Detta får bli min enda, och slutgiltiga, kommentar till ”Spike-affären” efter att Pedros har erkänt att det var hon som gjort anmälan till Länsstyrelsen. Kommer inte dryfta detta ämne någon mer gång. 

Tänkte först ge en liten inblick i, och bakgrund till, min syn på mej själv och varför jag vet hur lite värde jag har. Låter kanske irrelevant, men det är högst relevant för mej. 

Efter att slutligen ha fått veta varför jag fick besök av Länsstyrelsen och polisen är jag fortfarande i chock. Jag måste nypa mej för att fatta att jag inte drömmer en fruktansvärt verklighetstrogen mardröm. 

Jag är egentligen inte förvånad, har återigen fått bekräftat att mitt, noga genomtänkta, val att inte längre befatta mej med andra människor (bortsett från de som delar mina gener eller min säng) var och förblir det enda rätta. 

Jag trivs bäst ensam och utanför sociala sammanhang. Jag orkar inte ursäkta min existens mer. Jag låter er slippa mej och jag slipper er. Efter 41 år har jag funnit min plats. 

Detta låter som en snyfthistoria där jag fiskar efter komplimanger eller nåt, men jag är seriös när jag säger att jag inte bryr mej om omvärlden längre. Jag trodde i min enfald att det inte fanns något mer som någon kunde göra mot mej som jag skulle må dåligt av. Trodde jag var härdad vid det här laget. Jävlar, vad fel jag hade! 

Jag 

fick min första bedömning i lågstadiet. Sårande kommentarer blev norm och jag fick inpräntat där och då att jag var en sämre människa, ful och värdelös i världens ögon. Har med jämna mellanrum under livets gång fått höra olika människor, i olika åldrar och situationer, bekräfta att denna ursprungliga bedömning var riktig. Sånt får man helt enkelt acceptera och lära sej leva med. Ibland önskar jag nog att jag hade blivit ”normal” och levt ett ”normalt” liv. Vad fan nu det är…?  Det blev inte så för mej – ödet kanske? 

För att komma till poängen: jag vill inte befatta mej med människor – alls. Vill inte att världen kommer på besök i min skyddade vrå. Jag vet att jag indirekt bjudit in världen i och med denna blogg, men syftet med den har aldrig varit det, utan det började som en ”dagbok” där min mamma kunde ta del av mitt liv i form av bilder och text. Älskar att fota, så det var väl därför bloggen kom till från första början. 

Att människor skulle läsa bloggen på andra sätt än jag avsett – tolka, dissekera och komma fram till egna galna slutsatser av mina texter – fanns aldrig på kartan. Ja, var nog lite naiv där, men trodde faktiskt inte att någon annan, som jag inte givit adressen till, allra minst totala främlingar, skulle hitta hit, än mindre att de skulle bemöda sej med att ha så starka åsikter om mitt leverne att de handgripligen väljer att påverka en bloggares liv. På riktigt! Det är ju fan helt sjukt, finns det inte en massa dokusåpor man kan titta på istället och ringa och rösta ut folk man inte gillar? Fast det är kanske för mainstream?  

Så, från att jag för längesen bestämt att jag inte skulle släppa in folk i min sfär, så blev det precis tvärtom. Tanken att någon ånyo skulle ta detta tillfälle i akt att påminna mej om att jag bara förtjänar skit, och vända mina egna tankar och ord emot mej, slog mej aldrig. Jag har väl alltid innerst inne hoppats på att människor någon gång skulle visa sej vara snälla mot någon som själv är snäll och bara vill vara ifred, men det visade sej återigen vara ett önsketänkande. 

Vad är det med mej som får folk att vilja sätta mej på plats? Vad är det jag gör för att folk att se rött och och uppfatta mej som nån slags hot? Jag är så tillbakadragen, blyg, ful, fet och osäker att jag inte borde sticka ut från världstapeten, än mindre framkalla någon sorts känsla hos folk. Tydligen så är det inte fallet. Helskumt. 

