Kriminaldrama från 1944 med Jean Parker och Lionel Atwill (inga skådisar som jag hade hört talas om innan).

Tyckte den var riktigt spännande. Sen att den, genom mina 2013-ögon, hade en del (oavsedda) komiska repliker, gjorde bara filmen bättre.

Skrev ner flera roliga uttalanden under filmens gång, men såg nu att alla (utom en) låg under ”qoutes” på IMDb. Kommer lägga upp dom ändå.

”So after all that, what could I do? I just had to accept the mink coat”.

Den här screenshoten tog jag egentligen inte pga av hennes replik (även om den var rolig också), utan av modeskäl.

Jag vet inte vad den här typen av ”hårprydnad/halvhatt” heter på svenska (snood på engelska) men när det gäller vintagemönster (virkning) så finns det massor från 40-talet på nätet.

Den har ”bollvarianten” är inte virkad, såklart. Här är några virkade varianter:




Mamsen, vet du vad dom heter?

Jag älskar såna här totalt epok-definierande accessoarer!

Huvudpersonerna.

Ytterligare epokdefinierande. De sålde ”war bonds” på biografen.

Fler citat:

Psykiater Charles Finch: ”You might give me the names of all the boys you know, that you go out with”.

Suzy Logan: ”All of them?! I hope you’ve got plenty of paper”.

——————–

Sergeant: ”This isn’t one of those tough cases that depends on clues”.

——————–

10 minuter innan avrättningen av Mary:

Radio: ”We are interrupting this programme for an important announcement. We are trying to reach governor Harrison. If governor Harrison hears this, please call warden Lewis at once. Snell, a bankteller, has confessed to the murder of Willis Millin. Mary Kirk Logan is innocent”.

Trevligt att ditt liv står i radions händer… I andra filmer sitter alltid guvernören standby och är redo för nya bevis tre sekunder innan avrättningen. Nu är jag helt förbryllad, hur går det till egentligen?