Det var i år den 23 april tio år sen min älskade pappa gick bort. Idag skulle han ha fyllt 78 år, men han hann inte ens fylla 68 år.

Det är så förbannat jävla dumt och onödigt att en så snäll, gullig, vänlig och smart person ska dö på bara nåra månader utan hopp om botemedel (pankreascancer).

Jag tänker inte på honom varje dag längre, men flera gånger i veckan vill jag fortfarande berätta saker för honom och höra hans åsikt. Det är en sån enorm förlust och jag är inte samma person idag som jag hade varit om han inte hade gått bort.

Jag menar inte att det beror på hans död att jag har ett dåligt liv och psyke idag, men hade han funnits kvar här så hade jag haft en stabilare plattform att stå på. Så, jävla farsan, varför gick du och dog bara så där när jag behöver dej?! Fan! Jävlar vad ledsen jag är nu.

Jag har suttit och letat foton, men han tyckte om mej för mycket uppenbarligen eftersom jag knappt hittade nån bild på far min utan mej. Ska lyssna på ”jag och min far” nu och gråta lite.