Ja, jag inser att det låter som jag är helt paranoid, men jag verkar ha en underlig effekt på folk, det hittar jag inte på. Att vara det ständiga mobboffret gör ju att man gärna slutar lita på folk. 

Så, att denna situation har uppstått förvånar mej föga. Dock uppstår en hel del frågor som jag aldrig kommer att få svar på, såsom:

Vilken sorts människa anser sej ha rätten att döma och vilja kontrollera en annan människas liv? Att ta sej friheten att fabricera ihop en massa saker för att få ett sånt övertag över en främmande människas liv? Är det någon form av sjuk hobby? Finns det fler såna här människor som anser sej stå över andra och se det som deras rättighet att styra andras liv när den personens livsval skaver i ögen? 

Hur egocentrisk är en människa som anser sej besitta den enda sanna kunskapen om det rätta sättet att leva? Och med illvilja och hot försöka implementera deras ”rätta” livsstil på andra människor? 

Hur har man lyckats bli så uppblåst och invaggad i tron att man besitter den enda sanna kunskapen om hur alla ska leva sina liv?  

Är det någon form av spärr i hjärnan man saknar när man inte drar sej för att sprida lögner och förtal och sitta och författa långa romaner om hur dålig en människa är, med enda syfte att skada? Hur är man uppfostrad/uppväxt när man tycker sej vara så pass vis och allsmäktig att man tycker att man har rätt att sätta sej till doms över folk? Någon form av narcissm? 

Så på vilka sätt misskötsel då Spike enligt denna människa? 

Jo, tydligen får han aldrig mat, eller kanske bara någon gång då och då? 

Vatten får han aldrig. 

Han magrat av kraftigt och fått en matt päls (?) 

Kattlådan töms aldrig någonsin. 

Han rökförgiftas för vi röker inne och vi öppnar aldrig någonsin fönstren. 

Spike ligger förövrigt gömd hela dagarna eftersom han är livrädd för L som helt nerknarkad ränner runt i lägenheten har som enda mål i livet att terrorisera det lilla livet. 

Så hur vet personen allt detta? 

I januari eller februari i år har hon, enligt egen utsago, varit hemma hos mej och själv bevittnat allt detta. 

Jag hade vid detta tillfälle anförtrott mej till henne och sagt att jag var medveten om hur illa det var med Spike, men att jag inte tänkte gå med honom till veterinären för det hade jag inte råd med. 

Hur fan kom hon in? Inbrott? Känns fruktansvärt obehagligt och skulle detta besök ha ägt rum så har jag god grund att anmäla det uppenbara olaga intrånget. 

Skumt att jag inte alls har något minne av detta besök eller den påstådda konversationen om min ekonomiska situation och hur jag talar om att jag medvetet plågar min älskade katt för att jag är en snål jävla fitta.  

Jag har, som sagt, själv valt bort vänner och umgänge och således har ingen enda människa, mer än L och jag, varit inne i vår lägenhet på säkert ett år. (Okej, helt sant var inte det, för min mamma var här över dagen i julas.) 

Att någon ser det som sin mission att få mej att leva på det enda sätt som är acceptabelt i hennes fuckade syn på världen känns helt surrealistiskt. 

Schysst, då vet jag. Om man tycker att ändamålet helgar medlen, hur sjukt detta ändamål än är, så är det fritt fram att ljuga sej blå, eller? 

Skönt att vet att jag alltså inte behöver fatta några egna beslut eller tänka egna tankar längre utan det är bara vända att sej till den allsmäktiga Pedro som bestämmer hur allas liv ska levas på rätt Pedro-sätt. 

Jag får väl tacka för hennes gudomliga ingripande som verkligen fått mej att helt omvända mitt liv. Jag inser nu, äntligen, att jag är, och har alltid varit, en intelligensbefriad lallade idiot. Jag har verkligen saknat en smartare, högre stående varelse, i form av en mycket yngre självutnämnd livräddare, som tror att hon har något att lära mej om hur fel jag har levt i mina fyrtio år och tycker det känns lämpligt att pissa på mina livserfarenheter. Hon, med sin otroliga vishet, kan ju fatta alla beslut åt mej från och med nu och varsamt köra ner i halsen på mej vilken fruktansvärt hemsk människa jag är. Förtjänar jag ens att leva? Oklart. 

