▪️Du har sedan jag gjorde slut fortsatt att utgå från att jag alltid kommer att finnas där, men livet ändras och jag kan inte vara det längre. Du har tyvärr ingen känsla för när jag bara är snäll och egentligen inte orkar ställa upp och jag är för snäll för att påpeka att du är en självupptagen egoist.
▪️Jag vet att jag lovade när jag gjorde slut att jag inte skulle överge dej helt och finnas där om du behövde eftersom jag vet att jag är en av dom få du kan prata med. Jag är så otroligt snäll och kan inte såra folk, och jag känner tyvärr dåligt samvete över att jag inte kan hålla det löftet längre, men jag måste överleva och få ordning på mitt eget liv först och främst. Du har för mycket problem, som jag inte har möjlighet att hjälpa dej med. Du har soc och andra kontakter att vända dej till och jag har ingen möjlighet att vara mer än en vän som du emellanåt kan prata med, jag kan inte vara den du först vänder dej till i alla lägen för att lösa dina problem. .
▪️Jag måste tänka på mej själv först och du tar för givet att jag alltid finns där och ställer upp – det är slut med det, jag kan inte ställa upp dej i vått och torrt. Jag är inte din bästa polare. Vi kan prata emellanåt, men förstå när jag säger ifrån eller inte svarar, du får bara acceptera det och ring nån annan dag.
▪️Ska vi överhuvudtaget fortsätta att hålla kontakt, så måste du respektera mina gränser för jag har inte orken att ta hand om kaoset runt omkring dej. Jag gjorde slut för att inte vara medberoende längre, men jag har fortsatt att ha samma stödjande roll som när vi var ihop. Det funkar inte för mej, jag vill inte ha den positionen längre utan måste gå vidare. Jag har ett eget liv och en massa egna bekymmer, problem och tankar att ta hand om, du ingår inte bland dom längre.
▪️Messa/ring bara en gång och inte före kl. 10. Orkar jag så svarar jag, eller så kanske jag messar. Fortsätt inte ringa. Utgå inte från att jag alltid svarar och kan vara ditt bollplank. Teknisk hjälp och typ telefonnummer är ok snabblösta frågor, jag har däremot verkligen ingen möjlighet eller lust att hjälpa till med andra jobbigare/mer avancerade saker gällande din livssituation
▪️Om jag har ork och lust kan vi ses ibland och då får du gärna prata av dej, men vi planerar det innan – dyk inte bara upp utan ring innan och hör efter om jag tid/lust/ork
▪️Jag hjälper dej inte med cigg eller pengar – fråga inte.
▪️Hämta det du har lämnat här och förvara inget hos mej.
▪️Ta inte med dej några eller använd sinnesförändrande substanser (vilken variant som helst, utom cigg då, menar jag) hemma hos mej om du inte har frågat och jag har godkänt det först
▪️Du vet att jag vill ditt bästa, men du måste respektera att jag är en egen individ. Jag lever inte för att ställa upp för dej. Tänk en gång extra innan du ringer mej och om du överhuvudtaget ska ta upp vad det nu gäller med mej. Är det verkligen nånting som bara just jag kan hjälpa dej med just nu? Fortsätter du att göra som du gör nu, så måste jag säga upp bekantskapen och blocka dej igen för jag orkar inte ha det som vi har det nu. Det handlar om ren överlevnadsinstinkt från min sida. Det viktigaste är att du för en gångs skull förstår att du inte har huvudrollen i mitt liv (bara som jämförelse: när frågade du nånsin nånting om hur jag mår och hur mitt liv ser ut? Vår vänskap handlar inte om att ge och ta, utan du bara tar utan att ens fundera på mej, mina tankar, mitt mående eller mina planer!

Känns oerhört skönt att få detta tydligt uttryckt för det är känslor som jag aldrig har satt ord på eller ens försökt mej på att formulera högt. Förklarade lite av ovanstående för honom igår, men han förstod bara det rent praktiska att inte ringa flera gånger på raken eller före kl. 10. Hur han och hans beteende påverkat och fortfarande påverkar mej psykiskt gick helt över huvudet på honom och han sa bara ”men du lovade att fortfarande finnas där för mej [efter jag gjorde slut] och att jag alltid kan fråga dej om råd”. Snacka om att han vet väldigt väl vart han ska sikta för att hitta min ömma punkt, lyckas att ge mej dåligt samvete och få mej att göra som han vill. Han får det att låta som att jag är den enda han har. Jag kan faktiskt inte komma ihåg exakt vad jag sa, men med tanke på att göra slut nog är det värsta jag medvetet har gjort mot någon, så sa jag säkert en del snälla saker för att linda in det hela och vara så medkännande och omtänksam som bara jag, min snälla idiotfan, kan vara. Att släppa ett förhållande är ju svårt vem som än gör slut, så på nåt sätt var ju han ändå nåt välbekant, som blev en slags (falsk) trygghet och livet rullade på i stort sett som innan.

