Vikt / BMI
74,8 (-2,9 sen 6/7) / BMI: 24,4. Igår var första gången jag ätit något på flera dagar (det var bara en liten portion) och det resulterar i att jag går upp 0,4 kg?! Fuck that! Minus tre kilo på en månad är också jävligt sugigt! (kommer att ta ett halvår att komma tillbaka till 59 kg i den här hastigheten)
Dagen
Vaknade runt kl. 8 som vanligt och drog till NettoTobak för att köpa cigg och snus i present till exet (han fyllde 30 år 2 augusti och vi ska ses på fredag, så tänkte vara lite snäll). Vafan vad dyrt det har blivit med Prince nu – 65 jävla spänn! Det som brukade vara mina favoriter… (‘snålänningen’ i mej har fått mej att byta till Pall Mall)
Det blev ingen simning idag, fast jag kunde ha tagit min promenad, men det kände jag inte för… Imorgon blir det fan simning kl. 9! (jag har verkligen saknat simningen och det gör jag varje dag jag missar det)
Jag mår bättre idag, inte riktigt så bra som för några dagar sedan, men nästan. Hade en dejt igår och det känns som att vi fick en hel del utrett och det verkar som att vi ska fortsätta ses, mer vet jag inte. Det känns bra.
Jag kom på att jag verkligen inte förstår hur man inleder ett förhållande långsamt. Första killen jag hade (10 år långt förhållande) träffade jag på Hultsfredsfestivalen och vi blev ihop i och med första samtalet och vi förlovade oss p.g.a att det var ett långdistansförhållande och vi ville känna att vi hörde ihop. Andra killen (6 år) träffade jag på Truckstop Alaska och det var aldrig någon fråga om att vi var ihop från dag ett och vi flyttade snabbt ihop. Tredje och sista pojkvännen (5 år) flyttade i princip in till mej första natten. Sex var aldrig ens inblandat i första skedet av mina förhållanden. Jag vet inte hur man går långsamt fram… Det är dock aldrig för sent att lära sej haha. (Detta betyder givetvis inte att jag tror att jag är ihop med första bästa kille som pussar mej, jag trivs egentligen bäst själv, så ‘who needs a man’?) Jag har till och med har skrivit flera gånger om hur jävla lite jag vill ha en karl i mitt liv igen! Ärligt talat, vet jag fortfarande inte om jag vill det egentligen, men om jag bara kunde lära mej att ta saker lite som dom faller sej (vara spontan, aaargh, varför är det så svårt?!?), så kanske jag inte skulle planera och utgå från saker och ting i huvudet så mycket! Har mycket att lära.
Ytterligare en sak jag bör ha i åtanke är att inte dela saker vitt och brett med alla om personliga saker. Det handlar återigen om att vara alla till lags, att leverera något, bjuda på mej själv, spela en glad figur och ha intressanta saker att dela med mej av. Jag inser att jag inte har rätt att föra privata samtal vidare, men jag tror att jag är så van vid att svara ärligt på varenda fråga, hur personligt det än är. Jag är fan hopplös. Ingen annan har rätt att ta del av mina eller närståendes tankar och känslor. Jag låter, fan, alla köra över mej, satan!
Måste säga att post mortem i hjärnan går för fullt nu: ”varför sa jag så?”, ”men vad svarade jag då?”, ”vad fick jag för svar då?”, ”varför sa jag inte så istället?”, ”nästa gång kanske jag kan säga så istället” ad nauseam. Det hade dock kunnat vara hundra gånger värre och lett till ångest, men jag känner att jag kan parera tankelooparna bättre än förut. Det gör mej ändå frustrerad och det är utmattande.
Måste bara rekommendera en Youtube-kanal. En forensisk psykiatriker (som ser bra ut btw haha) grottar in sej i hjärnan på brottslingar och berättar om olika personlighetssyndrom och dylikt. Skitintressant!
Daglig aktivitet 80 min: ◼️
Dagens KBT
Hade ett fysiskt besök inbokat till kuratorn igår. Kändes trevligt att ses öga mot öga igen och inte via den där jävla appen.
Mina uppgifter till nästa gång är att fortsätta med att utmana livsreglerna samt även att inte vara alla till lags. Jag ska även försöka att se hur jag kan vända negativa dagar till något bra. Typ, att jag vill bara dra täcket över huvudet och då kan jag låta mej själv göra det ett tag, sen ändå göra någon av mina nyttiga rutiner och därmed vända resten av dagen till något positivt.
Det vi pratade mer om var min ätstörning. Det är ett tvångsbeteende att jag äter för att bli lugn. Frågan är vid vilka tillfällen äter jag inte?
I övrigt tog vi upp hur mycket jag dömer mej själv. Hur ska jag göra för att få självrespekt? Hur kan jag tycka om mej själv mer? Hur kan jag göra för att inte döma mej själv vid motgångar och ändå tycka om mej själv? Jag får tycka om mej själv även om jag inte har gjort det jag har förutsatt mej. När jag inte lyckats med något behöver jag tröst och inte hårda ord.
Nämnde även arbetsrehabiliteringen och att jag behöver inse att om folk beter sej negativt mot mej, så behöver det inte alltid handla om mej. Hela min grundinställning (den sociala fobin, att allt handlar om att döma mej) gör mej sårbar inför arbetsträning.
Fick lite att tänka på, som alltid. Jag gillar det. Jag tycker om att ha uppgifter att ”ta itu med”.
Livsregel: Om jag jag planerar och förbereder alla eventuella händelser och samtal i huvudet, så har jag kontroll och kommer inte att bli överraskad. Självklart: Om jag är spontan och bara ”flyter med” ibland, så blir livet lite lättare eftersom jag lättar på kraven på mej själv. (Kanske blir livet roligare och jag en roligare person?)
Arbora Vitae 