Vikt / BMI

72,3 (-7,4 sen 6/7) / BMI: 23,6. Hur fan kunde jag gå upp 1,2 kg enbart pga den där rullen jag åt igår?! Det känns så jävla hopplöst att ett snedsteg påverkar vikten så mycket! Jag kommer aldrig att bli smal igen… suck… Vill inte se ut så här!

Dagen

Vaknade kl. 8, men efter besvikelsen över vikten, så gick jag och la mej igen. Fuck allt idag! Har bara legat nedbäddad och tyckt synd om mej själv. Läst på Reddit och kollat på Youtube. Jag önskar verkligen att jag kunde reagera tvärtom när jag går upp i vikt: ”nu går jag ut och rör på mej idag” och inte ”fan, allt är meningslöst, nu drar jag täcket över huvudet”. Hur fan ändrar man den inställningen?!? Jag är så förbannat trött på ätstörningen, som jag har lidit av i exakt 30 år nu! Jag vet att jag aldrig kommer att bli frisk från den, men om jag långsamt ändrar mitt synsätt så kan jag kanske hantera och kontrollera det på ett bättre sätt – förhoppningsvis…

Jag får ta nya tag imorgon. Jag har inte många cigg kvar, så jag måste handla det imorgon plus boka en tvättid och dammsuga.

Jag hatar att depressionen verkar ha tagit nytt fäste. Jag antar att det beror på alla förändringar, men det är skittrist och det känns som om jag tagit femtio kliv bakåt, när jag var på så god väg. Jag kan tyvärr inte ens få fram glädjen över att åka och hälsa på mamsen, men det vet jag ju att jag verkligen vill. Sitter bara och målar upp katastroftankar i huvudet, t.ex. om hur jag ska betala resan mellan Jkpg och Gränna. Jag vet att de har ett värdekort, som jag kan köpa på stationen nånstans, men jag hatar att behöva göra sånt här på egen hand och inte kunna låta någon annan prata. Jag vet verkligen inte varför jag stressar upp mej och bara letar efter negativa situationer när saker kommer lösa sej när jag är på plats och frågar folk. Jag är ju fan turist, jag har tillåtelse att ställa ”dumma” frågor till folk jag aldrig kommer att träffa igen! (fast seriöst måste man kunna betala med kortet på bussen, väl?)

Skulle berätta lite smått om mötet. Först kan jag säga att jag inte blev så klok på hur det hela funkade. Det heter tydligen Aktivitetshuset centrum och ligger vid järntorget. Det enda jag tyckte lät intressant var webbdesign, men det var en maxgräns på 30 år (jävla diskriminering haha). Sen pratade hon en massa om sömnad och omklädning av möbler, vilket är helt ointressant för mej. Fast dom grejerna gällde bara när man väl ska börja arbetsträna 25 % och uppåt fast det ska jag ju göra min min riktiga arbetsplats. Vad man gör innan det förstod jag inte. Kommer att få en tid för ett nybesök i början av oktober och får då träffa en handledare, så jag får väl förhoppningsvis redan på då hur det funkar. Tycker det påminner om Fontänhuset, som det låter nu. Tydligen finns det också något som heter aktivitetskatalogen.se som jag ska kolla lite på om det finns något där som intresserar mej. Hälsodisken är tydligen med där, så då gör jag ju redan en grej, samt simningen, så får se vad de kan komma med för andra förslag. Jag är livrädd för hela grejen och att behöva gå på flera okända ställen med nya människor och få krav ställda på mej. Jag ska försöka tänka att jag gör det här för min skull och att det kommer att leda till något bra.

Har pratat med mamsen lite. Hon har lite pengar till mej för resan (asgulligt) och hon skulle gärna vilja veta när jag kommer. Tyvärr kan jag inte bestämma nåt specifikt än, men jag kommer att runt den 29 september och det vet hon.

Tror att TK har ringt fem gånger idag! Hon har problem med att skägget (hennes karl) inte hör av sej ens med ett hej via sms på flera dagar. Jag kan verkligen känna med henne där. Det tar 10 sek att säga hej eller en tid och plats att ses. Jag håller helt med henne, förstår inte att folk inte kan avvara några sek för att göra en annan person glad! Själv undrar jag om personen verkligen bryr sej. Deras förhållande verkar ändå solitt, bortsett från att hon vilja ha mer connection. Jag försöker att vara stöttande, så gott det går.

Vet inte alls vad jag ska göra för att komma ur dagens negativitet… Det är så tröttsamt att må så här. Jag vill promenera och simma och se fram emot saker! Kanske ska fixa naglarna och plocka ögonbrynen bara för att göra nåt vettigt. (naglarna blev rosa hehe). Tyvärr vill jag helst bara sova nu. Jag måste gå emot depressionen och göra mina vanliga rutiner. Det här går inte…

Addendum: jag vet inte om jag vill åka till Gränna längre, fast jag vill ju träffa mamsen. Allt känns skitjobbigt nu! Jag vill spendera mina sista pengar på nya piercingar. Jag är fan dum i huvudet. Klart att jag kommer att åka till mamsen, det är den sociala fobin som ställer till det som fan nu!

Daglig aktivitet 80 min: ◼️