allt och alla!
Jag hatar henne. Jag vill tillbaka till RIFA, natt. Där var det inte något personligt groll, vi hade bara trevligt.
Jag vill tillbaka till jobbet 1994.
Jag orkar inte mer, tyvärr kan man inte dö av benso.
Men en jävla idiot till chef kan skicka en på pisseprov när man startat ny antidepressiva (voxra – amfetaminanalog) istället för att uppmuntra
Fy, fan. Jag vill ha min pappa! Jag klarar inte livet mer.
Jag är inget hot! Jag tycker om att dela med mej av kunskap. Hur kan någon ens känna sej hotad av mej: jag är fet, ful, blyg, nördig och mesig. Jag kan aldrig vara ett hot? Hur kan jag upplevas så? Jag fattar inte?
Hatar livet.
Hjälp mej…
Update: varför är jag en svag jävel? Uppfostrats att alltid vara så snäll. Jag älskar mina föräldrar, men de förberedde mej inte för hat och ilska. Jag levde i en underbar bubbla. Vill tillbaka.
Är jag min morsa? Följer all skit nu. Varför dog du pappsen? Jag saknar dej så mycket. Jag vill vara med dej!
Blev inget direkt firande, drack ett par öl och kollade på TV.
Blev snart trötta och gick och nannade. L somnade genast, som vanligt. Jag läser och tar en cigg, hoppas somna snart.
Nattinatt.
Tid idag kl. 9 på lergöksgatan (Västra Frölunda) där jag har gått ett tag nu.
Blev omorganisation i våras. Det skulle bli nya team. De har haft team innan där ens fall diskuteras, men det var tydligen behov av en rockad.
Nu tillhör jag det s.k. affektiva teamet. I det ingår den arbetsterapeut (som jag ska träffa den 11 augusti) och den nya läkaren som jag träffade idag. Det finns även andra yrkeskategorier knutna till teamet, t.ex. psykolog, kurator m.m.
Kom till lergöksgatan kl. 8.40. Tyvärr blir det alltid för tidigt med buss 20, men orka spårvagn.
Hittade Pokéstop på vägen, så alltid nåt.
Kom in, tog faktura. Fick nummer så jag kan få kvitto (aldrig tagit faktura innan), till högkostnadsskyddet.
Väntade.
Kl. 9 prick. En snubbe svajade förbi. Han såg svensk ut och lät svensk (faktiskt lite Ernst, nu när jag tänker efter) när han pratade med en som stod i kön. Min nya läkare har ett namn som låter typ arabiskt eller kanske något medelhavsland. (Jag är dålig på sånt.)
Sen var det ändå han som ropade upp mej någon minut senare.
Jag uppfattade honom som väldigt trevlig och kompetent, hur man nu kan göra den bedömning på tio minuter. Ja, hela mötet tog bara tio minuter…
Han matade frågor. Relevanta frågor, right to the point. Kort och koncist. Lite för lite tid att ta in mina svar, kändes det som tyvärr.
Vi bestämde att jag ska fortsätta på den medicin och dos jag har nu, eftersom det är så nytt, och avvakta effekt.
Sen skrev han ner att jag sökt boendestöd och tyckte att jag egentligen inte skulle ha höjt voxra innan jag lyckats finna rutiner och saker att kanalisera den (förmodade) ökade energin på. Med det menade han också de ”uppgifter” arbetsterapeuten (som jag, som sagt, ännu inte träffat) kommer att ge.
Ja, ja, så är det nu i alla fall och jag vill se hur jag blir på de mediciner jag har nu.
Fick förlängt läkarintyg tills sista september och han sa att jag kommer få en ny tid till honom i slutet av september/början av oktober.
Det jag avvaktar nu är alltså ett nytt avstämningsmöte med försäkringskassan (plus arbetsgivare?) och det borde ske i slutet av augusti, kanske september. Vi får se.
Jag har så mycket känslor och tankar angående en återgång till jobbet. Det är för mycket för att sätta på pränt. Jag får ta en dag i taget nu och se hur den nya doseringen och min (å så lilla) ansträngning till träning tar sej.
Ok, over and out.
PS. Blir en bärs på torget med älskling och sen sova tidigt (allt tar fan på krafterna eftersom energinivån är lika med noll). Kan även fixa lite pokéballs (hehe).
Igår tog jag mina sista två Voxra (300 mg, vilket är maxdos i Sverige, tydligen) och gick således ner till apoteket för att hämta ut fler.
En före i kö, helt ok, men inte fan hjälpte det.
”Vill du ha det billigare fabrikatet, vi har inte voxra inne?” som vanligt.