Vet att jag kände en enorm lättnad att inte behöva tänka på hans problem längre precis efter jag hade uttalat orden, men sakta och säkert har han dragit mej in i all hans skit igen. Nån fråga här, nån liten hjälp där och så är jag där igen och känner att det är min uppgift att lösa hans problem. Jag vet ju precis hur han funkar, vi var ändå ihop i fem år, men likförbannat kan han fortfarande lura mej till att göra det han vill. Jag är övertygad om att han har nån form av antisocial personlighetsstörning och det har jag sagt till honom, men han är sån ögontjänare att folk gillar honom. Det är nästan svårt att inte gilla honom. Han vet hur man manipulerar folk och han är bra på det. Han gör det utan att ens tänka och man märker det inte ens förrän man börjar analysera vad han ville egentligen, vad han sa, hur han sa det och att man faktiskt höll med honom eller ställde upp på något man inte alls ville eller hade tänkt sej egentligen

Vet att jag kände en enorm lättnad att inte behöva tänka på hans problem längre precis efter jag hade uttalat orden, men sakta och säkert har han dragit mej in i all hans skit igen. Nån fråga här, nån liten hjälp där och så är jag där igen och känner att det är min uppgift att lösa hans problem. Jag vet ju precis hur han funkar, vi var ändå ihop i fem år, men likförbannat kan han fortfarande lura mej till att göra det han vill. Jag är övertygad om att han har nån form av antisocial personlighetsstörning och det har jag sagt till honom, men han är sån ögontjänare att folk gillar honom. Det är nästan svårt att inte gilla honom. Han vet hur man manipulerar folk och han är bra på det. Han gör det utan att ens tänka och man märker det inte ens förrän man börjar analysera vad han ville egentligen, vad han sa, hur han sa det och att man faktiskt höll med honom eller ställde upp på något man inte alls ville eller hade tänkt sej egentligen

Nu har jag verkligen skrivit ner all skit, mina tankar kring och problem jag har med mitt ex för tillfället (för att då inte tala om när vi var ihop) och det kanske därmed framgår hur han fortfarande kan styra över mej. När jag umgås med honom faller jag bara in i mina gamla vanor (väl inlärda efter fem år) och gör automatiskt honom till lags. Jag inser ju mer jag har gått igenom allt nu att det nog aldrig kommer att gå ha en normal vänskap med honom – om jag inte lär mej att se igenom honom och hela tiden vara medveten om precis vilka taktiker han använder sej av. Det låter utmattande att hela tiden vara på sin vakt. Jag börjar med att prata med honom om mina gränser och ser hur han lyckas hålla sej till dom. Minimerar jag hans olika sätt att få mej att göra det han vill ju lättare bör det bli att hålla honom på avstånd och inse att han inte har nån makt över mej längre.

Vill bara säga att exet faktiskt har flera positiva egenskaper även om det inte låter så med tanke på det jag har sagt nu. Vi hade faktiskt mycket kul ihop, men det är hans negativa sidor som fortfarande påverkar mej, som jag från och med nu måste tänka på hur jag hanterar och reagerar underdånigt på. Målet är att blir fri från min inställning att han har rätt att bestämma över vad jag måste göra. Jag vet ju det i huvudet, men jag måste visa det också. Såklart låter det enklast att bryta kontakten givetvis, men jag har inte den orken just nu utan jag försöker få honom att inse att jag gör vad jag vill och det har han inget att säga till om.

Slutsatsen av allt detta är, i alla fall för mej, att en relation med någon som exet (vad det nu är för personlighetssyndrom han kan ha) är inget man bara släpper, lägger bakom sej och går vidare opåverkad av. Det som är mest tragiskt är att trots att jag inte har några känslor kvar för honom och till och med har träffat en annan, som betyder mycket för mej, har exet fortfarande hållhake på mej och jag är som en Pavlovs hund. Jag har läst en hel del om abusive relationships och jag vet att jag verkligen inte är ensam om detta, vilket känns skönt att veta.

Jag förstår dock väldigt väl att allt det här är svårt för nån, som aldrig varit i samma situation, att förstå. Jag har försökt att förklara (plus berättat om andra saker exet har gjort, som jag inte vill ta upp här) och reaktionen blir alltid att det är jag borde ha  gjort si eller så istället samt: ”det är bara att inte låta honom behandling dej så”, typ. Yeah, thanks I’m cured, liksom. Jag får väl inse att alla kommer att tycka att det är fel på mej då, och det är väl det, men jag har inte valt det här och jag vill verkligen inte ha det så här. Det enda felet jag gjorde var att inleda förhållandet från första början, men ska jag straffas för det nu? Hade jag haft min psykiska hälsa intakt nu och under förhållandet hade jag haft styrka att göra andra val, men nu är det inte så och jag får stå mitt kasst då och försöka hantera situationen utifrån hur jag mår nu och på det sätt jag kan. Det enda jag behöver från dom jag pratar med är att jag blir trodd, förstådd, får känslomässigt stöd och blir lyssnad på utan att bli dömd. Jag vet att jag är svag och inte har nåt självförtroende, men det är jobbigt att behöva dra upp det som ett slags försvar jämt när det inte är jag som ska försvara mej.

Det enda jag kan göra åt det nu är att verkligen inse och tala om för mej själv om och om igen att jag inte står i nån skuld till honom, jag måste inte lyssna på honom, han kan inte ställa några krav på mej och jag har all rätt i världen att fullkomligt strunta i hans samtal, önskemål och eventuella förväntningar han har på mej, så länge jag inte själv har lust, ork, tid, är på rätt humör eller jag vill göra nåt som tack för hjälpen för nåt han gjort för mej för jag har ett val att enbart göra det som är viktigt i mitt liv och är betydelsefullt för mej personligen! Lättare sagt än gjort. Jag får börja öva på att vara mer egoistisk och att inte bry mej om några andra människors åsikter och tankar om mej.