Vikt: 66,8 (-0,6)

Idioten Lliw dök upp vid elva igår och släpade hit en jävla bänk! Jösses!

Han får fan komma tillbaka hit och slänga den sen! Jag försöker ju bli av med skit, inte samla på mej mer!

Jag har tänkt så mycket på Rhith. Jag saknar honom så mycket, men jag måste sluta bete mej så här. Det är bara jag som mår dåligt. Kan inte tänka mej att mitt mående ens rör honom i ryggen – i såna fall hade han hållit kontakten/skickat ett enda mess/ens läst mina mess. I lördags sågs vi och sen ringde han mej flera gånger från krogen den kvällen och allt var som vanligt, men sen inte ett livstecken på sju dagar.

Det är väldigt sårande att bli ratad på ett så utdraget, plågsamt och brutalt sätt utan en ursäkt, förklaring eller ens ett ljud. Jag själv tycker det vore enklare att dra av plåstret snabbt och vara klar med det hela. Är det för jobbigt?

Nu undrade jag ju först och främst om det har hänt nåt honom nåt allvarligt, lever han, mår han bra? Har ju förstått att han har mycket omkring sej just nu och jag insåg och accepterade att jag blev nedprioterad under, vad jag trodde skulle vara övergående period.

Dock har han nu gjort så här flera gånger (slutat höra av sej) där jag inte ville se the obvious red flags, my bad, så utgår jag från/har förstått att det här är hans sätt att dodge:a det jobbiga avslutande samtalet med mej (kanske för att undvika mitt eventuella gråtande och hundra frågor?) I hans värld, tycks det som, är det tydligen enklast att bara tystna och försvinna. I min värld blir det så otroligt mycket värre med ett utdraget lidande med pendling mellan tvivel och hopp om vartannat och det känns fegt av en mogen karl, speciellt efter att ha varit ihop i tre år. Det är inte mycket jag kan göra åt saken när det är den strategin han har valt. Om han bara kunde ha lite empati, åtminstone ge mej en tanke om vad det här gör med mej/sätta sej in i min situation…

Det gör mej tårögd att jag fortfarande älskar och vill ha honom och att jag gav honom mitt inre, mina känslor och min omtanke och jag är inte ens värd att se i ögonen och få berättat vad han ville, vad han behövde, vad som saknades, var fel och varför vi inte är längre är något som han ser som en framtid. Är det för mycket begärt?

Man slutar älska folk, jag fattar, been there, men säg det då! Don’t string me along! Jag har ett värde, även om vi inte längre ska ingå i varandras världar. Låt mej få samla ihop mitt brustna hjärta och laga det så gott det går utan att få det trampat på om och om igen. Jag vill läka, gå vidare och försöka fortsätta jobba med att läka mitt psyke och komma tillbaka till arbetslivet igen.

Jag inser att han inte visste att han skulle sluta älska mej/tröttna på mej/whatever, men då kan han väl ändå göra mej den tjänsten att binda ihop den här säcken? Tala om det när du vet att så är fallet. Ge mej inte några fler förhoppningar och ömhersbetygelser bara för att blidka mej om du inte har något syfte att leva upp till dom!

Undrar dock hur hans tankegångar går? Det är så vitt skilt från hur jag någonsin skulle drömma om att avsluta ett förhållande med någon man precis har sagt att man älskar. Varför gör man så? Skitkonstigt och elakt.

Det jobbigaste av allt är att jag inte kände honom alls – uppenbarligen. Den sista tiden av dom här tre åren måste han bara ha velat komma bort från mej. Det gör ont att inse att jag har levt i en lycklig dröm i flera år och gett min kärlek, känslor, tid och omtanke av glädje när jag hade kunnat lägga den energin på mej själv och att bygga upp min självkänsla och mitt eget mående, istället för att bli kastad på soptippen som en urtvättad disktrasa? Jag kan inte känna att allt var bortkastat eftersom jag fortförande älskar honom, men jag måste komma över det och släppa honom. Det är bara en sån förlust av det vi var. Som att tappa en del av mej själv och det jag trodde var vår framtid. Jag vill prata med honom, berätta om saker som händer i mitt liv, jag vill gosa, pussa och krama honom! Aaargh, this is shit!

