Vikt / BMI

69,4 (-2,5 sen 18/10) / BMI: 22,7.

Kcal ätit / förbrända igår: 1004 / 1739 = 0 kg

Daglig aktivitet 80 min: ◼️

Dagen

Somnade nästan direkt igår vid 19-tiden eftersom jag var helt slut av dagsens anspänning. Däremot vaknade jag vid tre och kunde bara inte somna om, tankarna for runt i ett enda kaos. Var uppe och gav Spike mat och försökte sen somna om. Tror att jag somnade efter ett par timmar. Jag vaknade sen vid 9.30 och jag vill verkligen inte gå upp. Jag spänner mej så där obehagligt idag också och jag andas oregelbundet (håller andan och andas i korta andetag), vilket gör att allt bara blir värre. Ska åtminstone försöka meditera, det borde hjälpa lite i alla fall. Jag borde egentligen simma, men jag klarar inte av det när tankarna yr runt så här. Det är nästan omöjligt att vara mindful, jag kan inte utåtfokusera utan är helt inom mej själv i hjärnan och kroppen och jag kallsvettas hela tiden. Det är fruktansvärt, oerhört jobbigt och utmattande som fan.

Exet skulle komma och hälsa på idag och jag vet inte hur fan jag ska klara av det när jag mår så här. Är rädd att han inte håller sej lugn och sansad, fast det gjorde han ju sist, men jag förstår inte att jag utsätter mej själv för det här om och om igen, jag är inte skyldig honom nånting (snarare tvärtom). Jag vet att jag är den enda som han kan prata med, så jag känner mej elak om jag inte ställer upp, fast för min egen skull borde jag avbryta kontakten eftersom han inte är bra för mej. Jag vill inte ta hand om hans skit nåt mer, men jag är för snäll och klarar inte av när folk är arga eller besvikna på mej. Som sagt, jag kan fan inte vara autentisk utan måste göra alla andra glada. Hur fan ska jag göra för att få in det i hjärnan?! Jag kommer aldrig att kunna jobba igen om jag bara gör allt som alla andra säger utan att ta hänsyn till mej själv och mina känslor. Kommer att gå rakt in i väggen igen…

Jag saknar Rhith något enormt. Önskar att det var han som kom hit istället för exet. Jag skulle kunna göra vad som helst för att vara med Rhith. Jag kan försöka att ändra på allt han känner att han inte klarar av med mej, för att vara med honom. Jag önskar att han bara kunde ge mej en chans. Jag är så långt ifrån min riktiga personlighet nu, men det går ju framåt. Ska ju börja arbetsträna och sluta dricka öl (speciellt eftersom att jag flyr från mina riktiga känslor och inte heller går ned i vikt, som det är nu). Att jag har tagit kontakt med mina gamla vänner är ett stort bevis på att jag börjar ta livet på ett annat sätt nu. Jag vill inget hellre än att leva ett normalt liv igen! (jag tänker på honom hela tiden, men jag vågar inte messa honom).

Nu försöker jag att kolla på True 911 Calls eftersom det gör att mina bekymmer känns futtiga i jämförelse…

Fick precis ett brev om en telefontid med en sjuksköterska angående ökningen av dosen Brintillix. Givetvis kolliderade det med tiden hos Capio Specialistsjukhus och jag var tvungen att sitta i telefonkö med Kontaktpunkten för att ändra det. Å andra sidan så är jag tacksam över att jag måste koncentrera mej på annat än mina tankar. Vi bokade om tiden till den 16:e istället. Tänk om Brintillix hade hjälpt mot den värsta ångesten. Får ta upp det att jag är mycket klarare i hjärnan, men att ångesten (som är det värsta just nu) är oförändrad. Vad går att göra åt det?

Meditation: ✔️

🎯: Var på Willys och handlade, vilket verkligen behövdes.

Dagens KBT

Har verkligen försökt att fokusera på andningen idag. Jag kollar på Youtube för att avleda tankarna från min kropp och känslor, men jag kan fan inte koncentrera mej.