Kom upp till kl. 9, som jag hade bestämt. Vägde mej och hade gått upp från 65,7 igår till 66,4 kg idag (jävla skit!) Fick mens igår och min mage är som oftast då helt knäpp och jag tror att det påverkar vikten. Den påverkar också mitt humör känner jag, jag är mer känslig och introspektiv.

Skrev aldrig att jag pratade med mamsen igår. Det var väldigt skönt att prata med henne. Jag behövde verkligen prata av mej om allt. Hon lyssnar alltid, dömer inte och kommer med bra råd. Saknar henne massvis. Fick sätta ord på mina tankar kring den eventuella arbetsträningen – jag har inte pratat med någon annan om det. Hon tyckte att det lät som något jag kan testa och det är var intressant att höra hennes åsikt när jag själv fortfarande är osäker på om det verkligen är nån vits. Pratade om hur dåligt jag har mått på sistone och vi spekulerade kring om det var något speciellt som utlöste det och sömnproblemen för ett par månader sen. Kom in på Spike och för första gången sen jag sa adjö, så grät jag. Berättade hur mycket jag saknar honom, hur tomt och ensamt det är utan min lilla räka. Jag har, precis som med så mycket annat jobbigt, hindrat mej själv från att överhuvudtaget tänka på det. Om jag inte tänker på det, så slipper jag att alla känslor kommer upp, för det är för jobbigt att hantera. Smart inställning, va? Fullkomligt idiotiskt. Det är precis som när jag prokrastinerar att ta itu med saker för att jag ”vet” att det ändå bara blir skit tills jag till slut är tvungen att göra det ändå, så skjuter jag upp att tänka på saker som jag vet kommer att röra upp starka känslor för jag orkar inte hantera det, det krävs för mycket psykisk och fysisk energi. Främst är det ångestkänslor jag försöker låtsas att dom inte finns tills dom inte går att ignorera längre, men sorg vill jag inte bearbeta överhuvudtaget, det är för energikrävande och jag har inte orken (hit räknar jag även att bli sårad, vilket är anledningen till att jag har dragit mej för att tillåta mej själv att bli kär). Sorgen och saknaden efter Spike ligger bara och tär så länge jag ignorerar den och jag lovar att det har mycket med mitt dåliga mående på sistone att göra. Borde sätta mej och kolla på alla gamla kort och klipp på mobilen och bara gråta ut ordentligt, men när ska jag orka det? Så då skjuter jag givetvis på det också. Jösses, vad less jag är på mej själv och alla käppar i hjulet jag sätter för mej själv hela tiden. Jag känner mej som en så otroligt misslyckad människa – finns det något bra eller rätt med mej alls?

Apropå mötet med ALC angående arbetsträningen, så tänkte jag sammanfatta lite vad som sas och vad jag fick för uppfattning. Dom använder något som heter IPS-metoden och vänder sej till människor med psykisk funktionsnedsättning. Kortfattat så träffar jag en arbetsspecialist och gör upp en plan och sen letar vi upp en praktik enligt mina önskemål (detta eftersom jag redan har en anställning som inte vill hjälpa till med en längre tids arbetsträning, annars skriver man CV och söker jobb som vanligt). Arbetsspecialisten kan följa med till arbetsplatsen och sedan görs regelbundna uppföljningar och man får tips, stöd och hjälp om något inte fungerar. Jag googlade lite på IPS för att kolla så att jag inte hade missat något och hittade följande på en sida: ”Det kan också hända att en person har haft ett jobb som har fungerat men att något sedan hänt och de har blivit sjukskrivna. Då kan arbetsspecialisterna stötta till en återgång till arbetet, alternativt kan en uppsägning bli aktuell, och sedan kan de arbeta för att hitta något som fungerar bättre.” Först kände jag att det inte skulle leda till något eftersom jag redan är anställd och att bara vara på en praktik kändes lika utsiktslöst som aktivitetshuset, men ju mer jag funderar på det, desto mer känner att det här är nog den bästa lösningen för mej just nu. Det måste ju hända något annars stagnerar jag och det låter som att dom borde kunna få lite fart på mej och samtidigt finnas där till hands undertiden. Det är egentligen inget att tveka om, men det känns oerhört läskigt. Jag är livrädd för att jag inte kommer klara av att det ställs krav på mej och att jag kommer att gå in i väggen igen direkt. Jag berättade för dom på mötet att det måste gå otroligt långsamt fram och det får jag upprepa under det första mötet sen. Nä, nu jävlar ska jag försöka att ha lite självförtroende och lita på att det här kommer att gå bra. Jag vet att jag är riktigt bra på mitt jobb och jag kan självklart bli en uppskattad anställd. Dessutom har jag lärt mej oerhört mycket under KBT:n och vet vilka fallgropar det finns och hur jag ska tänka när jag märker av att något inte känns bra. Det är p.g.a. att jag verkligen vill känna efter hur psyket mår hela tiden och hinna använda rätt tankar, känslor och handlingar i god tid, som jag vill att det går oerhört långsamt fram. Jag litar inte på att jag känner efter ordentligt annars. Jag vet ju att jag bara gör det folk vill utan att lyssna på kroppen annars.

Jag har även idag varit ensam hemma hela dagen – så jävla skönt (inte träffat nån på ett par dagar). Jag har bara legat i sängen, filade lite på ovanstående text ett tag, övade på Walesiskan och läste sen på Reddit och Flashback. Jag har messat lite med mamsen, men i övrigt är jag glad över att jag bara ha fått rå om mej själv utan störande moment (hade givetvis gärna hört av Rhith, såklart, jag saknar honom, men han får välja om han orkar med mej, jag vågar inte tränga mej på).

▪️7/5: Diskutera med och göra klart mina gränser för exet (viktigt!) – han har tack och lov inte ringt mej för jag hade inte orkat ta den diskussionen idag. Han vet att jag har nåt att prata om och jag skulle gärna få det överstökat, men jag tänker inte ringa honom. Jag tar det om han hör av sej.
▪️7/5: Skriv ner mina tankar angående arbetsträningen i bloggen för att få en överblick (tacka ja?)