”Ja.” som vanligt
Men:
”Det ligger 90-burkar på platsen där 30-burkarna ska vara.” (det finns alltså två varianter, en med 30 tabletter – som jag har utskrivet – samt en med 90 st.)
”Eh, jaha.”
”Det kanske är så att 90-burkarna har bytt plats med 30-burkarna.”
”Eh,jaha (bara fixa det, tänkte jag).”
Jag trodde först att hon hade erfarenhet, hon gav det intrycket, trots att hon var ung, men insåg efter ett tag att hon bara höll skenet uppe. Hon skulle fråga en receptarie bredvid, men så fort hon var ledig så drog hon sej och föreslog istället att jag skulle reservera en burk som då skulle komma imorgon (idag) kl. 16.
Jag hade alltså suttit där i nästan tio minuter, där hon mest knappade på datorn och muttrade om hur konstigt allt var. Kön växte.
Tänkte att jag frågar om priset innan jag lämnar. På apotekets inloggning ser man inte det nya priset (det man får på högkostnadsskyddet) utan bara originalpriset. Tänkte jag skulle få klart besked från apoteket på plats.
”Det blir ordinarie pris, 280 kr för Voxra och 250 kr för ersättningen Bupropion.”
Tyckte det lät underligt eftersom jag sist (två dagar innan) fick ut en Theralen plus Oxascand för 44 kr (skulle blivit 180 kr), så jag borde ha byggt upp lite förmån. Eller hur?
Jag sa att jag hämtar imorgon (idag) och gick.
Idag var jag hos psykiatern i Frölunda och var sen och simmade (yeay!) och åkte hem.
Bestämde med älsklingen att vi skulle åka till Wieselgrensplatsen direkt och handla mat (köpte till två olika sallader – har bara ätit sallader i fem dagar nu). Efteråt gick jag in på ett av de två apotek (?!) på det lilla torget eftersom min beställning skulle komma efter kl. 16 till mitt torg. Värt att chansa liksom. Ingen kö, men en kassa och en person, tog fan evigheter tills hon i kassan valde att ge mej uppmärksamhet.
L lyckades under tiden göra åt alla mjälkförpackningar, från en skål, i en kaffekopp, säkert sex stycken – det stod ”vi bjuder på kaffe” – han är faktiskt inte smålänning!
Det tog sedan säkert sju minuter innan receptarien plockat fram Bupropionen. L suckade i sitt hörn, med kaffet i hand (det var tydligen fortfarande varmt, mystiskt nog) och frågade högt om de var efterblivna. Skämdes lite och schyssjade på honom.
Så till betalningen. Blev det 280 eller 250 kr?
Nä, det blev 64 kr.
Alltså seriöst, man får aldrig klara besked nånstans. Om det nu var så att tjejen på torget var ny så kan hon väl stå för det och be om hjälp istället för att sitta och klicka på datorn i flera minuter och inte bli klokare för det. ”Vi är alla barn i början” + ”Det finns inga dumma frågor”, right?
Så åkte hem och kl. 15.08 fick jag ett sms från apoteket på torget att min vara fanns tillgänglig. Ok.
Seriöst? Varför i helvete skulle jag vilja göra det? Det är ju fan privata foton!
Gick att stänga av funktionen, tack och lov, men ändå, vem fan tyckte detta var en bra idé?!
(Ja, jag är medveten om ironin i att jag ändå precis publicerade min plats.)
Sjukt att man en dag kan sitta och göra saker, planera saker, vara – och i nästa inte finnas, inte längre vara. Hur känns det? Är det som att somna? Jag är rädd för denna utplåning av mitt liv och min ”själ”. Varför jag är rädd vet jag inte, jag tror och hoppas att det är som att somna och inte vakna, men jag vill ju vara här, hos dom jag älskar och se vad som händer i världen.
Ja, jag är rädd för att dö, trots att livet har spelat ut sin rätt. Sjukt? Ha. (Ja)
Gick förbi ”Ebbes Hörna”. Hittade två ölglas för tio spänn styck. Schysst. (Alla andra öl- + vinglas har gått sönder i disken, eller på andra sätt).
Kollar på ”Bubber”. Älskling var ute och tog några bärs. Kom hem och stupade rakt i säng. Han är mästare på att dricka för fort.
Jag virkar och kollar på mina psychic-program (typ ”Onda Andars Hus”) och tar en öl. Ätit lite grönsaker.
L snarkar så sött. Ska själv nanna strax eftersom jag måste gå upp kl. 7 imorron.
Ska försöka simma efter läkarbesöket.
Arbora Vitae 