bulimi

Fredagssammanfattning Vikten (24-28 okt) = 0 kg

Penardun Bantning, Vikten/Bantning Etiketter:, , , Lämna en kommentar

Måndag 24 oktober 

Vikt: 77,8 kg

Motion: simning 1 km + promenad 20 min

Kcal: 442

Tisdag 25 oktober

Vikt: 77,8 kg (0)

Motion: simning 1 km

Kcal: 1132

Onsdag 26 oktober 

Vikt: 76,9 kg (-0,9) 

Motion: promenad 30 min

Kcal: 865

Torsdag 27 oktober 

Vikt: 77,7 kg (+0,8/-0,1)

Motion: simning 1 km, promenad 1h10min 

Kcal: 855

Fredag 28 oktober 

Vikt: 77,8 kg (+0,1/0)

Motion: simning 1 km

24 oktober – 28 oktober:

77,8 – 77,8 = 0 kg viktnedgång 

Tankar:

Varför har jag inte gått ner något?!

Varför gick jag upp 0,8 kg från onsdag till torsdag? Blev inte mycket till motion på onsdagen , men jag åt bara 865 kcal, så jag borde åtminstone ha behållt 76,9 kg. 

Hur kommer det sej att jag inte gått ner något alls från torsdag till fredag, när jag bara åt 855 kcal, simmade och gick en långpromenad? 

Jag känner inte igen min kropp längre. Vad har hänt? Kommer viktnedgången plötsligt att komma igång? (Aldrig varit med om tidigare, viktnedgång sker direkt, enligt min erfarenhet).  Eller kan jag inte längre gå ner i vikt alls? Varför i sådana fall? Beror det på något av pillrena jag äter? Så här kan jag inte ha det i alla fall. Jättesvårt att behålla motivationen när inget händer. Jag måste gå ner igen!  

Något annat som jag har reflekterat över, är min kännedom om min kropp. Ja, jag hoppas (förlitar mej) på att vissa resultat ska framträda, i enlighet med mina tidigare erfarenheter. Ett visst (lågt) kaloriintag i kombination med motion (1 km simning 3-4 ggr/vecka alt. en timmes promenad 4-5 ggr/vecka) ska resultera i en viktnedgång på minst 2 kg i veckan. MINST! 

Vad fan! Att på fyra dagar med fyra dagars simning inte gå ner ens 100 g är helt ofattbart för mej! Det borde vara minst 0,3 kg/dag. Jag fattar verkligen ingenting. 

Som jag sa, jag känner inte igen min kropps reaktion (icke-reaktion) just nu, men min känsla för kroppens vikt är kvar. Ända sedan min första bantning, med kaloriräkning och dagliga vägningar har jag fått en känsla för min kroppsvikt. Jag känner vad jag väger. Jag kan med säkerhet, nästan på 0,1 kg, säga vad jag väger just nu och i och med det så vet jag, innan jag ens stiger upp på vågen, hur mycket jag har gått ner/upp. 

Det är hemskt att vakna efter att ha haft en bra dag (produktiv i min mening, simning, nästan utan ångest, ätit medvetet där jag har dragit in på minst 1000 kcal) och känna kroppen och veta att min vikt är den samma som igår (och i förrgår, och dagen innan det). Jag vet att det är ”77,8”, jag  ställer mej på vågen: ”77,8”. Jag känner det. Kanske var/är min mage uppblåst, kanske är det dags för mens, kanske känns magen fortfarande full, trots bra måltid 7-8 timmar tidigare. Förut hade jag vetat och satt fingret på det. Nu, däremot. . .  Jag känner min kropp och vet hur dess viktfluktuation ter sej/har alltid tett sej. Det är alltså helt sjukt att jag nu inte alls känner igen min kropps reaktion på kaloriintag och motion. Jag får försöka härda ut en vecka till och se vad som händer. Händer inget, vad viktnedgång, så måste jag prata med läkaren om det. Jag kan inte leva som ett fetto! Jag är inget fetto, jag är inte uppväxt som ett fetto, jag vägrar vara ett medelålders fetto och jag vill inte dö som ett fetto! Jag måste gå ner i vikt. Helst vill jag väga 54 kg igen, men om skitkroppen vägrar, så kan jag nöja mej med 62 kg. Fast, asså, jag tänker inte lyssna på min kropp -den ska fan lyda! 

Jag vill, imorgon, känna att jag känns som 77 kg och ställa mej på vågen och få det bekräftat. Efter det vill jag känna att kroppen känns 0,2-0,5 kg lättare varje dag innan jag ställer mej på vågen. 

Jag har 23,8 kg att gå ner. Det är fem storlekar! Jag kan nätt och jämt använda mina trosor (glöm helt det mesta i klädväg i garderoben och definitivt bh:ar). Jag lufsar runt i mysisar hela tiden. Jag skyr speglar som pesten. Jag gråter över mitt utseende. Jag vill inte visa mej utomhus. Jag känner att jag har regridierat till ett känslostadie jag var i när jag var 16-22 år. Jag har inte återgått till kräkningar, men när jag nu har haft halsbränna så har jag blivit illamående och då har jag ”gone with the flow” – alltså jag har slappnat av i halsen, rapat lite och känt att en spya är på väg. Har då sprungit till toan och klökts upp det jag har kunnat. Som nån slags oskuldsbulimi (”Vadå? Jag har esofagit, jag känner därför illamående och får sura uppstötningar. So what?”)

