Jag inser nu att jag framstår som rätt kall gentemot L, med tanke på det jag skrev. Lite som om han var egal.

Det är han inte. Jag har bara inte glömt det som var. 

Förlåt, L, du kommer aldrig bli B och definitivt inte M. Däremot kan jag älska dej för den du är. 

Tyvärr kommer vårt förhållande aldrig ens komma i närheten av de tidigare förhållanden jag har haft.

 (Du vet själv varför, om du inte är dum i huvudet.)

Två gånger dumpad. Tänk sex år, tänk tio. Hur mycket gror man ihop? Hur många interna skämt och speciella samhörighetstecken bildar man? 

I nästa förhållande har jag uppehållt dessa interna skämt och skrattat för mej själv. Försökt förklara, ingen fattar. 

Nya interna skämt, med den nya pojkvännen, bildas istället. 

Men jag vill inte. Jag var nöjd med M. Det var min soul mate. Jag vill inte mer. Jag försöker mej på ett inneboende/halvhjärtat förhållande, men har man slarvat bort sin soul mate, kan man lika väl dö. (Hade jag två soul mates? Vet inte, men N kändes också rätt, men inte som M.) 

Jobbigast är att M skulle ha funnit livets mening med mej (kändes så iaf). Det som förstörde var min depression, mina piller, mina sjuka beteenden (vaket/i sömn) på pillrena och mitt självmedicinerande med alkohol.

Han fick nog. Jag fuckade upp. 
Sen att jag inte vill knulla kom ju tillbaka igen, samma som förhållande ett, var ju ett problem (tydligen). 

Jag tror jag är asexuell. 

(Victoria of Kent) 

Vill ändå framhäva två kvinnor. 

Skiter i ok och sån skit. Två kvinnoöden som fascinerar. 

Röj! FAN, PART-AY!

Jag skämtar obviously. 

L har helt oförhappandes blivit medelålders. Några bärs och sen somna. Hehe. 

Jag kollar på Comedy central tillsammans med Ippo. Dricker på de sista ölen och trappar ner. L somnat i mitt knä. 

För gamla för röj. (Åtminstone jag.)

Men inget normalt med L. Inget kolla på film och dricka en bärs, ingen bonding över brittiska komedier, ingen chans till interna skämt eller musik vi har gemensamt.

Jävla idiot. 

Jag orkar inte mer. 

Faktiskt bra låt. 

Sambon hade köpt kyckling. Usch, blä och fy, skyll inte på mej. 

Men, när den ändå fanns i hemmet tyckte jag det var kul att kolla vad Ippo tyckte. 

Som jag trodde, total ignorans. Är han vego, saknar han luktsinne eller är han bara ointresserad av allt som inte är kattmat. 

Det sistnämnda är nog rätt. Som en människa som aldrig vågar prova något nytt. 

Söt! 

Har våndats inför denna månad. Nu blir det skytteltrafik till Frölunda: arbetsterapeut, ny läkare, arbetsterapeut, försäkringskassan, avstämningsmöte, möte med arbetsgivare, arbetsterapeut, läkare, ev. psykolog,arbetsträning, arbetsterapeut. 

Jag fattar inte hur jag ska orka eller ens ha råd. 

Seriöst jag är mer uppbokad än jag någonsin varit. Fatta hur det känns!  Jag måste besöka alla annars indrag av min sjukpenning. (Jag vill ju givetvis komma vidare med deras hjälp, men så kompakt…?)

Blir en tuff månad!

Eller, nä, har ju Ippo här. Den keligaste katt som finns (och gosigaste lurvmagen) 

Tagit saroten, halvt rör Theralen och en benso. Fortfarande helt uppe i varv. 

Blev hetsätning, trots att jag verkligen inte vill längre, hjälpte inte heller. 

Tog två benso, ingen tillstymmelse till avslappning. 

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Får försöka med mer Theralen, vill inte ligger här med ångest, kliande i benen, rastlöshet och oro. Jag vill sova så jag kan påbörja en ny dag där det kanske finns en chans att saker blir bättre. 

Intressant vinkel. Mysig tanke innan nästa steg. Aldrig hört förut. (Fick tyvärr inte med nick, tror ”Timecode”). 

Om någon skulle ha blivit orolig, så lugna ner er.

Dessutom hoppas ni är smarta nog att fatta att jag aldrig skulle lämna Spike. 

Kommer inte svara på frågor eller kommentarer angående förra inlägget. 

Jag levde min dröm. 

Hade jobbet som jag i min vildaste fantasi aldrig trott jag kunde få. 

Älskad pojkvän sen 6 år. 

Nyinköpta möbler och påbörjan till ett hem. 

Sparkonto. 

(Papi dog, men vi hanterade det ihop, jag och M). 

Fick stressutlöst depression. 

M orkade inte med mej mer. Pappsens död för mycket. Slut. 

Nu träffat en människa som har det relativt bra med. Men han är delaktig i att jag inte längre har kvar något arv. Jag lever inte det liv jag hade byggt upp och inte det liv jag förtjänar. Detta liv är inte värt det. 

Jag hade verkligen inte sett mitt liv så här. Det kommer avslutas i förtid. Vet ej när eller hur, men jag kommer verkligen inte bli pensionär. 

Jävla Mattias. Vi hade det så bra. Fan. Jag hatar att leva. 

Nu ropade L åt mej att jag grät för högt och störde hans sömn. Fråga varför jag gråter då, stolpskott? 

Poängen är att jag har gett upp. Kommer aldrig kunna flytta härifrån eftersom jag aldrig kommer kunna betala för allt som är förstört, kommer aldrig kunna återgå till jobbet och fortsätta där jag var alt. få ett nytt jobb (lovar att helvetesdraken skulle prata ner mej bara för att jävlas), kommer aldrig väga 60 kg igen, Spike kommer dö, börjat magra av. Jag ser ingen jävla fucking ljusjävel i slutet av nån jävla fucking tunneljävel. 

Tidsmaskin till 90-talet tack. Annars adjö. 

Kommer inte svara på frågor eller kommentarer angående detta inlägg. 

Nu går jag i ide över helgen. 

Gått upp och ner 10-20 kg flera gånger (tyvärr). Bulimi deluxe. 

Jag vet inte hur det funkar nu efter 40, men jag kan inte väga 79 kg (20 kg för mycket). 

Kan likväl dö.