Vikt: 67,8 (+0,2) inte så konstigt iofs, men jag väger nu 5 kg för mycket och jag känner enormt fet, fläskig och skitful!

Lliw kom hit igår och slog sej ner med en folköl och satte på musik.

Jag har hållit på att fixa med kartongerna och skruvat ner bord och slängt tavlor med mera med mera.

Sen slog jag mej ner på sängen och har spelat patiens, Kitten Match och Words of Wonders hela fucking natten. Tog även hem Hogwarts Mysteries, Dice Dreams och Peek a Phone som jag behöll. Testade också Game of Vampires och King’s Choice, som var väldigt snarlika, men inte avkopplande för mej även om dom verkade som att man skulle kunna fastna i (en) av dom. Avinstallerade.

Lliw och jag har pratat med varandra lite grann, men mest suttit i våra egna världar med varsin mobil. Helt knasigt. Fast egentligen är det rätt skönt att bara ha fått stänga av hjärnan.

Jag har iofs mediterat flera gånger, gjort walesiskan två gånger, lyssnat på två poddar och hört lite ny musik, så helt hjärndött har det faktiskt inte varit…haha… (dessutom har jag författat och tänkt på allt i detta inlägg)

*Rant deluxe nedan*

Mina tankar går runt Rhith hela tiden och idag satt jag och tänkte ”saknar han verkligen inte mej? Han bodde ju i stort sett hos mej. Jag som saknar honom så himla mycket och känner mej helt lost!”

Då började jag fundera: det är klart att han inte gör! Han har aldrig känt så som jag gjorde för honom, han bemödade sej bara inte med att tala om det för mej!

Frågan är bara varför han spelade en roll där han låtsades vara på samma nivå som jag och gav mej en massa BS? Varför? Vad vann han på det? Är han en psykopat som tycker om att lura folk och göra dom illa? Jag har ingen aning, men jag har insett att jag kände inte honom alls. Hur kan man bli så lurad av någon i flera år? Jag är förbannad på honom, men jag klandrar mej själv.

Det är dock väldigt konstigt att jag är förvånad över att han gjorde slut, med tanke på att jag känner mej själv.

Jag undrade ju hela tiden varför han var med mej, såklart. Tänkte i min naitivitet att han faktiskt fick ut något av våra samtal och vårt umgänge. Jag lurade mej själv, levde på hoppet, önskan och drömmen om äkta kärlek.

Givetvis räckte det inte. Jag har inget att tillföra. Jag visste att jag inte räckte (hade en förhoppning, men…) så jag borde ha vetat att en dag snart fattar han att jag inte är nåt att ha. Det är motsatsen till imposter syndrome,  jag är mej själv och visar mej som jag är, men han upptäckte att jag inte att jag var som han trodde och önskade (trots att jag aldrig har låtsats vara nån som jag inte är).

Jag borde ha varit helt beredd på detta med tanke på tidigare erfarenheter, min ålder, alkoholvanor, psyke och ångest, utseende, sätt, intressen och dåliga självförtroende. Trodde han att jag skulle vara förberedd?

Utgick han ifrån att jag var så osäker, hade så låga tankar om mej själv och var så tacksam över att han hade befunnit sej i min närhet att jag bara skulle säga ”jaha, okej, nu var det dags då, jag visste ju att du snart skulle gå vidare och hitta den som du vill vara med på riktigt, så tack för att jag fick din uppmärksamhet i tre år, hör av dej så tar vi en bärs”?

Hade han så låga tankar om mej?! Betydde ens något för honom överhuvudtaget? Känns som att dom sista tre åren har varit en lögn, en saga, ett påhitt och det får mej att må så jävla dåligt. Kan inte fatta att jag levde i en drömvärld i tre år! Mitt självförtroende har fått sej en sån jävla törn av det här förhållandet. Det är inte så att jag önskar att vi aldrig hade träffats, men jag önskar att han hade fått mej att förstå att det var så jag skulle tänka. Då hade jag kunnat fatta ett beslut själv och inte känna mej så jävla lurad som jag gör nu.