Jag raderade hennes kommentarer med erkännandet. Jag har sparat det, men jag tycker inte man skriker ut mitt namn, när jag inte vill berätta det själv. Så jävla ruttet är det. Finns det mer jävulskap att dra upp ur hatten för att plåga mej mer? Den som lever får se. 

Undrar fortfarande var informationen a att webanmälans IP-adress kunde härledas till Ringön och skulle skickats från en företagsdator där och skulle ha något med min arbetsplats att göra? Vad var syftet med detta? 

Jag har nu själv begärt ut anmälan och IP-adressen så jag får se infon med egna ögon. Jag bad även om anmälan gällande Ls mor, så får väl se hur det blir detta. 

Det sista jag vill säga är att det inte var min avsikt att anklaga mitt ex för något han inte gjort,men, herregud, anmälan bara lös av fakta som bara han kunde veta. Hade fan ingen tanke på det kunde vara Pedro. Hade ärligt talat glömt bort att hon fanns. Inte tänkt på henne på väldigt, väldigt länge. Så, detta får väl ses som en form av ursäkt. Jag har inget behov av att ”trakassera” honom, men när alla tecken tycktes peka på honom, fanns det inget annat att göra. Knivhotad färgade ju mina misstankar helt klart. Trodde han hade blivit nåt jävla psyko med ett hämndbegär. Vad fan visste jag? Borde faktiskt ha kommit ihåg att det var Pedro som indirekt instagerade knivhotet när det skedde. Fick ju höra av exet att Pedro sagt ”Gå in på ditt stolpskott till ex:s blogg och kolla vad idioten gjort nu” (alltså bara rått konstaterat att han hade gått vidare efter mej, vilket jag upptäckte av en slump när jag googlade på Smullibuttan). Vet fortfarande inte varför detta var så illa att det föranledde en kniv upp i ansiktet och hot om att jag förtjänade att dö pga mitt hemska tilltag. Varför skulle jag hitta på det? Vi var fyra stycken här i mitt vardagsrum under incidenten och vi alla vet vad som hände och sas. Jag tänker inte älta det mer, tyckte bara att en sån sak borde man kunna stå för även om man inte erkänner det rakt ut. Jag skiter i vilket. Jag har inget behov av att suga mej fast vid någon som tydligen har valt att efterkonstrueringar saker och ting.

Så, that’s it, en wall of text, if there ever was one. Har säkert glömt något jag har tänkt om hela detta debacle, men nu släpper jag detta. En catharsis för mej, i form av ett blogginlägg, helt enkelt! Hoppas ni andra inblandade, på samma sätt som jag, kan låta varandras existenser sakta försvinna in i evig glömska – helt enkelt låta minnena av varandras existenser och våra korta inslag i varandras liv ”fada bort” och bli som en minnen av en dröm, där vi inte längre minns om vi någonsin träffats eller om det är något konstigt hjärnspöke eller kanske någon historia man läst. Jag kommer aldrig frivilligt att dra in någon av er i mitt liv igen och hoppas att ni kan göra mej samma tjänst. Våra liv är förevigt separerade och våra vägar kommer aldrig mer att korsas. Ok? 

PS. Jag känner inte längre det samma för denna blogg. Den har blivit för verklig och utlämnande, på ett sett jag inte avsåg. Utan att ärligt kunna bjuda på mina tankar och upplevelser fyller nog bloggen inte längre den funktion jag avsåg. Jag får ta en seriös funderare över bloggens framtida existens och vilken inriktningen får bli en annan – om jag beslutar att fortsätta här. Tillsvidare kommer jag säkert uppdatera med helt harmlösa och mer ”anonyma” inlägg. 

PS 2. Hoppas ni andra, för mej, okända följare (om ni ens finns) också lämnar detta ämne därhän. Eventuella kommentarer på detta inlägg kommer jag att godkänna (lovar inte svar, däremot), men sen blir det förmodligen en nystart av bloggen med en annan inriktning.