Jag måste omvärdera saker och göra andra planer. Det är inte lätt att bara göra, så där. Jag måste läka mitt hjärta innan jag kan ta nya tag och föra in mej själv på rätt bana igen. Det kommer att ta tid för jag är förtvivlad fortfarande. Men. Tiden läker alla sår…sägs det…

Jag har aldrig upplevt nåt liknande. Har ju tyvärr alltid trott gott om folk och jag tror att folk är ärliga och inte vill behandla någon närstående illa. Det är en sån otroligt främmande insikt, som gör mej så ont att jag blivit så förd bakom ljuset. Jag kommer aldrig att göra om det misstaget igen. Jag klarar inte av att må så här dåligt. Mitt psyke är för skört ännu för att bara bounce back från en sån här dumpning. Det här har nu tyvärr förstört mycket av det som jag hade byggt upp och den positiva väg jag var inne på. Jag vet inte när jag kan komma tillbaka till det måendet igen. Ett väldigt steg tillbaka i uppbyggnaden av mitt mentala mående, som var på rätt väg, även utan honom.

Kontentan är i alla fall att jag inte ingår i hans tankar på något sätt alls. Det är den slutsats som jag måste dra nu efter total tystnad så många dagar.

Fattar dock inte varför han låtsades att allt var okej förra helgen och då fortfarande ville vara ihop och sa att han älskar mej. Onykter? För sex? Varför då inte bara vara ärlig?! Det går helt över mitt förstånd. Otroligt underligt.

Jag är väldigt ledsen över att det blev så här och att jag inte förstår vad som hände, vad som ledde till denna plötsliga tvärvändning – vi hade det bra ju, trodde jag iaf… Tji fick jag. Allt var bara illusioner.

Jag tänker nu bara slicka mina sår som ”nybliven” singel (dvs det är först nu, jag min korkskalle, har insett/accepterat att jag tydligen är det..suck…)

Jag får ta det som fakta nu även om jag tyvärr inte har fått höra orden från hans mun. Jag måste skydda mej själv från det onda. Ska gråta mej till sömns och sova bort resten av dagen.

Tänker i alla fall inte lägga nån mer energi på att messa honom och sitta och hoppas på svar som en jävla tönt. Jag har gjort mina sista försök nu och inte fått något gensvar alls. Det talar sitt tydliga språk (om han inte är död eller inlagd på sjukhuset eller nåt, men, nä…)

Får ta nya tag imorgon med mitt eget liv nu och börja med att försöka ta mej till badet i veckan. Måste få till mina rutiner igen. Han ingick inte i bad, promenader, tvätt, shopping, matlagning ändå, så ingen större skillnad på så sätt. Det är bara att jag är ensam nu och det är bara jag som betyder något (och Fille lol).

Jag har överlevt tidigare uppbrott. Jag överlever detta också. Jag vill bara inte gå vidare! Life sucks, people suck.

Lyckades ta mej till Willys och köpte cigg och sen har jag kollat på Youtube. Blev bara gråt, men ingen sömn.

Dagens Lärdom

What is Whisker Fatigue?
Cats’ whiskers are highly sensitive tactile hairs called vibrissae. They are deeply embedded in the skin and connected to the nervous system, making them crucial for a cat’s spatial awareness. Whisker fatigue occurs when these whiskers touch surfaces repeatedly, causing stress on the sensory system. It’s akin to sensory overload, which can lead to noticeable behavioral changes in your cat.

Ny låt/band

Amerikanskt 80-talspunkband som jag aldrig hade hört innan. Kanske kan vara bra. Ska höra nån mer låt.

Simning (mål 152 ggr i år 2024)

84