(Idag är det exakt en månad sedan Rhith gjorde slut, fast just datumet har faktiskt inget med den här urlastningen att göra, den var behövlig och tydligen var det dags eftersom jag inte kan fortsätta så här – det råkade bara bli idag.

”Rant:en” ska förhoppningsvis hjälpa mej att känna att tyvärr gick det åt helvete och jag mår dåligt nu, men att detta har varit något att ta lärdom av, förhoppningsvis kan jag sluta att älta och gå vidare med det skitliv, som jag har):

Det som upprör mej är att Rhith inte visade någon tendens till att ångra sej om hur han delade denna nyhet med mej utan att det kom som en blixt från klarblå himmel för mej tyckte han tydligen var helt okej (att inte ha tagit upp några reservationer innan, utan bara avsluta helt utan förvarning).

Och att han tydligen ville ha det avslutande samtidigt där och då på Silverkällan. Han hade inte hade någon förståelse för att jag gick in i ett chocktillstånd utan sparkade ytterligare på mej när jag redan låg ner genom att kalla mej omogen för att jag inte ville ha ett sånt otroligt jobbigt samtal på krogen.

Just att jag var omogen som inte ville stanna på krogen och prata samt även ta ställning till/eller egentligen gå med på att fortsätta vara kompis när det är som att ha blivit överkörd av en buss verkade helt flyga över hans huvud.

Jag hade lärt mej att han inte riktigt förstod hur jag kände i vissa sammanhang, men detta var verkligen noll insikt/empati/medkänsla.

Jag pallade inte att förklara där och då. Jag ville bara fly! Han fattar/fattade inte hur jävla chockad jag blev. Jag älskar honom och han älskar mej (trodde jag). Man stannar då inte bara upp mitt i ”dödsbeskedet” och säger ”jaha, okej, nä, men det är lugnt, vi kan vara kompisar istället”.

Vem vill bli dumpad helt oförberett på krogen och sen sitta där och diskutera vad som gick fel bredvid sin lulliga polare?

Eller jag funkar inte så i alla fall. Hela min världsbild och våra planer ihop för framtiden förändrades på krogen där och då. Hur kan man inte fatta att jag behövde samla mej, tänka, verkligen fatta vad han just sa?!

(tror faktiskt inte att han ens hade velat diskutera det, återigen manipulation/gaslighting, utan bara få det överstökat)

Jag förstår rent logiskt att jag inte hade kunnat förändra något, men om jag inte får veta vad som är fel så kan jag inte ens försöka. Han ville inte ge mej en chans. Han hade redan gått ur förhållandet och ville bara få mej att veta det så han kunde rub his hands off me.

Jag är den jag är, men jag kan förändras och är villig att lyssna på en partners funderingar/önskemål/irritationsmoment hos mej etc för i ett förhållande pratar man väl med varandra? Man drar väl inte bara när det inte känns bra längre? Det fanns väl inget för honom att prata om för han ville bara bli av med mej. Tyvärr så inser jag den hårda sanningen nu.

Däremot:

Jag är ju polare med Lliw, så han tyckte uppenbarligen att då kan vi vara det också. Förstår fortfarande inte varför han ens sa så. Trodde han att det skulle lindra smällen? Ja,  KUL att vara bästis med den jag älskar och inte får pussa, krama, ta på längre utan bara prata med och se honom gå vidare med nya förhållanden! Jupp, jag är ju masochist! (not)

Eftersom jag inte har hört av Rhith nåt sen dess så måste jag skriva av mej här, varför jag kan vara kompis med Lliw och inte med Rhith, eftersom det tydligen var helt obegripligt för honom.