Hur är kvinnan?

Penardun Uncategorized Etiketter:, , , , , , , Lämna en kommentar

image

Aaaargh, feminister och skitnödiga PK-pack. Hånar er nu för era svenskakunskaper :P.

Jag är så trött på er idioti. Som ni beter er får ni alla emot er och folk kommer aldrig bry sej om er/vår cause. När fan ska ni fatta det?

Som kvinna vill även jag ha lika lön, behandlas rätt vid anställningsintervju trots att jag kanske vill ha barn, inte ses som sexobjekt på stan (inga problem i mitt fall, haha), slippa bli pådyvlad kläder av magra fotomodellsräkor eller känna mej som en michelingubbe när jag bevistar ett gym.

Varför är allt så svårt?

Jag (och, dare I say it, de flesta av oss vanliga kvinnor) kommer aldrig se ut som Kate Moss i klädesplaggen ni har på de stora billboardsen.

Min fråga till klädföretagen är då:

Vill ni att jag ska vara en smal Kate Moss-räka? Varför, i sådana fall? Vad är er agenda? Kanske kan jag inte göra era kläder rättvisa som normalviktig kvinna?

Om ni inte har som agenda att tortera oss kvinnor och få oss att känna oss otillräckliga och svälta oss själva, varför envisas ni då att använda anorektiska modeller, eller retuschera skiten ur dom, i all reklam?

Det finns inget syfte, vad jag kan se.

Jag har inga siffror, men jag gissar att mindre än 10 % av oss kvinnfolk ser ut som era modeller. Varför ska vi (d.v.s. majoriteten) normalstora kvinnor fås att må dåligt över våra kroppar genom att matas med dessa övermänskliga, ursnygga modeller?

Det känns som någon form av konspiration 😉 Äsch, jag vet inte.

Med tanke på att de flesta modetidningar och klädföretag idag har kvinnliga VDs eller ägare så blir mina frågor än mer relevanta. De manliga är så klart lika skyldiga, men deras oförstående och blint följande av traditioner kan man ju förklara med deras lägre IQ och EQ (utgår jag från, i alla fall).

Vad tjänar dessa kvinnliga chefer och/eller deras företag på att vi kvinnor tvingas må dåligt och fås att tro att vi är onormala, genom att tvinga på oss detta ”anorexiidealet”? Ni borde, rent teoretiskt, få mer sålt om ni riktade er reklam till oss vanliga kvinnor.

Jag vet inte hur andra känner/tänker, men som f.d. bulimiker har jag svårt för all form av kroppsrelaterad reklam.

Min bulimi utlöstes när jag var ca. 16 år p.g.a. de magra brittiska indie-programledarna på MTV. Ville se ut som dom, ha deras kläder och kunna gå in i en butik (helst vintage) och kunna prova och bära allt.

Vikten kommer alltid att vara en latent noja för mej. Idag väger jag mer än jag någonsin har gjort i hela mitt liv. Jag känner mej som en zeppelinare och vill inte ens se på min kropp (med eller utan kläder) i en spegel.

Självklart är stor övervikt onyttigt, men det är undervikt också. Problemet är att när vi har tröstätit för mycket så kan vi inte med att gå till ett gym (vi blir de utstötta, ”nu ska fettot försöka träna, haha”). Folk kanske inte tänker så, men det är så vi känner. Därför går vi inte dit, vi vågar inte. Vi är redan dömda som misslyckade fetton, så hur tar man sej ur den känslan när vi matas med Top Model och retuscherad anorektiskbikinireklam?

Liksom det mesta, i det här skitsamhället, så finns det ingen logik i att hålla oss kvinnor smala, eller få oss att sträva efter det – inte som jag kan se i alla fall. Så varför fortsätter det?

Update: psyket

Penardun Uncategorized Etiketter:, , , , , , Lämna en kommentar

image

Berättade om alla ”nya” biverkningar. Han tyckte att vi (som dom säger…) skulle härda ut åtminstone två veckor till på 60 mg-dosen. Bör, tydligen, gå minst sex veckor innan man kollar på alternativ eller en ny strategi.

Jag blir sjukskriven augusti ut. Fick dock en ny tid om två veckor, alltså när det har gått sex veckor. Då blir det ny utvärdering och förnyelse av recept.

Det blir tyvärr, sista träffen med den här läkaren. Han ska byta arbetsplats. Typiskt! Han har verkligen varit skitbra! Får en ny läkare en månad efter det. Hon, som jag troligtvis får istället, ska vara specialist, men det hjälper ju föga om hon inte kan nåt inom psykiatri. Jag får hoppas på det bästa, helt enkelt.

Fick nya antikräkmedel: primperan 10 mg. Postafen har ju verkat ”sådär”. Ska ta en tablett varje morgon. Förhoppningsvis ska det även motverka mina hetsätningsattacker som kommer i kölvattnet av att illamåendet går över. Fan, Fluoxetin skrivs ju ut i 60 mg till bulimiker, då ska väl inte jag, som varit relativt frisk länge, återfå mina ätstörningar?!