Varför jag kan vara kompis med Lliw trots att han var ett stort arsle under vårt förhållande:

Jag älskade inte Lliw som en ”älskare” längre när jag gjorde slut. Lliw är en bra människa, men han går inte att leva med. Jag var/är en äldre hjälpreda/stöttepelare och var då även försörjare. Jag var tvungen att ta mej ur förhållandet för min egen överlevnad.

Han ligger mej fortfarande varmt om hjärtat. Han är som en fågelunge som man vill hjälpa. Han är snäll, men har inte fått hjälp nånsin. Jag kunde/kan hjälpa. Jag är en snäll, omhändertagande människa – det är sån jag är som person. Jag vill att människor ska må bra, vara glada och kan jag hjälpa till så vill jag det! Jag mår bra av att göra andra människor glada och att finnas där.

Lliw och jag hade även gått igenom mycket under våra fem år ihop, som svetsat oss samman (eller iaf gjort så att vi känner varandra utan och innan, mer än någon annan som jag nånsin har känt).

Lliw blev inte chockad överhuvudtaget att jag gjorde slut. Han var förvånad att jag inte gjort slut tidigare. Det går inte att jämföra med Rhiths uppbrott med mej!

För att jämföra rent krasst: om Rhith kände som jag gjorde när jag gjorde slut med Lliw så betyder det att han inte längre kände någon kärlek för mej och hade inte gjort det på minst ett halvår.

Jag funderade hela tiden på hur jag skulle ta mej ur förhållandet utan att vara elak (jag kan inte vara elak mot människor). Att han fick LVM förenklade det hela eftersom det blev ett avbrott som stod utanför oss. Vi blev särade åt och jag behövde det för att ta mej ur hans värld.

Jag är övertygad om att Lliw inte längre älskade mej eftersom han hade varit otrogen flera gånger. Han väntade sej att jag skulle göra slut helt enkelt.

Så i såna fall trodde Rhith att jag inte älskade honom utan bara sa det och att jag skulle vara helt okej med att gå från pojkvän/flickvän till polare utan att tänka mer på det.

Hur jävla fel kan man ha?! Hur lite kände han mej?! Hur lite brydde han sej om mina känslor?!

Jag inser nu att han inte kan ha känt mej alls. Varför låtsades han som det. Varför sa han att han älskade mej? Om han var som jag var mot Lliw så låtsades han den sista tiden för att vara snäll mot mej och väntade på en ”out”.

Fy fan, vad ruttet det är!

Hur kan man vara så empatilös att man inte fattar att det gör uppbrottet hundra gånger värre om man först håller fram ”moroten” (”jag älskar dej och vill flytta ihop”) och sen bara ”nanananana, just kidding, fuck you, vi kan vara polare istället”?

Jag och Lliw hade en massa samtal om hur kasst vårt förhållande var och att vi bara drog ner varandra i värre misär. Jag visste att han visste att vårt förhållande bara fick konstgjord andning; vi vara så vana vid vår vardag och det var krångligt att ta nästa steg så vi orkade inte bemöda oss. Egentligen är det jag som bara borde ha kastat ut Lliw med tanke på vilket jävla rötägg han var, men som alltid kunde jag inte stå upp för mej själv (‘the path of least resistance’).

Så i och med ovanstående jämförelse mellan oss i liknande situation, så förstår jag nu att Rhith inte tog vårt förhållande på allvar, men var jag då bara ett tidsfördriv? Nån att hänga med av praktiska skäl? Who knows? Vi pratade väldigt bra med varandra och tyckte att vi hade lärt känna varandra väldigt bra, men inte fan hade vi mycket gemensamt. Tänkte opposite attracts hela tiden. Han ville inte ens gå på mina spelningar som pojkvän, vad skulle vi göra ihop som vänner? Gå till Silverkällan?

Om han hade någon form av medkänsla så borde han ha sett till att jag var på samma linje när han levererade slutbeskedet, som jag var med Lliw. Det var jag inte! Vårt förhållande var viktigt för mej! Men, alltså inte för honom då uppenbarligen.

Fan, vad jag hade velat veta detta så långt tidigare, så det inte hade gått tre jävla år där jag investerat en massa känslor helt i onödan (kändes inte som onödan under tiden givetvis, men det kan jag inte njuta av nu ju)

Jag drev med honom nån gång första halvåret att han var en hobosexual eftersom jag precis lärde mej ordet den dagen (Reddit, of course: ”en hobosexuell som en person som dejtar dig med det enda intresset av att ha ett ställe att bo – inte ett genuint romantiskt intresse”).

Hur rätt hade jag inte då? Fan, om jag bara hade vetat hur falsk han var! Jag borde ha dragit öronen åt mej första gången som han ghostade mej och lät mej gå som på nålar med ångest eftersom han inte behagade höra av sej förrän han kände för det. Snacka om red flag!

Jag var så kär att jag bara blev glad att han fortfarande ville ha mej när han väl hörde av sej. Att jag låter mej själv vara en sån fucking jävla dörrmatta och tackar och bugar för att en kille nedlåter sej till att vara snäll mot mej/ge mej uppmärksamhet.

Jag borde fan ha haft det i åtanke hela tiden. Att jag aldrig lär mej! Jag blir bara utnyttjad/är bekväm för tillfället. Jag är ingen som man satsar på.

Jag tror väl varje gång att jag ska hitta min drömprins, men jag är aldrig någons prinsessa. Jag är som pigan som man förlustar sej med innan det är dags att skärpa till sej och gifta sej med sin riktiga prinsessa.

Det är gör så fruktansvärt ont att få det bevisat gång på gång. Mina andra två pojkvänner gifte sej och skaffade barn nästan direkt efter mej. Det är egentligen bara Lliw som har det värre än mej, det är väl därför som jag kan umgås med honom för att jag kan känna mej lite bättre än honom. Usch, vad elakt av mej!

Men nu ska till och med han ha barn (inte planerat med giftermål and shit iofs, men ändå). Jag vill/tror inte att jag någonsin har haft nåt intresse av att ha barn eftersom jag inte förstår eller kan umgås med barn, men att ingen vill ha mej och mina gener! Jag har aldrig fått vara med i tävlingen, liksom, utan blir alltid bortvald i första urvalet m

Usch, fy fan vad dåligt jag mår nu. Dock skönt att ha fått sätta ord på känslorna ändå, även om det inte är ingen direkt livsbejakande sysselsättning… (fast det kan inte bli sämre i alla fall).

Pratar med Lliw om Häcken och Gais samtidigt som jag skriver, så han håller mej från att bli helt förstörd eftersom jag får annat att tänka på och jag vill inte visa för honom hur dåligt jag mår. Den typen av vänskap har vi inte. Jag kan stötta honom, men han, med sin ADHD (haha, sorry) har ingen koll på hur man gör det/ens vill/bryr sej om att återgälda det. Han har aldrig funnits där för mej, det är ett väldigt ensidigt kompisförhållande.

Fast allt är ensidigt för mej. Det är bara mor och far som har älskat mej villkorslöst (inte för att TK och Awydd älskar mej, men dom förhållandena är rätt villkorslösa också iofs).

Jag tänkte när jag träffade Rhith andra gången att detta var för bra för att vara sant (han kom och ville träffa mej!), och förmodade att det skulle gå åt helvete och att mitt psyke inte skulle klara det, men han gav så bra intryck! Hoppet är det sista som dör, typ.

(snöade in på ordspråk: i dom djupaste vatten, smolk i glädjebägaren, solen har sina fläckar, fly in the ointment bla bla bla – försöker komma på det om att man visar upp sin bästa sida, men sen dyker den riktiga identiteten upp, men lyckades inte komma på det) – sorry, en parentes bara hahaha.

Jag hoppas nu att jag kan släppa det hela (åtminstone lite grann/inte älta oavbrutet i alla fall). Jag hade velat ha detta som ett samtal personligen med Rhith (inte på Silverkällan!), men det här verkar tyvärr vara den enda closure som jag kan få.

Det är så jävla idiotiskt att efter allt detta som jag har skrivit nu, så hade jag blivit överlycklig om han hade hört av sej!

Jag är osäker (ja, ”osäker” när jag borde fly i andra riktningen om han ens visade sej, men jag älskar honom fortfarande och det går tydligen inte över på en månad buhu) på om jag vill ha/skulle ta honom tillbaka. Om han skulle ångra sej (varför han nu skulle göra det??), men att höra ifrån honom och höra hans tankar och få dela mina med honom hade varit guld värt för hur jag ska hantera min framtid och kunna gå vidare.

Det är som att ringa upp en arbetsgivare efter en intervju när man inte fick jobbet: ”Varför valde ni inte mej? Vad var det ni önskade/behövde som jag saknade? Fanns det något som var bra, som jag ändå kan bygga vidare på? Söker ni fler av min befattning emellanåt? Ni kanske kan spara mitt cv?” etc etc typ.

Jag kan inte lova att jag inte kommer att skriva om Rhith något mer nu, men min förhoppning är att jag inte ska behöva det utan att jag har fått sagt mitt nu, trots att han inte har svarat. Det går ju inte att få till något mer avslutande än så här för mej, tyvärr.

Jag kan inte ge upp om om livet nu, jag har ett värde (försöker jag att intala mej själv i alla fall). För min egen mentala hälsas skull så måste jag lägg mitt fokus på vettiga saker nu, positiva saker för mej/plusaktiviteter m.a.o. Jag kan inte sparka på mej själv mer. Jag kan inte fortsätta att straffa mej själv för något som jag inte vet vad det är, som jag inte kan påverka nu efteråt eller som jag ens kan få nån lösning eller svar på. Det går inte att fortsätta att leva ett normalt liv när jag bär på detta dygnet runt. *SLÄPP DET NU! JAG KAN INGET GÖRA!*

Fyller 50 år om nästan exakt ett år. Jag hoppas verkligen inte att livet är över då haha. Har ingen ålderskris, tror jag, även om just 50 känns mycket. I vilket fall så kan jag leva 30 år till, så jag ska försöka att göra det bästa av det. I detta ingår däremot inte män (kanske kan pussa nån, även om jag verkligen inte ens kan tänka mej det nu!) men jag ska aldrig mer släppa någon in på livet så här igen. Lovade mej själv efter Lliw att det inte skulle bli nån mer och se hur det gick. Så aldrig något mer förhållande!

(PS. Är det nån som är omogen, så är det Rhith, som inte ens klarar av att möta mej, en sista gång, för att hämta sina kläder och lämna mina nycklar. Det är fan barnsligt!)

*Rant over*

Jag och Lliw var på Lidl och köpte ett 6-pack till, men sen drog han hem för att äta sin antibiotika. Han har ju varit här hos mej i 30 timmar, typ. Han kommer tillbaka, men jag vet inte när.

Nu fortsätter jag att spela lite, röka, dricka folköl och gosa med Fjonkan.

Tre saker som jag är tacksam för idag

• Kitten Match
• Solitaire Grand Harvest
• Monopoly Go

Dagens Lärdom

Vad är trauma dumping?
“Trauma dumping refers to the oversharing of difficult emotions and thoughts with others,” Dr. Prewitt explains. “It is not a clinical term used by mental health providers, but people who engage in ‘trauma dumping’ often share traumatic events or stressful situations with others during inappropriate times.”

Ny låt/band

Såg ett klipp om Wayne Static. Aldrig hört talas om människan, så ville höra vad han lirade för typ av musik. Intetsägande låt. Ska kolla en till. Tydligen spelade Static-X på Queen of the Damned‘s soundtrack. Faller mej inte i smaken riktigt.

Simning (mål 152 ggr i år 2024)

84